Brighton 1974. Stellan Skarsgård berättar i lurarna.

Så här kan ett ABBA-museum i Stockholm se ut.

Till och med mars månad kan man se det i Londons Earls court. Nästa stopp blir Melbourne i Australien.

Här finns de. Alla dräkterna. Bilderna. Guldskivor, platinumskivor, alla bevis på svenskarnas försäljningsframgångar runt världen. En kopia av Polarstudion. Av skrivarstugan på Viggsö där Björn och Benny skrev många av låtarna. Komplett med idylliska sommarbilder av svensk skärgård utanför.

Inledningen är som att vandra genom en svensk folkpark med små stugor med röda och vita knutar. Där berättas om åren före ABBA, om Hep Stars och Hootenanny Singers, om Agnetha Fältskogs dansbandskarriär. Här finns rörliga bilder och fotografier.

Varje besökare får hörlurar och det finns många stationer där man kan starta kommentarer. Stellan Skarsgård berättar på svenska eller engelska, man får välja, om medlemmarna och olika nyckelhändelser under ABBA-åren.

Eurovisionsvinsten i Brighton 1974 har ett eget rum, med kostymerna som de sjöng Waterloo i.

Det finns också många saker för besökaren att göra. Dansa till ABBA-låtar (svårt att hinna med i stegen som visas), bli fotograferad framför ett ABBA-omslag (slutresultatet lurar ingen) eller sjunga på scen med snyggt gjorda hologram av de fyra.

Foto som tas på utställningen och laddas sedan ner från hemsida.

På flera ställen finns också Quiz där man kan svara på frågor om ABBA, i olika svårighetsgrad. Jag försökte med medelnivån FAN, men fick bara 3 av 9. På nästa tog jag nybörjarnivå och kunde 6 av 9.

Till och med skivolagets Polar kontor finns i ett eget rum och där berättar ABBA:s mästerliga allt i allo Görel Hanser om hur hon anställdes av Stikkan Andersson.

På olika platser intervjuas de fyra medlemmarna om det som hände. Lasse Hallström berättar hur han gjorde deras videor för väldigt lite pengar, på väldigt lite tid.

Och så finns kläderna förstås. Musiken är tidlös och visar gång på gång vilka fantastiska låtar de skrev och vilket unikt sound de skapade tillsammans med ljudteknikern Micke B Tretow. Men scendräkterna är så fascinerande fast i ett ögonblick, så absolut 70-tal och så absolut märkliga att man gång på gång frågar sig: Hur tänkte dom?

Men kul är det.