Guldbaggegalan måste vara världens svåraste publik att uppträda inför.

I många år har vi sett programledare kämpa med sina skämt inför ett tusen stenansikten ur svenska filmbranschen. I synnerhet när de satt i Stadshuset. Cirkus är en bättre galalokal.

Men en del skådespelare använder allt sin talang till att hålla sig för skratt. De kanske tycker det verkar ocoolt att skratta. Eller så är de bara nervösa.

Johan Glans får jobba hårt.

Det gjorde han framgångsrikt förra året. Och just stand up-komiker brukar ha hård hud och vara vana att kämpa för skratten. 

Här sitter vi cirka 45 skrivande och fotograferande journalister i ett rum alldeles intill läktaren på Cirkus. De flesta sitter just nu vid sina datorer och förbereder texter eller mejlar hem vimmelbilder till tidningarna.

Svenska filminstitutet har dukat fram smörgåsar, kaffe och mineralvatten. Några lättölsflaskor ligger på is.

Tre platt-tv sitter runt rummet så vi kan följa vad som händer vägg i vägg.

Stämningen är laddad.

När alla hängt av sig kläderna och köat färdigt är det mingel i baren. Där sprang jag ihop med Josef Fares som är glad för att så många biofilmer går bra just nu. ”Snabba cash” gladde honom särskilt. Fares hade pappa i sällskap, pappa Jan Fares som har huvudrollen i komedin ”Farsan” som har premiär 12 februari. I folkmassan vimlade nominerade och prisutdelare, folk från filmbolag och alla olika sorters filmarbetare.

Förväntansfull stämning.

Nu börjar det.

Tätt med stjärnor som köar in till festligheterna.

Tätt med fotografer och reportrar som frågar röda mattan-personerna vad de heter.

En tanke: Om man inte vet vad ”kändisar” heter – är de då kändisar?

Eller borde reportrar som inte känner igen ministrar och filmskådespelare läsa på lite i förväg?

Alexandra Rapaport tycker att klänningen hon bär i afton är ”grymt snygg”.

Nu börjar det dra ihop sig.

Galan på Cirkus inleds 19.10, men tv-tittarna är med i direktsändning mellan 20 och 22.

Djurgården är full av taxibilar. Jag åkte buss 47 ut till Skansen, men det var rätt ensamt i den bussen. Alla andra Cirkusgäster tog taxi att döma av köerna ut båda hållen. På vägen dit en trafikstockning av svarta bilar. In mot stan en parad av gula LEDIGT-skyltar.

Man kan tycka att en del nomineringar till Guldbaggen är konstiga.

Att det inte verkar genomtänkt.

Det är det inte heller.

Det finns inte en grupp människor som sitter och resonerar och kommer fram till vilka som ska nomineras i de olika kategorierna. Det är 32 personer från olika sidor av branschen som lämnar in slutna röster. Oberoende av varandra. Sedan räknas röstsedlarna samman.

Därför kan det bli ologiskt, som att ”Flickan” har flera tunga nomineringar, som bästa regi och manus, men inte kan bli bästa film. Medan det är tvärtom för ”Män som hatar kvinnor”, som tydligen inte har bäst regi eller manus.

Det finns ingen logik. Men det är ingen som kan ställas till ansvar.

Förr utsågs även de slutliga vinnarna på det här viset. Människor lämnade in röstsedlar.

Nu är det en vinnarjury på sju personer som väljer vilka som vinner bland de nominerade. Diskuterar sig fram. Det leder gissningsvis till en trevlig svensk fördelning. En åt den, och en åt en annan och förhoppningsvis blir alla lite glada. Eller lika besvikna.

I kväll vet vi hur det gick.

Jag hade gärna sett nya filmen ”Änglavakt” med Michael Nyqvist och Izabella Scorupco innan jag utsattes för trailern.

När jag besökte inspelningsgänget inför starten för ett år sedan berättade de vagt intrigen. Helt OK. Vi vill inte veta för mycket.

Men när jag går på bio för att se en annan film får jag plötsligt vad som verkar vara hela handlingen utan att man bett om den. Det är möjligt att ”Änglavakt” har en del överraskningar. Men det känns som om jag redan fått veta mycket, mycket mer än vad jag ville.

En trailer ska väl locka oss att se en film. Inte få oss att känna: ”Den behöver jag inte se för nu vet jag vad som händer och har fått se de bästa scenerna.”

För många trailers berättar för mycket.

Nja, inte mitt liv men Richard Geres liv som hundägare.

Jag gick på bio på söndagen och såg Lasse Hallströms ”Hachiko”. Salongen mitt i Stockholm var nästan fullsatt. Vi skrattade, och snyftade. En mycket sevärd film. Jag förstår att den lockar många till biograferna.

Lasse Hallström är en skicklig filmberättare, och han håller den känslostarka historien stram. Den rör och berör. Här finns också underhållande svartvita bilder ur hundens perspektiv. Det är imponerande hur Hallström lyckats filma alla dessa scener med hundar. Och människor.

”Hachiko” bygger på verkliga händelse i Japan på 1920-talet. Nu startar den i 1990-talets USA där Richard Gere spelar en kompositör och musikprofessor som hittar en ensam hundvalp när han kommer hem från en resa.

Han bor i en idyllisk småstad med fru och dotter. Snart blir hunden och han ett välbekant par i den lilla staden där alla känner alla och bara godhet verkar bo. Hunden är skamlöst gullig som valp och av den japanska rasen akita. 

Hunden möter sin husse på stationen varje dag strax efter 17. När husse slutat resa med tåget fortsätter ändå hunden troget att vänta.

De amerikanska distributörer som stoppade filmen från att nå bio där måste vara tokiga. ”Hachiko” är en fin film om kärlek och lojalitet.

I Tokyo finns det en staty över den riktige Hachiko, vid stationen där han brukade vänta. När jag var i Tokyo tog jag en bild där.

På 1920-talet var kanske Shibuya en söt lokal järnvägsstation. I dag står statyn över hunden vid världens mest trafikintensiva övergångsställen. Det är där Scarlett Johansson stirrar ut på folkmyllret som korsar gatan i ”Lost in translation”.

Nu är det kanske inte lika lätt för en hund att hitta husse där.

Men Lasse Hallström har gjort ännu en sevärd film.

1934 restes statyn över Hachiko. 1948 gjordes en ny på samma plats.

När man får barn och är med dem ute i världen blir man glad att se saker som man annars inte brytt sig särskilt mycket om. Titta! En brandbil! 

Med barnbarn blir den där känslan minst fördubblad.

Man återupptäcker också lyckan i små saker som att baka en kaka eller ta på sig en konformad papphatt med Nalle Puh-motiv. Med gummiband under hakan. Nästan kusligt spännande.

För att inte tala om glädjen i att ha en ursäkt att gå och leta skojiga saker i leksaksaffärer eller på varuhusens modeavdelningar för 2-åringar.

Vad den trendkänsliga kvinnan bär våren 2010.

Angélique Kidjos förra cd ”Djin djin” har spelats mycket här hemma. På den gör hon bland annat en rivig cover av Rolling Stones ”Gimme shelter”, men det är hennes original som lyser starkast. Färska albumet Õÿö har flera covers, låtar som inspirerade henne udner uppväxten i Benin. Santanas gamla fina instrumentala tryckare ”Sampa pa ti” har fått text, och hon gör Curtis Mayfields ”Move on up” och Aretha Franklins ”Baby I love you”. Men också temat ur ”Mitt Afrika” och Miriam Makeba. Mycket bra.