Engelsmän är ofta försynta och väluppfostrat artiga. Ibland överdrivet mycket.

Vi sitter med våra brittiska vänner på en fin krog i Bristol. En slarvig kypare knuffar omkull ett glas vin som skvätter ner vår väns dyra kostym och dyra skjorta. Rejält. Blöt som i plaskvåt. Kyparen börjar jaga efter saker att torka med medan vår vän på autopilot säger ”it´s OK.” Det gör ingenting, det ordnar sig. Han upprepar det gång på gång, fast han förstås är sur över att bli blöt. Its OK, säger han ändå.

Tur att det finns starka svenska kvinnor som vågar säga som det är.

– It is NOT OK, säger min fru.

Engelsmannen går upp och byter om.

När vi dagen efter är ute och kör bil ser vi en liten lustig kö. En skåpbil har stannat mitt i vägen och satt på blinkande varningslampor som visar att den tänker stå där. Bilen bakom verkar ha missat det och tror att den står i en kö till trafikljus. Bakom den har ytterligare en bil stannat och så vidare. Det har formats en bilkö som är oändlig från vår utsiktspunkt. Helt i onödan.

Vad gör engelsmännen?

Väntar artigt. Ingen tutar. Ingen kör förbi. Ingen verkar undra vad i all världen de väntar på. Alla sitter där.

– Tänk om det här varit New York, säger vi och gasar förbi och visar de andra att det är fritt fram.

Men visst är det trevligt med all artighet.