2001 recenserade jag en konsert med Helmut Lotti, som är bättre på scen än på skiva.

Då skrev jag så här:

”Värmde upp med hans skivor inför konserten. Krukväxterna vissnade, barnen grät,
mjölken surnade och jag ville bara springa skrikande ut i vinternatten.”

Ett försök att vara rolig. Hyfsat tydliga överdrifter, tyckte jag.

Men jag fick ett brev sedan från en vänlig läsare som undrade om jag hade funderat på om det kanske fanns andra orsaker att krukväxterna vissnade och mjölken surnade. Hade jag tänkt på att det kanske inte berodde på Helmut Lottis cd?

Den 27 december skrev Andres Lokko en krönika i Svenska Dagbladet om att han skulle försöka gilla Henning Mankells böcker. Han beskrev författarens internationella framgångar i ett försök att vara rolig.

Uppenbarligen har inte alla Svenska Dagbladets läsare förstått detta.

I dag har Svenska Dagbladet ett förtydligande i avdelningen för rättelser på sidan 2.

Så här står det:

”Att påstå att böckerna om Kurt Wallander sålt i mer än 300 miljarder exemplar, och att avenyer i samtliga afrikanska länders huvudstäder kantas av guldstatyer föreställande den svenske författaren ska således betraktas som humoristiska stilgrepp.”

Sådant kan få en att fundera på humor. Vilket är mest underhållande – Lokkos text eller reaktionerna på den?