Fredrik Lindström har skrivit en intressant krönika på kultursidan i Aftonbladet i dag.

Jag tror inte att jag håller med honom helt, men det är en bra text.

Lindström presenterar tanken att ett skäl att folk går mer sällan på bio är för att de inte vill att upplevelsen ska ta slut. Det är ett skäl att biopubliken gillar upprepningar, fortsättningar, uppföljare. Han ser en trend att många väljer tv-serier just för de inte har definitiva slut, att det finns hopp om fortsättning.

Han förklarar inte varför det skulle ha skett en förändring i folks beteenden de senaste åren. Att biofilmer, och böcker, har definitiva slut är inget nytt. Så var det även på den tiden det gjordes massvis med biobesök.

Men ett tänkvärt fenomen, som inte Lindström nämner, är att flera av de stora biosuccéerna på 2000-talet är just seriefilmer. I år har vi de tre Millennium-filmerna som gör att den svenska andelen biobesökare slår rekord.

Och när vi senast hade rekordår på bio var det tre år med Sagan om ringen. Inför den första filmen ansågs det som en risk och ett vågspel att visa en biofilm utan avslut, som stannade mitt i handlingen. Och sedan fick man vänta ett år på fortsättningen.

Men om man litar på Fredrik Lindströms teori är det snarare en fördel att det inte sätter punkt. Att folk vill veta att det kommer mera.

Tänkvärt.