153 har blivit 168 på ett år. Vi pratar om antalet kvinnor som dödats av en man de älskat under 2000-talet.

Aftonbladet kommer att fortsätta att prata om det. När vi gjorde den unika granskningen av dödade kvinnor i Sverige i fjol lovade vi att fortsätta. I dag och kommande dagar gör vi det. Vår journalistik ska envetet visa verkligheten bakom polisspråk som ”familjetragedi” eller mer akademiska uttryck som ”strukturellt våld mot kvinnor”.

Redan 2006 föreslogs en haverikommission när en kvinna dödas av en närstående man. Ett utmärkt förslag. Men det ligger fortfarande kvar på socialdepartementets bord. Där gör det ingen nytta.

Idag är en stor födelsedag på Aftonbladet. Sveriges bästa sporttidning – rosa Sportbladet – fyller 10 år!
Det finns några stora svenska gåtor.
Vem sköt Olof Palme? Var är Björn Borgs pengar? Vem kom på Sportbladet?
Vi vet inte svaren. Vi vet spridda sanningar som att Sverker Laestadius kom på att den skulle vara rosa. Att Anders Gerdin var chefredaktören som anförde den rosa revolutionen. Det skedde på en konferens på Åland. Och vi vet också följande:
Utan grundaren och Sportbladets första chef Lasse Östling hade det aldrig gått. Hans monumentala energi och passion för Aftonbladet, sport och journalistik drev in någonting djupt i Sportbladets själ som ännu förvaltas och lever kvar. Det handlar om att ta sport och sportens läsare på största allvar. Viljan att alltid berätta bäst, i text, bild, rubrik och redigering.

Idag hyser Sportbladet Sveriges i särklass mest läsvärda och kunniga sportskribenter. Några nya, andra har varit med på hela resan i 10 år. Flera är dessutom profiler som är lika roliga att se i tv som givande att läsa i papperstidningen, på deras bloggar och live-rapportering. 
Idag är Sportbladet inte längre bara en snygg och fräck papperstidning med redigerare som gör Sveriges roligaste tidningsettor. Sportbladet är ett rosa nav kring vilket web, magasin, mobil och några av Sveriges mest sedda web-tv program snurrar. Under nuvarande sportchefen Per Karlsson, printchefen Michael Poromaa och webchefen Pontus Carlgren har innovationen drivits till att troligen vara den redaktion i landet som jobbar mest sömlöst mellan olika publiceringsformer.
Och hur fantastisk idén om att starta Sportbladet än var så är det redaktionen som nu gör det varje dag som gör skillnaden.
Och det är en fantastisk skillnad det gänget gör – varje dag!
Fyra stolta hurra för Sveriges bästa sportredaktion och deras 10-åring idag:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Ps.
Firandet av Sportbladet fortsätter
Håll utkik efter vårens coolaste rosa samlarserie inför och under fotbolls-VM!

I dag kom de första paparazzibilderna på prinsessan Madeleine från New York till redaktionen. En internationell byrå vill sälja dem exklusivt till högstbjudande. De visar prinsessan promenerandes på gatan i vårkappa och solglasögon och vid ett restaurangbord med några väninnor, däribland Aftonbladets modeprofil Sofi Fahrman. Bilderna har naturligtvis ett visst nyhetsvärde, men tämligen lågt. Att prinsessan promenerar och träffar sina väninnor i New York är kanske inte helt otippat. Men andra överväganden styrde beslutet att inte vara med i någon budgivning om bilderna.

Efter den intensiva bevakning av Madeleine och Jonas Bergström som föregick uppbrytningen av förlovningen bad Madeleine om att få bli lämnad ifred från närgången bevakning i New York. Det var rimligt. Bevakningen hade varit exceptionell. En uppbruten förlovning är end of story. Aftonbladet såväl som Expressen meddelade att vi kommer att respektera den önskan.

Att hålla ord är viktigt. Alltså publicerar Aftonbladet inte heller paparazzibilderna från New York. Det vore skenheligt att först deklarera att vi tar time out i bevakningen och sedan uppmuntra byråer och andra till att fortsätta samma bevakning genom att köpa deras bilder. Undantaget skulle förstås vara om vi fick bilder som hade ett ostridigt stort nyhetsvärde.

I morgon reser prinsessan till Seattle där hon representerar Sverige vid officiella sammanhang. Det blir hennes första framträdande efter den brutna förlovningen. Det kommer vi självklart att bevaka.

Det andra beslutet var att inte publicera namn och bild på polismannen som dömdes för grov våldtäkt till sex års fängelse. Polismannen har bland annat åtnjutit förtroendeuppdrag som att vara livvakt åt kungafamiljen. Är hans identitet av allmänintresse? Ja, jag anser det. Polisyrket bygger på allmänhetens förtroende för att de som utövar det uppträder enligt lagen. Om en polisman så grovt bryter mot lagen som i detta fall är det av allmänintresse vem som gjort vad. Mitt beslut att inte publicera namn och bild bygger på det faktum att han har barn i tonåren. Jag bedömer publicitetsskadan gentemot dem som så stor om pappans identitet blir känd att jag avstår från att tjäna allmänintresset i detta fall.

Det finns en dödlig skillnad mellan kvinnor och män. Det är förmågan att prata om saker som inte känns bra. Sjukdomar som rör själva mandomen känns inte bra. Alltså pratar vi män inte om det.

Kvinnor klämmer på sig och pratar och klämmer, pratar och klämmer. På så sätt har informationen och uppmärksamheten på symtom om bröstcancer räddat tiotusentals kvinnors liv. Men vi män pratar inte. Trots att prostatacancer varje är dödar 2 600 män i Sverige och trots att sjukdomen hotar sexliv, äktenskap och så viktiga saker som att pinka.

Cancerfonden för en enveten kamp för mer pengar till forskning, bättre och snabbare diagnoser. Och för att få oss män att bli uppmärksamma på prostatacancerns symtom. Aftonbladet stöder den kampen.            

Därför uppmärksammar vi Robert Aschbergs och Gert Fylkings liftande genom Sverige för att uppmärksamma mustaschkampen. Och därför klär vi av sex kända män och pratar om deras… ja, läs själv med start i dag.

I morgon granskar vi en ny studie som visar att masstester av män skulle kunna rädda 500 liv per år.

Trycket från ihärdiga läsare/tittare blev till slut för starkt. Jag började ana styrkan i stormen när jag glad i hågen skulle kolla in lite i min blogg och möttes av 300 läsarkommentarer under ett sedvanligt seriöst inlägg om pressetik. Kul, tänkte jag, att folk äntligen engagerar sig i något tänkvärt. Så var det inte. Istället hittade jag samma krav i kommentarerna som dränkt min mailbox de senaste veckorna:

GE OSS ALEX TILLBAKA!!

Det handlar alltså om att göra fler avsnitt av det monumentala succéprogrammet Schulman Show! Över 500 000 tittare per program enligt KIA index. Vi pratar webhistoria. Tänkvärt.

Imorgon är vi igång igen. Varje fredag fram tills det är sommar på riktigt (alltså juni) kan du se Alex Schulman med ny panel och nya gäster.

Fredagarna är därmed fulltaliga igen: Nöjesbladet – Schulman Show – Klick!

På redaktionen har vi denna vecka fört samtal om etiken kring vad vi gör och inte gör i bevakningen av prinsessan Madeleine. Att vara nyhetsledande och uppträda etiskt korrekt går inte alldeles självklart hand i hand. Därför är det viktigt att på en redaktion hålla samtalet levande och inte bli självgod. 

Det finns en självgodhet från vissa medier som stör mig i debatten om rimligheten i rapporteringen kring prinsessan Madeleine och Jonas Bergström. Om detta skriver jag i denna bloggpost.

Slentrianmässigt sägs från vissa debattörers håll att vi frossat i detaljer i den påstådda otrohetsaffären. Jag håller inte med om det. Vi har varit mycket restriktiva med detaljer kring vad som egentligen skedde mellan den norska kvinnan och Jonas Bergström. Det som tagit plats i tidningen och på sajten är beskrivningar av hur hovet reagerat och hanterat situationen och vem den norska kvinnan är.

Att vi gett det stort utrymme är ostridigt. En del läsare har reagerat på just omfattningen av rapporteringen. Mest för att man tycker det är tjatigt och att samma saker upprepas hela tiden och tar utrymme för andra nyheter. En del läsare upplever också att de många sidorna skapar en hets i nyhetsjakten och rapporteringen som man tycker är obehaglig. Få har invänt mot att vi rapporterat överhuvudtaget, även om sådana röster självklart också funnits.

Morgontidningarna, Sveriges Radio och Sveriges Television agerar en smula märkligt i detta. I kulturartiklar, soffprogram och debattprogram diskuterar man vad kvällspressen publicerat. Inte sällan med faksimiler så tydliga att man ser bilder och kan läsa uppgifter ur Aftonbladets och Expressens rapportering. Jag kan inte frigöra mig från misstanken att det handlar om vad vi i branschen kallar för att göra en BBC. Det vill säga man berättar vad andra medier berättar för att kunna berätta historien och visa bilder på norska Tora för sina läsare, tittare, lyssnare, samtidigt som man distanserar det egna varumärket från ”skvallret”. Sådana bedömningar är snarare varumärkesstrategi än publicistiska beslut grundade i etiska övervägningar.

Mönstret känns i hög utsträckning igen i samma medier kring rapporteringen av Tiger Woods kvinnoaffärer. De väntade länge och tog sedan rygg bakom andra medier för att berätta historien och gjorde det då förhållandevis utförligt.

Det är ju en tanke som riskerar att leda till storhetsvansinne att de här mediernas läsare skulle vara så intresserade av vad Aftonbladet rapporterar och inte rapporterar att det är föremål för samhällsprogram, debattprogram, kultursidor, soffor och i några fall nyhetsartiklar. Men jag försöker tills vidare hålla mig på jorden genom att tro att det inte är så. Jag tror att det istället är en uträknad metod för dessa medier att berätta om vad de vet att också deras läsare pratar om, utan att kladda ner sig. Kvällstidningarna får vara svepskälet och ta kladdet.

Jag håller helt med om att detta är en historia där de pressetiska gränserna förflyttats. Men en viktig del i detta förflyttande är dessa mediers tisslande och tasslande i soffor och på kultursidor bakom min och konkurrenten Thomas Mattssons förvisso breda ryggar.

Om utgivarna för dessa medier på riktigt var bekymrade över flyttandet av etiska gränser skulle de rimligen avstå från sådan publicitet för att markera kvällspressens övertramp och rapportera prinsessans brutna förlovning i en notis utan att ange orsaken bakom den. Typ: ”Prinsessan Madeleine bryter sin förlovning efter en tids kris i sitt förhållande.” Och så pratar vi inte mer om det, utom möjligen på publicistklubben och i någon debattartikel efter att storyn fått sitt slut. Det är en hållning som vore lättare att respektera. Men så ligger inte det pressetiska landskapet efter den förra veckan. Den riktigt etiskt känsliga detaljen som publicerats om orsaken till krisen och den därefter följande brytningen är att norskan påstått sig vara ”intim” med Jonas Bergström.

Den detaljen har, såvitt jag läst, samtliga medier som gett sig in i detta publicerat. Hur vi gjort det är en fråga om temperament och smak.

Jag hade tänkt strunta i påhoppet från Christina Jutterström. Men jag fick en stund över och hann tänka att, nej, ett så dumt inlägg i debatten från en så välrenommerad publicist borde ändå bemötas.

Bakgrund: I ett tidigare blogginlägg skrev jag om hur en etisk gräns flyttats i rapporteringen av prinsessan Madeleine och Jonas Bergström. Jag ställde frågan om det var bra eller dåligt. Därpå dristade jag mig till att konstatera att ditt, alltså läsarens svar, på den frågan är mycket viktigt.

Detta fick Christina Jutterström att i en DN-intervju först göra vad vi kallar en fulvinkling och därefter brista ut i rena stolligheter. Fulvinkeln: Jutterström påstår att jag skrivit att läsarna ska bestämma om det var rätt eller fel att publicera otrohetshistorien. Det menar hon är ett så korkat påstående att hon skäms när hon läste det. Jovisst, det vore ett korkat påstående. Men nu var det ju inte det jag sa. Jag sa att läsarnas uppfattning är viktig.

Det tycker inte Jutterström. Hon tycker att läsarnas uppfattning om pressetiska frågor saknar betydelse. Pressetik är något som utövas och utvecklas i den ansvarige utgivarens inre. Jag skäms när jag läser sådant. Efter att ha varit ansvarit utgivare för såväl Dagens Nyheter, Expressen och Sveriges Radio känner Jutterström rimligen till följande:

Yttrandefrihetsfrågor anses så speciella i Sverige att de särbehandlas i svenska domstolar. Det är de enda mål som avgörs av en jury. Orsaken är att tolkningen av lagen ska stå i så nära samklang med den för tillfället rådande rättsuppfattningen som möjligt.

När vi kommer till pressetiken blir det ännu tydligare. Här har vi i Sverige till och med ansett de etiska frågorna som så rörliga att man instiftat en särskild pressopinionsnämnd. Att lagreglera pressetik anses vara för trögt och enligt vissa inskränka yttrandefriheten. Opinionsnämnden ska tolka de etiska reglerna för pressen. Hela konstruktionen är gjord för att ligga ännu närmre rådande uppfattning om vad som är etiskt gångbart.

Det var hela den långa undertexten till mitt konstaterande att läsarnas uppfattning om var gränsen går är viktig. Beslut om publicering eller inte och därefter ansvarig för dem är naturligtvis jag. Inte mycket att tjafsa om. Egentligen.

När hovet i helgen meddelande att förlovningen mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström är bruten ändras förutsättningarna för bevakningen helt. Det finns inte längre någon fasad att granska. Jonas Bergström är inte längre en del av den svenska kungafamiljen. Prinsessan har inte längre ett förhållande som har relevans för monarkins succession och därmed Sveriges statsskick.

Kvar finns två olyckliga unga människor som under några dygn levt i en medieexponering som saknar motstycke för ett svenskt par i kärlekskris. Det finns nu ingen legitimitet i att gå vidare i rapporteringen av deras relation eftersom den upphört.

Prinsessan har vädjat om lugn och ro under sin vistelse i New York. Aftonbladet kommer att respektera det. Vi kommer inte att bevaka Madeleine i New York med reporter- och fotografteam som försöker få kontakt och fotografera henne på allmän plats. Jag drog i lördagskväll tillbaka våra team i New York. De uppgifter som förekommit i bland annat Metro och branschtidningen Resumé om att vi fortsätter bevakningen av prinsessan i New York på samma sätt som tidigare är felaktiga vad avser Aftonbladet.

Om prinsessan framträder officiellt under sin vistelse i USA kommer vi naturligtvis att nyhetsbevaka det.

När Jonas Bergström friade till prinsessan Madeleine trolovade han sig samtidigt till en del av det svenska statsskicket. Ett prinsessgemål bör uppföra sig så att allmänheten uppfattar att det finns en överensstämmelse i de privilegier och den representation som följer av ett giftermål med en medlem av Sveriges kungafamilj.

I flera månader har ryktena surrat kring prinsessan Madeleine och fästmannen Jonas Bergströms kris i förhållandet. I går togs ännu ett steg när en norsk kvinna träde ut i offentligheten och berättade att hon haft en affär med Jonas Bergström i norska tidningen Se&Hör, trots att han var tillsammans med Madeleine.

Uppgifterna dementerades inte av hovet. Kvinnan ville inte ge mer kommentarer till Aftonbladet när vi kontaktade henne, men tog inte tillbaka något hon sagt i Se&Hör. Mot bakgrund av att prinsessan och Jonas Bergström inte uppträder offentligt tillsammans längre och de senaste veckornas lika intensiva som halvkvädna skriverier om de bådas kris bedömde jag därmed att uppgifterna har ett allmänintresse.

Det var inget självklart beslut. Å ena sidan ett teoretiskt lätt motiverat allmänintresse, å andra sidan en olust kring brytandet av två människors integritet, om än aldrig så privilegierade.

Det personfixerade statsskicket monarki har många gånger ett olyckligt förhållande till en likaledes personfixerad mediavärld. Kungligheternas roll i offentligheten är inte sällan detsamma som deras privatliv. Giftermål och barnafödande är två exempel. Det följer av ett statsskick där tronen går i arv. Så länge prinsessan Madeleine väljer att ha sin titel kvar och kronprinsessan Victoria inte har barn är Madeleine en del av den svenska monarkins succession.

Strålkastarljuset på kungligheterna kan vara obarmhärtigt starkt. Dramaturgin mellan monarkin och medierna obeveklig. En tystnad som triggar nyhetsjakten, en fasad som inte får tillåtas rämna och därmed blir legitim att granska.

I dag publicerar Aftonbladet och Expressen uppgifterna. Annan press tiger ännu. En del kommer kanske att fördöma publiceringarna. Om hovet inte förmår bryta dramaturgin skrivs det sannolikt ännu mer. Själva mängden publicitet kan till slut få en del av de ännu tysta medierna att tumma på sin etik och börja berätta. Precis som de gjorde i fallet Tiger Woods och Elin Nordengren. Så flyttas en gräns lite till. Bra eller dåligt? Ditt svar på den frågan är mycket viktigt.

I dag tänker vi på Aftonbladet göra något vi aldrig gjort förut. Vi tänker fixa jobb.

Konjunkturen är på väg att vända, de ekonomiska hjulen börjar sakta röra på sig denna vår. Men jobben kommer inte av sig själv på länge ännu. Fortfarande är var fjärde ung människa arbetslös i Sverige. I höstas beslutade vi att sätta fokus på den viktigaste frågan i Sverige just nu – jobben. Vi granskade och avslöjade oegentligheter inom systemet med jobbcoacher, vi berättade under en veckas tid om människor i Eskilstuna, Sveriges hårdast drabbade ort.

Avslöjande och berättelser är bra och viktiga. Men de ger inga jobb. Denna gång vill vi använda Aftonbladet som mötesplats för att helt konkret fixa jobb. Därför är du viktigast i denna satsning.

I dag öppnar vi sajten JOBBRESAN. Dit kan du varje dag vända dig för att få tips, råd – och jobb! Tillsammans med Proffice och Jobb24 hoppas vi kunna presentera tusentals lediga jobb på sajten. I en CV-akut kommer experter att kunna hjälpa dig direkt med din CV. Du kommer att kunna delta i diskussioner såväl som chattdueller.

För att åstadkomma detta har vi gjort något granskande medier inte får göra. Vi har gått in i ett nära samarbete med bemanningsbolaget Proffice.

Det är kontroversiellt. Vi vet och vi tänker vara öppna med det. Därför startar vi i satsningen JOBBRESAN också en debatt om bemanningsbolagen och jobben. Är det LAS-lagen som i praktiken skapat en ”reservarmé” med arbetskraft i Sverige? Diskussionen kommer att gå het på våra debattsidor om det.

Men jobb kommer inte utan de som skapar dem. Därför har vi också tillsammans med ekonomisajten E24 letat upp några av Sveriges mest spännande entreprenörer just nu. JOBBRESAN är också en turné. Jo, faktiskt. Med en stor långtradare tänker vi tillsammans med Proffice vara på plats i fyra städer för att jaga jobb.

Vi börjar i Eskilstuna på onsdag. Därefter går färden vidare till Norrköping, Trollhättan och Helsingborg. På JOBBRESAN har vi gett Proffice en utmaning – fixa jobb åt fyra personer som Aftonbladet följer i reportage. Dennis, Dahabo, Carina och Elisabeth.

Kommer de att lyckas? Det får du se om du följer med på JOBBRESAN.

Välkommen!