Vad gör man då lediga dagar i Los Angeles?

Tar sig till Pinks, matstället som Bob Dylan brukar prata om.

Pinks ligger i hörnet av La Brea och Melrose avenue och det är torftigt att kalla det en korvkiosk. Pinks har funnits i 70 år och bygger rika måltider kring korvarna.

Man tar gärna chiligryta till. Och lök. Det är bett i korvportionerna på Pinks.

Den dumdristige åker dit i vita byxor.

Korv. Chili. Och guacamole.

Jag tycker om Los Angeles.

Det är populärt att prata nedlåtande om Hollywoods hemstad. För att den är så stor och svår att överblicka. För att man måste ha bil för att ta sig omkring och för att Los Angeles är ansikte åt några branscher som representerar olika sorters ytligheter.

Men det är inte stadens fel. Här finns mycket av allting.

Även trevliga och vettiga människor. 

Redan på flygplatsen doftar det USA. Något sötaktigt och något åt pizzahållet och de där starkt doftande rengöringsmedlen som alltid säger till sinnena vilket land man är ir.

Jag älskar att man vaknar upp tidigt de första morgnarna i Kalifornien när kroppsklockan går nio timmar fel. Man går ut i gryningen och det är alltid varmt som en svensk högsommardag. Det är alltid grönt.

Första gången man är i Los Angeles kör man och kör och väntar på att staden ska börja och sedan kör man och kör och väntar på att staden ska sluta. Den bara ligger där, en massa centrum hopsnörade av väldigt väldigt långa gator.

Man kan gå också. Det gäller bara att veta var man ska gå. Jag har kommit hit sedan 1979 och tycker bara bättre om stan.

Och de har många fantastiskt fina biografer. Helgedomar för filmdyrkan.

USA:s största tv-program inledde sin nionde säsong på tisdagskvällen.

Med Victoria Beckham som gästdomare.

Det var auditions för American Idol i Boston där 9 000 personer köade i regnet för att få en chans att sjunga för domarnas. Den som går vidare får sjunga i Hollywood där nästa steg i trappan mot Idol-segern spelas in.

Vägen till Hollywood låter lite tuffare än vägen till Globen.

Precis som i Sverige kommer det en del sökande med absolut ingen självkritik och en del med märkvärdiga röster. Det var bitvis hård ton och rena gräl mellan juryn och sågade tävlande, och det bleepades bort många svordomar och fuck you-gester. En lång parad av gråtande sångare som fått nej.

Victoria Beckham har ett lite lustigt uttal som gör att R låter som V. Hon kommenterade flera gånger de tävlandes kläder, men ser själv ut som en vaxdocka. Hon har gjort något med sina läppar och om hon betalt någotn för att göra det borde hon be om pengarna tilbaka. 

Det hade varit roligt att höra den myclet elake domaren Simon Cowell bedöma fru Beckhams look. Och sångröst.

Posh Spice. Nu en modeikon, enligt programmet. 

Skivaffärer försvinner.

Men är man i Los Angeles finns i varje fall Amoeba records. En alldeles underbar stor butik som säljer musik och film. De har massvis.

Även vinyl, och att gå runt där är precis så som det ska vara. En upptäcksresa med chans att möta överraskningar. Man kan tillbringa timmar där.

Man tillbringar timmar där.

De har vinyl också. Och en hemsida för den som vill handla på distans.

Även om det väl är det där shoppandet på distans som gjort att en del skivaffärer fått det svårt att gå ihop.

Men var ska man handla skivor?

Ett stort nöje när man reser till storstäder som London och New York är att gå i skivaffärer och bokhandlar. Leta köpfilmer. Vandra runt i timmar och lyfta på saker, läsa det finstilta, upptäcka sådant man inte visste fanns.

Men alla stänger ju.

Nu har Borders försvunnit från London. Innan dess var det Virgin som slog igen sina butiker. Och Towers. Ett tag fanns det en annan kedja, men de har också stängt.

Nu är det bara HMV som kämpar vidare i London. Deras butiker är de enda för den som vill leta böcker, filmer och cd på samma ställe. Tidskrifter. Och lite till som man inte visste att man var intresserad av.

I New York har Virgin också slagit igen. Där är det bara Borders som håller ut, men de börjar stänga butiker runt USA.

I filmen ”Du har mail” är det kamp mellan bokaffärer. Tom Hanks rollfigur driver en kedja just som Borders. Som har massvis med böcker, men också café och cd och filmer. Den sortens gigantiska mötesplatser som slår ut Meg Ryans lilla gulliga boklåda.

Men de senaste åren är det de stora som inte klarar sig. Både skivaffärer och bokjättar får problem när vi istället handlar via nätet. Vi som handlar.

De som klarar sig nu är istället specialiserade Meg Ryan-typer som Pet Sounds i Stockholm. Specialaffärer som drivs av kunniga människor som älskar skivor eller böcker eller filmer.

Tiden är ute för de där stora som har allt. Den sortens affärer gör vi digitalt nu för tiden.

Men jag kommer att sakna dem som resmål. Det är inte lika charmigt att klicka sig fram på en datorskärm.

Folkets Hus-rörelsen fortsätter sin satsning på digitala biografvisningar och direktsändningar.

Nu ska det bli en scenföreställning från London den 30 januari av Terry Pratchetts ”Nation”. Direkt från National theatre.

Det är kul med de här satsningarna.

Och det har en särskild charm att de som har glädje av det allra senaste i teknik är platser som Haparanda, Kallhäll, Lysekil, Lammhult, Boxholm, Bengtsfors, Bengtsfors, Bureå, Skellefteå, Filipstad, Fagersta,  Tomelilla, Strängnäs, Nynäshamn, Visby, Ånge, Skoghall och Skärhamn.

En annorlunda karta.

De svenska filmkritikerna har mejlat in sina röster.

2009 års bästa svenska film blev Flickan.

Utmärkelsen heter Greta.

Ett bra val, från ett år med många sevärdheter.

Förra året gjorde Sandra Bullock de mindre lyckade ”The proposal” och ”All about Steve”. Flygplansfilmen jag skriver om nedan.

Ändå kan hon bli Oscar-nominerad.

Hur kan det komma sig?

Svaret heter ”The Blind side” och Bullock har redan hamnat på topplistor för sin insats där. Det är en bra film som bygger på verkliga händelser. Den börjar lite klyschigt, men så småningom sugs man i i berättelsen. Huvudpersonen är en mycket storväxt snart 18-årig kille från den fattiga delen av Memphis. Hans mamma är missbrukare, han sover på en bekants soffa, men får trots urusla tester chansen på en fin privatskola. Det är en kristen skola, något som gympaläraren använder som skäl för att få killen antagen.

Inte för att han är något ess i idrott heller. Han är för snäll. Men han lär sig.

I ”The blind side” jämförs han flera gånger med tjuren Ferdinand. Fast det är inte Disneyfilmen de pratar om, utan Bullocks rollfigur har haft den som högläsning för sina barn och den visar sig användbar även när hon och hennes välbärgade familj tar sig an den fattige.

Som med tiden blir en mycket eftertraktad idrottsman.

En hård tacklare i amerikansk fotboll.

Det är ganska mycket sport vilket gör att den kanske inte får svensk biopremiär. Men Sandra Bullock är sevärd.

Och det finns en del likheter med ”Precious” som också handlar om ett storväxt barn med ansvarslösa föräldrar.

”The blind side”. Det bästa Sandra Bullock gjort.

Har haft ett återfall i att lyssna på låtar ur Disneyfilmer den senaste tiden.

Los Lobos färska tolkningar var ett skäl.

Kanske också att jag såg ”Prinsessan och grodan”, som är en återgång till 1980- och 1990-talens tecknade musikaler. Flera bra låtar med New Orleans-doft.

Nathalie som snart fyller två gillar också de braslianska versionerna på ”Disney adventures in bossa-nova”. På söndagen dansade hon som en hel karneval till de softa sambarytmerna.

Det avgör saken. Bossanovan värmer bäst i vinter.

Suddiga typer i suddig film.

På flygplan såg jag ”All about Steve”.
Det är faktiskt en romantisk komedi med två sådana charmtroll som Sandra Bullock och Bradley Cooper (”Baksmällan”).
Kan väl inte misslyckas?
Jo, du. ”All about Steve” är allvarligt feltänkt och felskriven.
Bullock spelar en korsordinstruktör som förstås är singel och skickas på en blind-date av sina föräldrar. Med Cooper, som också är singel. Han är just den typen av attraktiva, snälla och charmiga personer med en lyckad karriär som har så svårt att hitta någon att leva med.
Det tänder, men Bullocks rollfigur är så jobbig när hon tänder att han flyr. Och hon jagar efter. Han är kameraman på tv-nyheterna, så hon förföljer honom runt USA till olika nyhetshändelser.
Bullocks rollfigur är som en babblande uppslagsbok, och får allmänbildning att verka som något skrämmande.
”All about Steve” floppade i USA och fick inte svensk biopremiär.
Men den hamnade på flygplan.
Jag förstår varför.