Nja, inte mitt liv men Richard Geres liv som hundägare.

Jag gick på bio på söndagen och såg Lasse Hallströms ”Hachiko”. Salongen mitt i Stockholm var nästan fullsatt. Vi skrattade, och snyftade. En mycket sevärd film. Jag förstår att den lockar många till biograferna.

Lasse Hallström är en skicklig filmberättare, och han håller den känslostarka historien stram. Den rör och berör. Här finns också underhållande svartvita bilder ur hundens perspektiv. Det är imponerande hur Hallström lyckats filma alla dessa scener med hundar. Och människor.

”Hachiko” bygger på verkliga händelse i Japan på 1920-talet. Nu startar den i 1990-talets USA där Richard Gere spelar en kompositör och musikprofessor som hittar en ensam hundvalp när han kommer hem från en resa.

Han bor i en idyllisk småstad med fru och dotter. Snart blir hunden och han ett välbekant par i den lilla staden där alla känner alla och bara godhet verkar bo. Hunden är skamlöst gullig som valp och av den japanska rasen akita. 

Hunden möter sin husse på stationen varje dag strax efter 17. När husse slutat resa med tåget fortsätter ändå hunden troget att vänta.

De amerikanska distributörer som stoppade filmen från att nå bio där måste vara tokiga. ”Hachiko” är en fin film om kärlek och lojalitet.

I Tokyo finns det en staty över den riktige Hachiko, vid stationen där han brukade vänta. När jag var i Tokyo tog jag en bild där.

På 1920-talet var kanske Shibuya en söt lokal järnvägsstation. I dag står statyn över hunden vid världens mest trafikintensiva övergångsställen. Det är där Scarlett Johansson stirrar ut på folkmyllret som korsar gatan i ”Lost in translation”.

Nu är det kanske inte lika lätt för en hund att hitta husse där.

Men Lasse Hallström har gjort ännu en sevärd film.

1934 restes statyn över Hachiko. 1948 gjordes en ny på samma plats.