Det skrivs många sånger om städer. Alla storstäder har sina hyllningar, och många av dem har blivit evigt gröna klassiker som ”Sakta gå hem genom stan” eller ”New York, New York”.

Los Angeles är annorlunda. Jo, det finns många sånger om stan.

Men de flesta handlar om att resa därifrån.

Los Angeles leder överlägset i klassen ”nu har jag gett upp mina drömmar och vill hem igen”.

Det har resulterat i många starka låtar. 

I ”By the time I get to Phoenix” berättar sångaren sin resrutt längre och längre från Kalifornien. I ”Midnight train to Georgia” sjunger Gladys Knight om mannen som krossats i Los Angeles och vill hem. ”LA proved too much for the man”. ”Do you know the way to San José?” är en annan geografilektion om folk med stjärndrömmar som de får ge upp.

”It never rains in Southern California” handlar också om myten, om drömmarna och solskenet som inte är så värmande som alla hoppas.

”LA freeway” är Guy Clarkes underbara bidrag till genren. Ray Davis i Kinks skrev om brustna drömmar i ”Celluloid heroes” och stjärnorna i trottoaren på Hollywood boulevard.

The Eagles sjunger om ”Life in the fast lane” och det där hotellet där man kan checka in men aldrig komma ifrån. Red Hot Chili Peppers sågade den här delen av världen i ”Californication”, och Cypress Hill kallade det för Killafornia.

Bruce Springsteen skrev om ”57 channels and nothing on”. ”Jackson Browne sjöng om ”Shaky town”.

Randy Newman har skrivit en låt som faktiskt heter ”I love LA”, men den är ironisk. Han skriker glatt ut namnen på de stora trafiklederna.

Frank Sinatra har visserligen hyllat stan, i ”La is my lady” som kom till OS 1984. Men Sinatra är otrogen, och har hyllat väldigt många städer. Inte bara New York och Chgicago, utan även Paris, London och Rio.

Jag tror inte att LA var hans enda lady.

Neil Young skrev om allt det här i ”Heart of gold”. Och sammanfatade det många verkar tycka i en av sina tidiga Los Angeles-skildringar:

Everybody knows this is nowhere.