Så ska ingången till ett filmbolag se ut.

När man sett filmbilder från Hollywoods gamla studior ser ingången ut som ovan. Två bågar med in och utgång.

Dreamworks är bolaget som Steven Spielberg startade med Jeffrey Katzenberg och David Geffen. Deras studio ligger i Glendale i Los Angelöes, och där arbetar de just nu med att färdigställa filmer som ”Draktränaren” och ”Shrek – nu och för alltid”.

Bolagets logotyp är en pojke som sitter och fiskar på en månskära.

I trädgården har de klippt buskar så att de ser ut så.

Gulligt.

Adam Scott med flickvän. Prydlig. Artig. Pålitlig?

Jag är fortsatt fascinerad av skådespelare som ofta verkar hamna i facket Otrevlig Typ.

Eller ännu värre: Opålitlig skurk.

De har inte riktigt utseende för att bli bov i en Bondfilm, men ändå en sorts falsk glimt i ögat som gör att man vet att de förr eller senare kommer att visa sig vara fel för flickan eller geniet bakom den kriminella konspirationen.

Någon gång måste ändå deras mammor ha tyckt att de var vackra små barn.

Adam Scott inleder till exempel romantiska komedin ”Skottår” som pojkvän till Amy Adams. De lever ett perfekt liv i Boston, han läkare, hon mäklare och de ska snart flytta in i en drömlägenhet. Men har man varit på bio förr vet man att en man med Adam Scotts näpna drag kommer att visa sig ha andra sidor.

För att inte tala om Danny Huston. Han är med i Mel Gibsons nya Edge of darkness. Han leder ett hemligt forsknigsprojekt.

Alla som sett Danny Huston i filmer vet att det finns en viss chans att något är skumt. Danny Huston är mannen de alltid kallar in när det behövs ett förrädiskt charmig leende och en vän som kan hugga dig i ryggen.

Danny Huston

En sådan här bild skulle jag inte kunna ta ens om jag försökte.

Men min Iphone lyckades ändå.

På något sätt har den dubbelexponerat.

Så är det två stjärnor också. Robert Downey jr och Sandra Bullock har fått sina Golden Globes. Träffas på en efterfest, gratulerar och kramar varandra.

Min iPhone måste ha en konstnärlig läggning.

Jag fick visa legitimation när jag beställde en öl i en bar i USA.

– Du menar för ålderns skull, frågade jag för att undanröja alla tvivel.

Ja, sa servirtisen.

Jo, jag klarade åldersgränsen med mitt leg. Men man undrar.

Kanske ett sätt att få gamlingar att känna sig unga och glada och ge mer dricks?

Jag hart börjat läsa Katarina Wennstams ”Alfahannen”, en färsk deckare som utspelas kring svenska filmbranschen. Titelfiguren är en stjärna som ska få en att tänka Persbrandt, fast romanens figur har också varit 10 år i Hollywood och har en annan bakgrund.

Så det är påhittat, men ska verka initierat.

Unga tjejer råkar illa ut i filmvärlden. Polis och åklagare utreder. Kärlekstrassel i polishuset.

Spännande inledning. Får se vart det hamnar.

Det skrivs många sånger om städer. Alla storstäder har sina hyllningar, och många av dem har blivit evigt gröna klassiker som ”Sakta gå hem genom stan” eller ”New York, New York”.

Los Angeles är annorlunda. Jo, det finns många sånger om stan.

Men de flesta handlar om att resa därifrån.

Los Angeles leder överlägset i klassen ”nu har jag gett upp mina drömmar och vill hem igen”.

Det har resulterat i många starka låtar. 

I ”By the time I get to Phoenix” berättar sångaren sin resrutt längre och längre från Kalifornien. I ”Midnight train to Georgia” sjunger Gladys Knight om mannen som krossats i Los Angeles och vill hem. ”LA proved too much for the man”. ”Do you know the way to San José?” är en annan geografilektion om folk med stjärndrömmar som de får ge upp.

”It never rains in Southern California” handlar också om myten, om drömmarna och solskenet som inte är så värmande som alla hoppas.

”LA freeway” är Guy Clarkes underbara bidrag till genren. Ray Davis i Kinks skrev om brustna drömmar i ”Celluloid heroes” och stjärnorna i trottoaren på Hollywood boulevard.

The Eagles sjunger om ”Life in the fast lane” och det där hotellet där man kan checka in men aldrig komma ifrån. Red Hot Chili Peppers sågade den här delen av världen i ”Californication”, och Cypress Hill kallade det för Killafornia.

Bruce Springsteen skrev om ”57 channels and nothing on”. ”Jackson Browne sjöng om ”Shaky town”.

Randy Newman har skrivit en låt som faktiskt heter ”I love LA”, men den är ironisk. Han skriker glatt ut namnen på de stora trafiklederna.

Frank Sinatra har visserligen hyllat stan, i ”La is my lady” som kom till OS 1984. Men Sinatra är otrogen, och har hyllat väldigt många städer. Inte bara New York och Chgicago, utan även Paris, London och Rio.

Jag tror inte att LA var hans enda lady.

Neil Young skrev om allt det här i ”Heart of gold”. Och sammanfatade det många verkar tycka i en av sina tidiga Los Angeles-skildringar:

Everybody knows this is nowhere.

Jeff Bridges är fantastisk som alkoholiserad countrysångare i Crazy heart.

Nu har jag lärt mig att filmen får svensk biopremiär den 5 mars.

Avatar, Sandra Bullock, Meryl Streep, Jeff Bridges… det gick ungefär som jag gissade i gårdagens Aftonbladet.

Golden globe-galan belönade flera av de mest intressanta filmerna från det sista året.

Ricky Gervais var en underhållande programledare.

Det finns alltid filmer som saknas i prislistan. Jag blev mycket berörd av Clint Eastwoods ”Invictus”, men alla kan inte få pris. ”Up in the air” fick nöja sig med bästa manus och ”Inglourious basterds” med en biroll.

Räkna med att många av de här namnen återkommer när det är dags för Oscar-nomineringar.

20.50  Alla som köpt biljett till middagen och galan får en goody bag när de går hem.

Sådant där som man hört om i samband med Oscargalan.

Lite nyfiken är man allt på vad de kan tänkas stoppa i sådana. Hur länge kan vi motstå frestelsen och kika?

20.10  Galan är över.

Nu väntar efterfesterna. Alla sker på det här hotellet. Tv-kanalen HBO håller sin i restaurangen som heter Circa 55. Vid swimmingpoolen.

Låter som en fin avslutning på kvällen.