Michael Winterbottoms ”The killer inside me” är en bitvis brutal film.

Den är nästan två timmar lång, men här finns två misshandelsscener som är mycket obehagliga att se. De kanske varar sammanlagt fem minuter. De är brutala och kommer överraskande, vilket är en del av chockeffekten. Det är rått.

Avsikten är förstås att man ska tycka illa om våldet. Avsikten är förmodligen inte att folk ska lämna biografen, vilket skedde när jag såg den här i Berlin för ett par timmar sedan.

”The killer inside me” är inte mycket våldsammare än andra filmer. Men den skapar en märklig känsla eftersom det är förövaren som berättar, och mycket är hans upplevelser. Det skapar en speciell atmosfär. Det är ingen realistisk film, mer som en sorts krypande mardröm.

Det är den där sortens film där man kan tycka det är intressant vad regissören försökt uppnå, men ändå inte något man skulle rekommendera. Det är en svår balansgång att hitta rätt ton i den här sortens film noir, och det finns några märkliga sekvenser i Michael Winterbottoms film.

Inte minst upplösningen.

Det är självklart att det blev mycket prat efteråt med Winterbottom om våldet och varför det skildrats så omskakande. Han har en poäng i att det här inte är underhållningsvåld. Det är verkligen inte underhållning. Det mer traditionella sättet att skildra våld på film är också värt att diskutera.

Jag tänkte på samma sak tidigare i veckan. I norska ”En ganska snäll man” finns en scen där Stellan Skarsgårds rollfigur inte alls är särskilt snäll. Det är en misshandel, men den används mer som en komisk effekt trots att den också är blodigt brutal. När det är över får den fler att skratta än att lämna salongen.

Filmvåld lär vi fortsätta prata länge om.