Sitter och försöker få ordning på all teknik. Tror jag lyckats be den digitala tv-boxen att spela in Mad men en gång i veckan. Vi får se. Och nu ska detta SMS gå från min telefonen in på bloggen. Framsteg.

Det är häftigt med alla nya filmer och all ny teknik som kommer till sin rätt på en bra hembio. 

Men klassiska filmer kan också lyftas.

Jag har umgåtts en hel del med gamla storfilmen ”How the west was won” (Så vanns vilda västern) på Blu-Ray. Den kom 1962 och gjordes av flera tunga regissörer som tog hand om varsitt avsnitt. Många välbekanta filmstjärnor i rollerna.

Den ser fantastisk ut i Blu-Ray.

Men allt omkring är minst lika sevärt som själva filmen. Till att börja med tar det mig tillbaka till en annan tids bioupplevelser. Filmen inleds med fem minuters ouvertyr, där pampig orkestermusik spelas till stillbild. Mitt i filmen är det inlagt en paus.

Så var det förr med så kallade helaftonsfilmer. Det var inlagt en paus för toabesök och fika.

”How the west was won” kom i en period när biograferna ville markera skillnaden mot den lilla tv-rutan. Det var en tidsålder för storslagna format. Vidfilm av olika slag. 

Den är mycket bred. Det blir mycket svartruta över och under.

När jag ser How the west was won så är det bild på 36 cm av av den 57 cm höga tv-rutan.

Den gjordes också i ett format som heter Cinerama. Bioduken var som en halvcirkel och det kändes som om man åkte med när kameran rörde sig. På How the west was won finns en mycket bra dokumentär om Cinerama med exempel på hur det såg ut. Hisnande.

Man kan också se hela How the west was won i ett fejkat format som försöker återskapa den känslan på tv. Det fungerar tillräckligt väl för att vara intressant.

Mycket kul med en rik utgåva på Blu-ray. 

2001 recenserade jag en konsert med Helmut Lotti, som är bättre på scen än på skiva.

Då skrev jag så här:

”Värmde upp med hans skivor inför konserten. Krukväxterna vissnade, barnen grät,
mjölken surnade och jag ville bara springa skrikande ut i vinternatten.”

Ett försök att vara rolig. Hyfsat tydliga överdrifter, tyckte jag.

Men jag fick ett brev sedan från en vänlig läsare som undrade om jag hade funderat på om det kanske fanns andra orsaker att krukväxterna vissnade och mjölken surnade. Hade jag tänkt på att det kanske inte berodde på Helmut Lottis cd?

Den 27 december skrev Andres Lokko en krönika i Svenska Dagbladet om att han skulle försöka gilla Henning Mankells böcker. Han beskrev författarens internationella framgångar i ett försök att vara rolig.

Uppenbarligen har inte alla Svenska Dagbladets läsare förstått detta.

I dag har Svenska Dagbladet ett förtydligande i avdelningen för rättelser på sidan 2.

Så här står det:

”Att påstå att böckerna om Kurt Wallander sålt i mer än 300 miljarder exemplar, och att avenyer i samtliga afrikanska länders huvudstäder kantas av guldstatyer föreställande den svenske författaren ska således betraktas som humoristiska stilgrepp.”

Sådant kan få en att fundera på humor. Vilket är mest underhållande – Lokkos text eller reaktionerna på den?

Det var väldigt intressant att se Nöjesmaskinen från 1982. Väldigt långa en del inslag var.

Och så annorlunda alla var klädda på den tiden.

Var vi också det?

ABBA var i fin form i sitt sista tv-framträdande i svensk tv.

Det verkar som om en stor del av befolkningen tittat på Mad Men under jul och nyår. Åtminstone de som skriver i tidningar. Man kan inte öppna en dagstidning utan att läsa en ny fundering kring tv-dramat om folk kring en reklambyrå i början av 1960-talet.

Dvd-boxarna måste ha blivit storsäljare.

Vi vårt hushåll har också blivit beroende. Mad men är bra. I morgon torsdag börjar säsong 3 sändas i Kanal 9. Den gick i amerikansk tv i höstas, men släpps inte på amerikansk dvd förrän i mars.

En fascinerande miljö och tid som först känns väldigt avlägsen men snart ser man likheterna med nuet. Fast alla röker så konstant att man nästan för ont i huvudet bara av att titta på.

Vi som skriver recensioner blir ibland citerade i annonser. Om man har hyllat en film eller musikal eller cd eller bok så kan det användas för att locka.

Ofta brukar man citera recensioner som är positiva. Men ibland plockar de ut en mening som kan se positiv ur en annars rätt negativ recension. Då och då kan den som skrivit recensionen förundras över vilken formulering som citeras. Det är som det är.

1993 gjorde Lasse Brandeby och Claes Malmberg en krogshow tillsammans i Göteborg. Den hette ”Äntligen försent!” och hade premiär i september. Idén var att de skulle driva med krogshower, det var en sorts överdriven parodi på den sortens föreställningar.

Henrik Schyffert regisserade. Just det ögonblicket i hans karriär dök inte upp i ”The 90´s – ett försvarstal”.

Problemet med ”Äntligen försent!” var att de lyckades alltför väl med att göra en misslyckad krogshow. Men inte så att man skrattade. Det var mest ett långtråkgit lidande.

Jag skrev en recension och satte betyget 1 plus på krogshowen.

Min text slutade så här:

”Som uppvärmning spelas låtar som ”Sailing” och ”Mitt sommarlov” i gräsliga orgelversioner av en man i guldlamékostymn. Köttet på Trägår´n är segt. Showen gör sitt bästa för att vara pinsam.

Vilken helkväll!”

Det där sista var förstås ironiskt, i linje med den ironiska tonen i ”Äntligen försent!”.

Men när de sedan annonserade om showen var det förstås enbart de två orden som citerades. ”Vilken helkväll!”.

Det var rätt kul gjort.

Roligare än showen.

Författaren Stephen King har listat sina tio favoritfilmer från 2009 i Entertainment weekly. Han toppar med Hurt locker, som återkommer på många årsbästalistor.

Två av hans favoriter kom direkt på dvd i Sverige, Disgrace och The last house on the left.

1. The hurt locker

2. The last house on the left

3. The road (Vägen)

4. Disgrace

5. The Reader

6. District 9

7. Law abiding citizen

8. The taking of Pelham 1-2-3

9. Den fantastiska räven

10. 2012

The Reader och Vägen tycker jag också var toppar under bioåret som gick. 

Folk som är födda på Trettondagsafton.

Robert Duvall. Diane Keaton. Hayao Miyazaki. Bradley Cooper, som fick sitt genombrott i Baksmällan. Marilyn Manson. Suzy Amis. Författaren Umberto Ecco. Anna Lindmarker. 

Samt i dag mitt barnbarn Oscar, lillebror till Nathalie som snart ska fylla två.

Hemsidan för Falkenbergsrevyn.

Så här års är det trevligt, som de brukar säga i Kalle Anka, med alla nyårsrevyer som har premiär runt landet. Ofta lokala, en blandning av det som hänt på orten och det som gett rubriker i världen och riket. Förr var alltid nyårsafton premiärdag. Nu har många gått över till Terttondagsafton som är just i dag.

I kväll är det till exempel premiär hos ett par revyer som brukar tillhöra svensktoppen. I Falkenberg heter årets föreställning ”Kärleksfeber – en revy med knorr”. I Arlöv står Sven Melander och Ann-Louise Hanson på scen. Utsålt ända in i april.

Och på många orter runt om i Sverige har det övats in sketcher och sångnummer.

Jag gissar att svininfluensan, Anna Anka, kronprinsessans förlovning/kommande bröllop och Malena Ernmans operaschlager kommer att vara rubrikämnen de försöker skoja kring på många platser. Ullared, i synnerhet i Falkenberg som ligger på köavstånd från köphelgedomen.

Jag gillar revyer.

Även om jag var lite grinig under mina första besök. Jag såg Tvååkersrevyn 1974 och Halmstadrevyn ett par år tidigare och då tyckte jag att numren dominerades av gammaldags gubbar som tyckte att allt nytt var konstigt.

Men man mognar och mjuknar med åren. Som Bob Dylan brukar säga: Jag var äldre på den tiden, jag är yngre nu.

Nu har jag lyckats lära mig tekniken hur man bäddar in ett klipp i bloggen.

Så här:

Drygt fyra minuter om fåglarna som byggde bo i blomlådan utanför köksfönstret i somras.

Klicka på bilden så spelar den.

Man kan också se denna min regidebut som naturfilmare på Mitt klipp. Kul sida där folk lägger upp diverse små filmer.