I dag är det fem nya filmer på repertoaren. Bland annat svenska Änglavakt med Michael Nyqvist och Izabella Scorupco.
Den trodde jag skulle vara bättre, med tanke på alla inblandade.
Michael Nyqvist har till exempel skrivit den mycket fina och läsvärda boken När barnet lagt sig. Klok och rik på nyanser.
Det kan man inte säga om Änglavakt.
Min recension finns här.
När jag var yngre, låt oss säga på 1970-talet, var det tydligen ett stort problem med kluvna hårtoppar. Det fanns gott om reklamfilmer som lovade bot mot detta.
Men det var länge sedan jag hörde någon beklaga sig över kluvna hårtoppar.
Vad har hänt?
Är det åtgärdat en gång för alla? Någon sålde en hårvårdsprodukt som gjorde att ingen människa någonsin drabbades av detta?
Eller har det aldrig funnits?
Vad är dagens motsvarighet till kluvna hårtoppar?
St Patricks day i dag. Man borde åtminstone spela någon irländsk musik.
Eller koka en härlig lammstuvning?
Börjar med Sinead O´Connors fantastiska album Sean Nos Nua där hon gör underbara tolkningar av folkvisor som Lord Franklin.
Hemma igen från en engelsk rundtur. Här väntar många nya filmer att se och böcker att läsa. Två tungviktare lockar: Citizen Schein och Harry Schein och Svenska filminstitutets framväxt. Och en rapport från ABBA:s USA-turne 1979. Intressanta bilder i båda.
Dags att börja läsa.
I går vandrade vi i Regents park i London och det var soligt och 13 grader varmt.
I dag vaknar jag i Stockholm till sju minus på termometern och snö och is utanför fönstret.
Man trodde våren var på väg. Man trodde fel.
Det är Mors dag i Storbritannien och här går det inte att missa. Alla skyltfönster, alla restauranger och alla tidningar har byggt upp den här högtidsdagen länge. Det finns särskilda samlingsskivor med Mum-tema att köpa och ge bort. Det finns mammiga varianter på det mesta.
Det har varit en solig söndag i Regents Park. Vårvindar. Änderna kvackar. Hägrarna hägrar. Joggarna flåsar. Barnen skriker och svanarna blänger. På backen upp mot Primrose hill kämpar en terrier med motlutet.
Kaféet har värmande te. En fin dag för mödrarna i min närhet.
Engelsmän är ofta försynta och väluppfostrat artiga. Ibland överdrivet mycket.
Vi sitter med våra brittiska vänner på en fin krog i Bristol. En slarvig kypare knuffar omkull ett glas vin som skvätter ner vår väns dyra kostym och dyra skjorta. Rejält. Blöt som i plaskvåt. Kyparen börjar jaga efter saker att torka med medan vår vän på autopilot säger ”it´s OK.” Det gör ingenting, det ordnar sig. Han upprepar det gång på gång, fast han förstås är sur över att bli blöt. Its OK, säger han ändå.
Tur att det finns starka svenska kvinnor som vågar säga som det är.
– It is NOT OK, säger min fru.
Engelsmannen går upp och byter om.
När vi dagen efter är ute och kör bil ser vi en liten lustig kö. En skåpbil har stannat mitt i vägen och satt på blinkande varningslampor som visar att den tänker stå där. Bilen bakom verkar ha missat det och tror att den står i en kö till trafikljus. Bakom den har ytterligare en bil stannat och så vidare. Det har formats en bilkö som är oändlig från vår utsiktspunkt. Helt i onödan.
Vad gör engelsmännen?
Väntar artigt. Ingen tutar. Ingen kör förbi. Ingen verkar undra vad i all världen de väntar på. Alla sitter där.
– Tänk om det här varit New York, säger vi och gasar förbi och visar de andra att det är fritt fram.
Men visst är det trevligt med all artighet.
Jag har sett Love never dies, uppföljaren till Phantom of the opera. Spelas på Adelphi i London och har officiell premiär i kväll. Men det har spelats föreställnigar för publiken sedan mitten av februari.
Tyvärr inte en bra fortsättning. Recensionen kan man läsa här.
Tror inte att den kommer att gå i 24 år, som Phantom of the opera gjort.
I dag finns den starka brittiska A Education ute på dvd i Storbritannien. Bara ett klick borta om man gillar att köpa filmer på nätet.
Av de nominerade filmerna på Oscargalan var den plus Up in the air och Upp de jag tyckte var allra allra bäst.
