Vad ska hända här tro?

För ett par hundra år sedan jobbade jag på den rockiga tidningen Schlager. Vi hade reportage om allt möjligt och en gång skrev jag om de många klyschorna i sportens värld. Som man redan då var trött på. Till exempel ”I (fyll i valfri sport) kan allt hända”.

Som i fotboll kan allt hända.

Nej.

I fotboll springer ett 20-tal personer omkring med en boll på en rektangulär plan. Det är i stort sett vad som händer. Vill man ha andra upplevelser får man söka sig någon annanstans. Den som vill se Björn Skifs framföra ett fantastiskt shownummer eller späckhuggare jaga sälar ska inte gå på fotboll. Du hittar inte det på en ishockeymatch eller genom att kolla på tennis.

Den som går in i en biosalong kan få se allt hända. Inte den som kollar på sport. Jag älskar att se på idrott, men det är trots allt förutsägbart vad som kommer att hända i stora drag. I en del, som cricket, händer ingenting.

Trodde jag.

Men i dagens Svenska Dagbladet läser jag att ”i puckelpist kan allt hända”.

Verkligen?

Puckelpist. Allt! 

Jag är en amatör, men jag trodde det var några som åkte nedför en väldigt ojämn backe och hoppade lite då och då på vägen. Jag hade tydligen fel.

I puckelpist kan allt hända. Sannerligen.

Ska bli spännande att titta på det i OS.

I går fick Sandra Bullock en Oscarnominering för The blind side.

Nyss fick hon en nominering som sämsta skådespelerska, en Razzie, för All about Steve.

I båda fallen förståeliga nomineringar.

Skådespeleri är fascinerande. Man kan under samma år göra sitt livs bästa roll och sitt livs sämsta. Dessutom gjorde hon The proposal som fick min kollega Jan-Olov att rysa. ”Den dummaste film jag sett”.

Fast Bullocks kommentar till sin sämsta skådespelarinsats i All about Steve är kul.

”Thank God that film is finally being recognized”. Här är trailern:

I dag är det skivrecensioner i Stockholms morgontidningar. I Dagens Nyheter får nya albumet med Midlake högsta betyg. 5.

I Svenska Dagbladet får den dock bara 3 av 6 möjliga.

Vem ska man lita på?

Dagens Nyheters Nils Hanssons skriver berömmande: ”Som om Nick Drake blivit sångare i Fairport Convention. Men märkligt nog inte alls som The Decembertrists från Portland, Oregon.”

Där tappade Nils mig. Nick Drake och Fairport Convention kan jag, men jag måste ha varit ledig den dagen det var lektion om The Decembertrists.

Skivrecensioner är alltför ofta som en telefonkatalog av (obegripliga) referenser.

I Svenska Dagbladet skriver Andres Lokko att Midlake nu låter som ”ett sakta strilande regn och en murrig brittisk folkton insvept i en vattentätt munkkåpa…Ett skickligt försök att tonsätta valfri medeltidsvecka.”

Det förstår jag bättre.

Midlake är kanske inte så lockande, trots allt.

Det är februari och statyetterna blommar.

De syns bara en gång om året. Ordet hörs bara i ett sammanhang.

Dags för Oscar och lilla ordet statyett putsas av och får komma ut i solen. Aldrig annars. När pratar någon om statyetter? När skriver någon om statyetter?

Kanske när det är föredrag om antik konst eller egyptiska utgrävningar, men då är jag inte där.

Nu är det statyettens månad. Vem ska vinna Oscar? Vem ska få bära den 4 kilo tunga statyetten? Statyett, statyett, statyett.

Statyerna står snötyngda och osedda.

Statyetterna regerar mitt i vintern.

Nu är det snö överallt.

Då värmer det att återse de här bilderna från i somras. 

Från ägg till flygfärdiga.

Den svenske författaren var tidigt ute och såg kvaliteterna hos en av Oscarkandidaterna.

”La teta asustatad” från Peru vann Guldbjörnen i Berlin i februari. Henning Mankell och Tilda Swinton satt i juryn. Nu kan den vinna Oscar.

Har, liksom The Hurt locker, en kvinnlig regissör.

Väldigt roligt att Patrik Eklund kan vinna en Oscar för bästa kortfilm, ”I stället för abrakadabra”. De medverkande i filmen är Göran Forsmark, Saga Gärde, Jacob Nordenson, Simon J Berger och Anki Larsson.

De kan väl också känna sig Oscarnominerade. Hoppas de får biljetter till galan den 7 mars.

Svenske ljudkillen Paul Ottosson har gjort ljudredigering och ljudmix till The Hurt locker. Han kan vinna två Oscar. Han har tidigare varit Oscarnominerad för Spiderman 2.

Jag ser att Randy Newman fått två av sina låtar till Prinsessan och grodan nominerade. Det är att ta i. Jag hade hellre hört på Paul McCartneys bidrag till ”Evereybodys fine” och U2:s till ”Brothers” i den kategorin. Nu vinner nog ”The weary kind”, en fin countryballad ur Crazy heart.

När Kathryn Bigelow utsågs till bästa regissör i söndags var James Cameron glad. Nu ställs de åter mot varandra på Oscar. Avatar och Hurt locker vcar två av de tyngst nominerade filmerna. Båda har 9 nomineringar var.

I stort gick det som jag gissade.

Många filmer och skådespelare har slipats fram som favoriter under de senaste veckorna.

Kul att Up in the air och An education får ännu mer uppmärksamhet. Och att manuset till brittiska In the loop också fick en hyllning på andra sidan Atlanten. Den filmen hade överlägste bästa dialogen 2009.

Den 7 mars får vi veta hur det går.

Men de här ska nog börja skriva tacktalen redan nu: Sandra Bullock, Jeff Bridges, Mo´nique och Christoph Waltz.

Alla som sett Oscargalan vet att den kan kännas som ett maratonlopp.

Den håller på och håller på och håller på och så blir det reklamavbrott och så håller den på.

Nomineringarna däremot. Som ett 100-meterslopp.

Någon stjärna, i år Anne Hathaway, kommer in och läser snabbt de nominerade i några klasser. Swisch. Sedan fladdrar listor på andra nominerade förbi. Sedan är det över.

Nu är det strax dags.