På väggen i arbetsrummet hänger åtta mycket obehagliga porträtt.
Åtta män som just nu tillhör Sveriges mest notoriska sexualbrottslingar.
Ett hundratal kvinnor, flickor och pojkar har fallit offer för dessa män.
Någon av dem skulle mycket väl kunna bli gärningsmannen bakom nästa Engla-fall.
Bilderna på min vägg är resultatet av en granskning vi gjort för att komma vidare i berättelsen som skakade Sverige våras – tioåriga Englas öde och död.

Vill du veta vilka de här männen är? Tycker du dig rentav ha rätt att känna till ifall de bor i närheten av dig?

Som vi berättade i måndags förbjuder svensk sekretesslag myndigheterna att berätta detta för dig.
Den lagen gäller inte Aftonbladet. Vi är ingen myndighet. Vi kan berätta det vi vet om dessa män.
Men svenska medier har en lång tradition av att inte berätta vem som gjort vad. Det skiljer oss från många andra länders medier. I de flesta europeiska länder och i USA har man synen att den som begår brott förverkat sin rätt till integritet och självklart gjort sig till föremål för allmänintresset.
Av svenska publicister avfärdas regelmässigt brottslingars identitet som utan allmänintresse.
I klarspråk: Ditt intresse är inte okej. Än mindre din nyfikenhet. Det är fult att vilja veta vilka de åtta sexbrottslingarna som ständigt återfaller i nya brott är. Det är fint att anonymisera och distansera.
För mig är det en svårbegriplig hållning med en klar effekt.
I Sverige råder en mycket oklar uppfattning om vad allmänintresse är.
Men något håller på att hända.
Englas mördare Anders Eklunds identitet ansågs efter ett tag vara av allmänintresse av Sveriges samtliga medier. Varför?
Jag törs påstå att orsaken var känslor. Englas och hennes mammas öde kunde varit ditt eller mitt. Sådana händelser griper tag i oss på djupet. Englas öde skakade Sverige eftersom media skrev så mycket. Det skapade ett känsloläge i offentligheten som gjorde det möjligt att publicera Anders Eklunds namn och bild. Men så sa ingen. Istället kom förnumstiga och tomma resonemang om att Anders Eklunds identitet var av allmänintresse eftersom brottet var så grovt. Problemet är ju att det finns många exempel på lika grova brott där förövaren inte publiceras. Konsekvens saknas.
Jag tror att en tydlig hållning från medier är akut viktigt. Akut för det förefaller inte som alla publicister noterat det uppenbara:
Vi har tappat monopolet på offentligheten.  Idag kan alla bli sin egen utgivare på internet. I större skala finns nya organiserade utgivare som Flashback och Pirate Bay. Inom ramen för de nätverken publiceras regelmässigt namn och bild på personer i nyheterna som medier inte väljer att publicera. Plus material som det bara är möjligt att publicera om man slipper ta ansvar. (Obduktionsbilderna på de sönderslagna barnen Max och Saga i Arboga till exempel.)
Oansvariga utgivare utmanar ansvariga utgivare. Vi som styr mediabolag drar inte längre gränsen för det offentliga rummet. Vi sätter i dag bara gränser för våra respektive medier. Det är en helt grundläggande förändring av det svenska offentliga rummet.

Av det skälet startar jag i dag en blogg. Det blir ett forum för att komma bakom kulisserna på Aftonbladet. I bloggen kommer jag att skriva varför vi publicerat som vi gjort och svara på era frågor i så stor utsträckning jag hinner.

Det är tidskrävande, jag vet, men jag har svårt att tänka mig något viktigare att lägga tid på för en ansvarig utgivare 2008.

Jag tittar på de åtta porträtten igen. Ska jag publicera dem?
Ska vi berätta hur mannen ser ut som dömts sex gånger för grova sexuella övergrepp mot barn och nu av sin kommun placerats i ett boende 200 meter från en förskola och två grundskolor?
Ett allmänintresse kan knappast definieras tydligare än så. Mannens identitet är av uppenbart allmänintresse.
Ändå har jag tills vidare beslutat att inte publicera. Jag är rädd för era reaktioner och mina egna känslor efter att läst om vad de gjort.
För de här människorna finns bara förakt och hat att hämta i offentligheten. Ett har så starkt att det mycket väl skulle kunna leda till mord på någon av dem. Eller till självmord. Om så skulle ske, har jag som fört dem ut i offentligheten i så fall ett ansvar för deras död?
Vad får vi för samhälle om medierna ägnar sig åt att sprida förakt och hat?
Det är skälet till varför jag avstår att serva allmänintresset i detta fall.
Å andra sidan:
Nu när jag vet vilka de är – vad tar jag på mig för ansvar för deras nästa brott när jag inte berättar?

Så gör jag rätt som inte publicerar dessa åtta?
Kära läsare, publicister, bloggare och andra debattörer – låt oss göra det svårt för oss och besvara följande fråga:
Om Anders Eklunds identitet var av allmänintresse – förklara varför de åtta männen på följande uppslag inte är det.

Studiebesök på Google.
Lite läskigt. Det en gång så fascinerande och charmigt studentikosa bolaget, smartare än alla på nätet känns som en… sekt.
Observation: Alla de fantastiska bolagen som startats i studentrum på Stanford University har en sak gemensamt:
När de blivit stora och byggt sina egna kontorskomplex i Silicon Valley har de byggt de som skolmiljöer. Alla mötesrum är som klassrum, föreläsningssalarna har alla sådana där dörrar med ett stående rektangulärt fönster som du sett i amerikanska filmer. Allt är super-hightech naturligtvis, men det är en miljö som manifesterar lärande och rörlighet. Kan vara smart i tider som dessa…

Det har varit fantastiska dagar i Silicon Valley. Jag har bara hunnit testblogga om en bråkdel.
Jag har bestämt mig. Jag startar blogg när jag kommer hem i samband med artikelserien om sexbrottslingar.
Kalle Jungkvist, chefredaktör på aftonbladet.se kommer att göra detsamma.
Så inlägg du läser här från och med nu är i realtid. Inte skuggbloggade.
Välkommen!

I dag startar vi något helt nytt och superspännande.
Taggar i tidningen som förlänger vårt innehåll in i din mobil.
Eller om du så vill: Världens första tidning med rörlig bild.
Aftonbladet vill snabbare in i framtiden.
Här är min lanseringstext i tidningen i dag:

I dag blir Aftonbladet världens första tidning med rörlig bild!
Nej, jag har inte slagit mig. Det är helt sant. Med hjälp av din mobiltelefon och ny teknik vi kallar taggar kan du nu se rörliga bilder i tidningen. Men det är inte nog med det.
Vad sägs just nu i rättegången du precis läst en artikel om?
Vad bloggar Per Bjurman om från USA-valet just nu?
Hur gick det i matchen?
Vill du se fler bilder på Sofi Fahrmans modetips?
Taggarna gör allt detta möjligt. Hur? Så här:
Via ett vanligt sms tankar du enkelt hem ett program till din mobil. Du behöver bara ladda hem programmet en gång, sedan ligger det i din mobil.
Nu är det bara att börja tagga! Med hjälp av programmet tar du en bild med mobilkameran på taggen i tidningen. Telefonen kopplar direkt upp dig mot webben till det innehåll du ville titta på eller läsa. Taggen tar dig snabbt och enkelt till spännande innehåll på webben via tidningen.
För oss som arbetar med att utveckla framtidens Aftonbladet är taggarna ett led i att få vår journalistik att gränslöst röra sig mellan olika plattformar – tidning, web, mobil.
Tekniken är i sig inte ny. Vi bara använder den på ett nytt sätt i Aftonbladet. I Japan är taggar extremt långt utvecklat i olika sammanhang.
Jag såg det för förstagången för två år sedan i Tokyo. En ung tjej satt och läste ett modemagasin på ett café i stadsdelen Shibuya. Plötsligt tog hon upp sin mobil och tog en bild på något i tidningen. Det var en tagg. Jag frågade vad hon gjorde. Hon berättade att hon ville kolla vad andra tyckt om en topp som var på bild i tidningen. Taggen länkade henne direkt till ett forum och en webbutik där toppen fanns att köpa.
Det var en aha-upplevelse jag ville ta med mig hem och starta här. Nu är vi redo!
Aftonbladets nya mobilteam har gjort ett strålande jobb med att hitta de snyggaste och bästa taggarna. De fann dem hos ett litet bolag i Schweiz.
Vårt team kommer nu att ledas av Anna Körnung som blir nyhetschef för innehållet bakom taggarna. De kommer varje dag att leta fram och göra spännande innehåll som kompletterar tidningen.
Jag vet att det finns några av er, kära läsare, som fortfarande anser att en mobiltelefon är en grej man ringer på. Punkt. Det är helt okej. Alla älskar inte nya påhitt. Andra kommer att tycka att det är struligt. Det är också okej. All teknik tar tid på sig att bli riktigt bra, minns modemen…
För oss som ser den digitala utvecklingen an med tindrande ögon blir det i dag ännu roligare att läsa Aftonbladet – en tidning taggad mot framtiden.
Välkomna!

Hemma har vi gjort ett fasansfullt misstag.
Vi har blandat ihop två rubriker i tidningen i en granskning av bankernas säkra och osäkra konton. Det gör att hela granskningen blir exakt 180 grader fel. De säkra kontona beskrivs som de osäkra och tvärtom… Katastrof. I känsliga tider som nu är korrekt information om ekonomi central.
Vi rättar omedelbart på nätet och skriver en ursäkt.
Vi gör extraupplaga med korrekt version i Stockholm och Göteborg. Dagen efter rättar vi på helsida och ber om ursäkt. Bra och kraftfullt utrett av Lena Mellin.
Ändå, platt fall på en detalj. Så hårda och tråkiga kan journalistikens villkor vara.
Men en sak hörni, jag förstår att ni vill skälla ner oss när vi klantar oss på det här viset. Men tonen i ganska många läsarmail är faktiskt så hätsk och hatisk att jag undrar hur det är ställt med några av er.

Reflektion efter möte med Kakul Srivastava på Flickr:
Det stora som hänt sedan digitala fotot bröt igenom är ett konstant dokumenterande av vardagsliv och triviala händelser. Det har skapat en bildström som konstant kartlägger våra liv.
Tidigare åkte kameran bara fram när barnen fyllde år och farfar fyllde jämt.
Flickr får inte över tre miljoner bilder varje dag från jordens alla hörn.
Det är coolt. Men jag har fortfarande svårt att förstå fascinationen över Flickr som tjänst.

På kvällen har vi en paneldebatt på Stanford university.
Jag, Gunnar Strömblad från Schibsted Sverige, Bo Hedin från Svenska Dagbladet, och Kalle Jungkvist från aftonbladet.se sitter i panelen tillsammans med bloggare från bland annat kollektivet Venture beat.
Det blir en bra diskussion om framtidens journalistik och hur den måste utvecklas till att bli lyssnande och integrera publikens sammanvägda kunskap och öppna för bloggare.
Först här och nu går det upp för mig hur alldeles extremt bakåtsträvande och protektionistiska amerikanska tidningar har varit inför den digitala revolutionen.
Mästermediebloggaren Martin Jönsson skriver det ju titt som tätt, men det är ändå obegripligt.
Samtliga grundare av framgångsrika bloggkollektiv som Venture beat, Giga om och Tech crunch har startat på tidningar. Tidningsledningarna har inte velat låta dem blogga, eller velat kontrollera publiceringarna. De har stuckit.
I dag leder de nyhetsbevakningen av teknikrevolutionen och tidningarna står kvar – irrelevanta och gamla. Talangerna har flytt.
Det finns en hätsk och hånande stämning mellan bloggkollektiven och de amerikanska medierna som känns ledsam.
Många amerikanska tröga, gamla murvlar har låst in sig i det förflutna. Till bloggarna – det är taskigt att sparka på dem som ligger ner.
Jag minns en lärare då jag pluggade journalistik i USA i början på 90-talet som beskrev en grupp människor som betraktade en bilolycka.
”The reporter will be the one with the glimmering eyes!”
Att alltid vara nyfiken är journalistikens första dygd. De tindrande ögonen i USA finns i dag utanför de trötta tidningshusen.
Jag frågar Matt Marshall som grundat bloggkollektivet Venture beat om han skulle vilja bli tillbakaköpt av ett mediabolag.
– Ja, jag skulle vilja det. Vi skulle ha mer resurser och mer naturligt kunna hävda vår redaktionella integritet.
Intressant. Om det ska gå tidningshusen väl i USA är det vad de måste göra. Köpa tillbaka talangerna.
Läs mer om amerikanska tidningskrisen på Martin Jönssons blogg.

Vaknar tidigt i Mountainview, Silicon Valley.
Det finns några ställen på jorden som ser ut som en utopi som blivit verklighet. Delar av Kalifornien ser ut så.
Som om det inte räcker spelar morgonradion David Bowies gamla aviga men fina This is not America när solen färgar Sierra Nevada brandgult.

Vi träffar Lem Lloyd, vice president på Yahoo. Tidigare reporter på anrika Philadelphia Inquirer.
Han berättar om hur Yahoo byggt en annonsplattform där tidningar kan samverka. Yahoo agrigerar material och erbjuder de lokala säljarna på tidningarna att sälja på allt, men på sin marknad. 784 dagstidningar har hittills klivit ombord.
Den största omställningen för säljarna som Yahoo kräver är modern och intressant:
De måste lära sig sälja publik till annonsörerna. Inte sälja utrymme på en avdelning i tidningen eller på sajten med en förmodad målgrupp.
I den nya världen kartläggs dina mönster, hur du rör dig på nätet. Om du sökt på en weekendresa till London, därefter bokat en restaurang i Vasastan i Stockholm och sedan gått in och kollat på en bilsajt – då vill Audi nå dig. Just då. Inte bara för att du är på en bilsajt i största allmänhet. De vet att deras kunder gillar weekendresoer till europeiska städer och restauranger i Vasastan.
Exemplet är påhittat, men beskriver vad behavioural targeting är för något: Att nå rätt publik vid rätt tillfälle.
Hela 70 procent av all försäljning via Yahoos annonsplattform med tidningshusen i USA säljs i dag via behavioural targeting.
Ibland undrar jag hur FRA kunde väcka så mycket känslor och uppmärksamhet. I jämförelse med spelare som Yahoo och Google liknar FRA en hobbyförening för gamla radioamatörer som fått bättre grejer.
Google och Yahoo har tillgång till så mycket information om dina vanor på nätet att det svindlar. Google intygar att de har som policy att inte använda sig av allt de vet. De är emot behavioural targeting.
Litar du på dem?
Det är den stora frågan.
Och visst, integritetsfrågan kring beahavioural targeting är något mer subtil än FRA. Du har ju nytta av att få kommersiella budskap som passar dig, mer än att dränkas av reklam som inte intresserar dig.
Den mindre och mer branschiga frågan morgonens besök hos Yahoo väcker är följande:
Behöver Yahoo i det långa loppet tidningarnas lokala säljstyrkor – eller klarar de att sälja publik till annonsörerna själva, med hjälp av tidningarnas innehåll?

Yahoo prognostiserar för övrigt det som de flesta tror:
Online kommer att stå starkt genom lågkonjunkturen. Exempel: Ford har dragit ner på all marknadsföring – utom online.
Den här lågkonjunkturen kommer inte att krascha webben såsom den förra gjorde. Snarare tvärtom – mer annonspengar kommer snabbare att gå från print till web.

Flyg till San Francisco.
Läser fynd från studentbokhandel i Greenwich Village.
En fotobok om graffitin på CBGB:s. Epicentrum för den musik som format mig mest. Ramones. Blondie. Television. Patti Smith. Talking Heads.
Richard Hell har skrivit förordet. Ni som förstår fattar vad jag menar…
Hinner också med Suze Rotolos bok om Greenwich Village på 60-talet. Den är bra.
Hon är kvinnan bredvid Bob Dylan på ett av världens mest ikoniserade fotografier – omslaget till Freewhelin. De var tillsammans då. Hon var 20 inflyttad från stadsdelen Queens, Bob Dylan var 23.  Nu berättar hon sin historia om Bob Dylan och New York. Den är bra. Hon skriver lika varmt som hon ser ut på det där omslaget. En mycket obitter, innerlig och kvinnlig bild av Dylan.

The Onion är en gratistidning som hittar på och driver med nyheter. En succé på papper sedan många år. I detta nummer driver de hejdlöst med en överklasskille Charles Wentworth som greps för fyllekörning, man slapp undan. Rubriken:
”Rik tonåring nära att få uppleva en konsekvens.”
Det är svåröversatt. Men tidningen låter berätta att om han haft föräldrar som bara varit lite mindre inflytelserika hade situationen kunnat slutat illa. Han hade kunnat tvingats köra en billigare bil i fortsättningen, eller till och med fått ta ansvar för sina handlingar. Något som kunde ha skadat hans världsbild för alltid. Hans pappa säger stolt i artikeln:
– Många ungar i Charles situation hade gett upp och erkänt. Men min son är stark. Han skulle aldrig vika ner sig och tvingas inse hur saker och ting fungerar i den riktiga världen. Den riktiga världen är värdelös. Min son har visat att han vet det och att han vägrar sjunka ner i den utan en rejäl fight.
Det  är glimrande humor över samtida händelser. Tidningen vågar till och med i en grafik skämta om hur museet bör se ut över terrorattacken 11 september. The Onion är en tidning som visar att de som säger att ironi inte fungerar i tidning egentligen bara säger att de inte vet hur man gör.
Det är en typ av humor som inte finns i Sverige. I vart fall inte i text. Om den fanns skulle den passa fantastisk bra i en modern kvällstidning. Som jag ser det. Det är inte säkert ni skulle hålla med.
Moralpanik är en klassisk genre i svensk kvällstidning. Faktiskt den enda del jag själv har svårt för med min egen genre. Men det är ett svenskt kvällstidningsarv att vårda, tror jag. Hela vägen från motorsågsmassakern till mobbnings-tv.

I kväll sänds ett program i Kanal 5 där komikern Magnus Betnér skämtar med Aftonbladet med Aftonbladets redaktionsledning som publik.
En del på tidningen har undrat varför i hela världen vi ställde upp på det.
Informationschefen Niklas Bodell gör en intervju med mig:

• Hur kommer det sig?
– Vi fick en förfrågan från ett program vars idé är att skämta med människor som de tror saknar humor. Vi kände att vi kunde bjuda på det. Vi var också lite nyfikna, formatet lät ganska spännande.  

• Var det verkligen smart?
– Jag vet inte. Men jag tror att det ibland är bättre att vara nyfiken än smart. Vi begär att människor ska ställa upp i alla möjliga sammanhang för oss. Det kan vara lärorikt för oss att ställa upp i ett sammanhang där vi faktiskt riskerar något också. Aftonbladet är en så bra tidning och en så tydlig röst att vi tål skämt. Det är jag övertygad om och känner stolthet för.

• Skadar inte det här bilden av Aftonbladet?
– Jag tror att uppfattningen om Aftonbladet som en sluten plats skadar oss. Att Magnus Betnér inte gillar kvällstidningar känns lika överraskande som att vatten är vått. Magnus Betnér gillar ingenting och är arg på allt. Det är hans något tröttsamma karrirärval. Men ibland är han ganska rolig och träffsäker. Jag föredrar kvällstidningskritik som försöker vara rolig än slentrianmässigt gnäll.

Saknar vi humor på Aftonbladet?
– Nej, absolut inte. Men humor i kvällstidning är oerhört svårt. Vi vet, vi har försökt… Vi är ett folkligt breddmedium, humor måste nästan alltid vara smalt och provocerande för att vara roligt idag. Förr tyckte man Gula Hund och räliga grodor och sånt var kul. Så är det ju inte riktigt i dag. Nästan all humor i dag bygger på elakheter, grova sexskämt eller något annat som känns provocerande. Det går på det viset att kritisera modern humor liksom man okunnigt kritiserar kvällstidningar om man så vill; ytlig och rå.  Det är tecken i tiden. Bra humor är samtida, liksom bra kvällstidning.

Det är dagen efter. Köper träningskläder på rea på Niketown i huset som Donald Trump byggt. Drar på mig keps och hörlurar och går i tre timmar i Central Park.
Eftersom jag slipper se mig själv är det som att kliva in i en av alla filmer som kapitaliserar på alla människors dröm om ett liv i New York. Lite höstigt, ni vet… en späd kvinna med långa tröjärmar som dricker te ur en överdrivet stor kopp. Kinesmat ur kartong. Hem med New York Times tung som en tegelsten under armen. Om många människor varje dag skulle ha sådana stunder skulle tidningar inte ha kris.

Skriver en starttext till en spännande lansering nästa vecka.

Eftermiddag och kväll på södra Manhattan.
Bokhandlar här vibrerar av läslust. Varför gör de inte det hemma? Hemma känns bokhandlar ofta uppfordrande.

Sen middag, mycket sen… med vår korre Per Bjurman.
Vi är på legendariska krogen Elaines som han gjort till sitt vardagsrum. Han skildrar det underhållande titt som tätt i sin lördagskolumn på Nöjesliv.
Tant Elaine har i New York gjort för det sena 1900-talet vad Gertrude Stein gjorde för det tidiga 1900-talet i Paris:
Varit morsa åt vinddrivna unga män som varit uppfyllda av sig själva och sin talang. De unga männen har sedan växt upp till några av de mest uppburna berättarna om Amerika.
Norman Mailer. Woody Allen. Mario Puzo. Frank Sinatra. Michael Caine…

Alla har fortsatt hylla och komma till tant Elaine sedan de blivit stora män och bedyrat att de inte skulle överlevt utan henne.
Elaine sätter sig vid vårt bord en stund. Berättar hur Mick Jagger var där med en ung kvinna som glatt berättade att hon fått en filmroll. Mick orkade lyssna i tre minuter innan han var tvungen att avbryta och berätta för Elaine om sitt stooora kommande filmprojekt.
– Jagger skulle inte vara Jagger om han skulle sluta kräva all uppmärksamhet, mullrar Elaine.
Oh, my Golly.