Jag skrev tidigare i veckan att jag börjat läsa Alfahannen, Katarina Wennstams thriller som till stor del handlar om svenska filmbranschen. Den började lovande.

Det fortsatte tyvärr inte.

Alfahannen har en sak att säga, men den säger det väldigt många gånger. En manlig filmstjärna är ett svin som utnyttjar sin berömmelse för att våldta unga kvinnor. Det finns ingen spänning.

Andra som vill klä ut sina debattinlägg i deckarens maskeradkostym brukar försöka hitta på en intrig med några överraskningar, men i Alfahannen är det mesta färdigt och klart från början.

Det inleds på en Guldbagge-gala, människoteckningen är ytlig och personerna blir klippdockor vars handlingar man inte kan tro på.

Här finns poliser och en kvinnlig åklagare, men de gör inte särskilt mycket polisarbete utan beter sig som om  de pryade i en Mitt Livs Novell.

Katarina Wennstam är uppenbarligen full av förakt för tidningar, men ändå är det just tidningsuppgifter som ger de enda ledtrådarna i hennes berättelse. Hon skriver indignerat om skvaller och människor som tjänar pengar på det, men hela hennes bok känns som ett hopkok av skvaller.

Det finns många bättre böcker att läsa.