Jag har alltid gillat de där långa skidtävlingarna som vi njöt av framför tv:n på 1900-talet. Sixten Jernberg eller Wassberg eller Gunde slet runt i en femmil som pågick i vad som kändes som flera dagar och alla startade vid olika tidpunkter och man fick jämföra mellantider och skriva jämförelsetabeller som blev lika invecklade som en karta över Tokyos tunnelbanenät.

Det var slit och svett även för den som tittade.

Det är nya tider.

Men man kan inte säga annat än att ski cross som sändes från OS i går är en väldigt tv-mässig sport. Fyra som jagar sida vid sida. Som en blandning av störtlopp, speedway och backhoppning. Kvalheat, kvart., semi och finaler avklarade på några timmar. Färgstarka kvinnor som tävlade.

Ski cross. Hade inte en aning.

Bra ämne för en sportfilm.

Jag älskar min iPhone och min iPod och att ha hörlurarna på i kollektivtrafiken.

Inte bara för det jag lyssnar på.

Det är så mycket man slipper höra.

Borde ”Shutter island” heta ”Patient 67” på svenska?

Se där ett litet blogginlägg som engagerat många.

Här är några fler funderingar kring filmtitlar.

Den franska filmen ”Un prophète” var med i Cannes i våras och många tyckte den var det bästa som visades där. Den 7 mars kan den vinna Oscar som bästa icke-engelskspråkig.

Den 19 mars får den svensk premiär. Disney har gett den franska filmen en svensk titel.

A Prophet.

Jag antar att det hade varit på tok för ansträngande att kalla den för ”En profet”.

När jag var i Tyskland på Berlins filmfestival noterade jag vad tyskarna kallade ”Bridget Jones dagbok” som film.

”Choklad till frukost”.

 

20 grader kallt och Storstockholms lokaltrafik uppmanar alla att stanna hemma. Men vi måste ge oss ut och det finns alldeles för många texter som ska skrivas och dvd som ska tittas på.

När vi stod och tittade ut genom köksfönstret på all snö så kom det ett vårtecken. Koltrasten! 

Måste vara en av koltrastarna som bodde här i somras och vars familjeliv man kan följa här.

Rekognoserade en stund. Flög sedan i väg. Förmodligen för att fixa en snöskyffel.Blomlådan är inget bra bo just nu.

 

Oka chacka. Oka oka oka chacka.

Nathalie som nyss fyllde 2 år har länge varit förtjust i ABBA.

Förtjust… snarare besatt. Varje gång hon kom hem till oss i höstas gav hon ett kort kommando, ”Mamma mia”, och gick sedan in i vardagsrummet och väntade på att jag skulle sätta på ABBA Gold. Och starta just på Mamma mia, spår 4. Men hon sjöng med även i Dancing queen, Waterloo, Super trouper, Gimme! Gimme! Gimme! och några till.

Och det är fint. Hon har också ett gäng barnvisor hon tycker om.

Men en danslysten ung kvinna behöver en allsidig musikalisk diet. Jag har satt ihop en spellista i min iPod som heter Nathalie Dans.

Den har gjort stor succé. När hon stuffade runt i dag utropade hon då och då ”Jag älskar att dansa” och prövade att betona varje ord olika i den meningen.

Så för alla som planerar ett disco för folk i 2-årsåldern kan jag rekommendera den här mixen. (Den funkar rätt bra på andra åldrar också.)

Min insats som diskjocley börjar förstås med Mamma mia, jag är inte galen, men sedan fortsätter det så här:

Björn Skifs: Hooked on a feeling

Shanice: I love your smile

Gyllene Tider: Sommartider

Katrina and the Waves: Walking on sunshine

Bruce Springsteen: Hungry heart

Tom Jones: Kiss

ABBA: Dancing queen

The Temptations: My girl

Joan Jett: I love rock´n´roll

Wham!: Wake me up before you go go

Cyndi Lauper: Girls just wanna have fun

Bee Gees: Stayin´alive

The Rolling Stones: (I can´t get no) Satisfaction

Beyoncé: Crazy in love

ABBA: Gimme! Gimme! Gimme! (A man after midnight)

R Kelly: Thoia thong

Madonna: Express yourself

Black eyed peas: Mas que nada

Stevie Wonder: Sir Duke

The Spencer Davis group: Keep on running

Dexys midnight runners: Come on Eileen

Fairground attraction: Perfect

Van Morrison: Brown eyed girl

Peter Gabriel: Sledgehammer

Fleetwood Mac: Tusk

Bee Gees: Night fever

Dexys midnight runners: Celtic soul brothers

Queen: We will rock you

Donna Summer: The wanderer

Bachman Turner Overdrive: You aint seen nothing yet

Curtis Mayfield: Move on up

Culture Club: Karma Chameleon

The Pointer sisters: I´m so excited

Free: Alright now

The Jam: Town called malice

Soft Cell: tainted love

The Clash: Should I stay or should I go

 

 

Pensionerad långhårig Depardieu kör runt Frankrike och sitt förflutna.

Jag har sett många bra filmer  Berlin i år.

Inte bara av veteraner som Scorsese, Polanski och Zhang Yimuo. 

I tävlingssektionen finns flera starka filmer regisserade av kvinnor. Pernille Fischer Christensen har gjort gripande ”En familj” som utspelas i Köpenhamn. Nicole Holofcener New York-filmen ”Please give”. Lisa Cholodenkos romantiska komedi ”The kids are allright” är en av de bästa, och i tävlingen finns också bosniska ”Na putu (On the path)” av Jasmila Zbanic som vann Guldbjörnen 2006 och Natalia Smirnoff från Argentina debuterar med ”Rompecabezas”.

Det har varit många mörka filmer, men också några riktigt roliga komedier. Våld och död och ångest, men även kärlek och hopp.

Som alltid är det en hel del sex på film. Skildrat på olika vis. 

Det här är de sexscenerna som är svårast att glömma på årets festival i Berlin:

1) Alla älskogsmöten mellan Stellan Skarsgårds rollfigur Ulrik och hans 65-åriga kärva hyresvärdinna i norska ”En ganska snäll man”.

2) ”The kids are allright”. När Julianne Moore ligger under täcker och tillfredsställer Annette Bening medan Bening tittar på en porrfilm där homosexuella män har sex. 

3) I ”Mammuth” när nyligen pensionerade Gerard Depardieu träffar sin något äldre manlige kusin och de onanerar åt varandra liggande sida vid sida i en säng. Kameran stannade barmhärtigt nog på deras överkroppar.

I kväll delas priserna ut. Ingen björn för mest annorlunda sexscen dock.

Berlin luktar senap och surkål, curry och fläsk. Det har blivit några plusgrader och snön smälter ut i stora vattenpölar. Man har nästan kunnat se solen.

Det är vår i luften i Berlin.

Michael Winterbottoms ”The killer inside me” är en bitvis brutal film.

Den är nästan två timmar lång, men här finns två misshandelsscener som är mycket obehagliga att se. De kanske varar sammanlagt fem minuter. De är brutala och kommer överraskande, vilket är en del av chockeffekten. Det är rått.

Avsikten är förstås att man ska tycka illa om våldet. Avsikten är förmodligen inte att folk ska lämna biografen, vilket skedde när jag såg den här i Berlin för ett par timmar sedan.

”The killer inside me” är inte mycket våldsammare än andra filmer. Men den skapar en märklig känsla eftersom det är förövaren som berättar, och mycket är hans upplevelser. Det skapar en speciell atmosfär. Det är ingen realistisk film, mer som en sorts krypande mardröm.

Det är den där sortens film där man kan tycka det är intressant vad regissören försökt uppnå, men ändå inte något man skulle rekommendera. Det är en svår balansgång att hitta rätt ton i den här sortens film noir, och det finns några märkliga sekvenser i Michael Winterbottoms film.

Inte minst upplösningen.

Det är självklart att det blev mycket prat efteråt med Winterbottom om våldet och varför det skildrats så omskakande. Han har en poäng i att det här inte är underhållningsvåld. Det är verkligen inte underhållning. Det mer traditionella sättet att skildra våld på film är också värt att diskutera.

Jag tänkte på samma sak tidigare i veckan. I norska ”En ganska snäll man” finns en scen där Stellan Skarsgårds rollfigur inte alls är särskilt snäll. Det är en misshandel, men den används mer som en komisk effekt trots att den också är blodigt brutal. När det är över får den fler att skratta än att lämna salongen.

Filmvåld lär vi fortsätta prata länge om.

Nu för tiden är det vanligast att vi behåller originaltitlarna på amerikanska filmer. Och det kan väl vara vettigt många gånger, även om en del är så krångliga att inte ens de som har engelska som modersmål förstår dem.

Men när det handlar om böcker som redan har svenska titlar förstår jag inte hur bolagen tänker. ”Shutter island” har varit en mycket populär bok som ”Patient 67”. Samma sak med Dennis Lehanes tidigare bok som blev filmsuccé. ”Mystic river” hette som svensk bok ”Rött regn”. Inte en chans att någon ska kunna koppla ihop de titlarna.

Romantiska komedin Valentines day utspelas förstås 14 februari. Ett datum vi har ett väldigt bra svenskt namn för. Hade inte det varit listigare att kalla den Alla hjärtans dag?

Varje dag på en filmfestival ser olika ut beroende på vilka filmer man måste se och intervjuer man ska göra.

Men det finns en sorts grundschema som är likadant.

Det börjar varje morgon 08.30 eller 9 med en tävlingsfilm. Presskonferens för den filmen. Klockan 12 visas nästa tävlingsfilm. Presskonferens efteråt. Sedan följer flera visningar.

21.30 är varje dags speciella visning för oss i dagspress. I går var jag och såg tävlingsfilmen Mammuth med Gerard Depardieu. Slut redan 23.

Mellan alla filmer ska man försöka schemalägga intervjuer. Och äta. Som jag bloggat om tidigare är Berlin bra på olika sorters snabbätande.

Berlin är en praktiskt festival att jobba på. De flesta biograferna ligger samlade kring festivalens centrum. Lyxhotellen där de största stjärnorna ger sina intervjuer ligger hyfsat nära, inte en halv dagsutflykt som i Cannes och Venedig.

Och i år har många filmer dessutom varit bra. I morgon kväll avslöjas vilka som vunnit pris.