Visst är det underhållande att engelsmännen plötsligt är det nya kockfolket.

I alla tider har de hånats för sina sönderkokta grönsaker och fantasilösa mat i fyra nyanser av brunt. Jag minns en bilresa vi gjorde 1979 genom England och Skottland. Allt var friterat. Inpackat i panering och stekt bortom alla smakers gräns i olja. Friterad korv. Friterade hamburgare. Allt med en subtil smak av fisk eftersom allt friterades i samma olja. Några pliktskyldiga gröna ärter.

Men nu är engelsmännen våra mest älskade tv-kockar. BBC har en hel kanal där de lär ut avancerad matlagning och tävlar i avancerad matlagning. Jamie Oliver, Gordon Ramsay och Nigella Lawson är bara några av profilerna som tipsar oss om nya rätter och nya sätt att laga gamla rätter.

England har plötsligt blivit det ledande matlandet. De visar svenskar hur vi ska laga italiensk och asiatisk mat.

Den engelska husmanskosten har också fått en ny renässans. Och när den är rätt lagad är den inte alls tråkig och färglös. En god fisn n chips kan vara underbar.

Som när man sitter hos vänner i Brighton och äter en söndagsmiddag. Där steken har rostats i ugnen ovanpå ett lass potatis. Serverade med en mustig brunsås gjord från de rätta råvarorna. Med Yorkshirepudding, de där små engelska ugnspannkakorna som liknar muffins och som suger upp de andra smakerna så fint. Och kokt fänkål och kanske ett gott rödvin.

En äppelpaj med vaniljsås.

Brasan sprakar.

England. Hemtrevligt.

Det gick ungefär som jag tippade. De väntade skådespelarna fick priser, Kathryn Bigelow fick en välförtjänt regi-Oscar. Hurt locker vann även för bästa film – där trodde jag Avatar skulle vinna.

Själva galan kändes lång och oengagerande. Trots att de gjort om en del.

Men man sitter ändå där och ser ett dansnummer som känns som om det aldrig ska ta slut eller en massa inbördes beundran som är så hyllande att det känns kvävande.

Oscar. Vi älskar att titta. Och älskar att tala om hur besvikna vi blir på galan.

The Cove är en mycket stark dokumentär. Se den om du inte gjort det. Filmen är som ett actionäventyr där en grupp människor som är olika specialister försöker dokumentera hur japanska fiskare slaktar delfiner i hemlighet. De lyckas.

Nu vann den en välförtjänt Oscar.

En av huvudpersonerna i filmen är Richard O´Barry som på 1960-talet fångade och tränade de delfiner som spelade Flipper i den populära tv-serien. Flipper bidrog till att göra delfiner populära och världen fick många många delfinarier med fångade delfiner som uppträdde.

Rick O´Barry fick dåligt samvete och blev på 1970-talet en aktivist för att befria och rädda delfiner. Han var med på Oscarscenen. Det var han som rullade upp en banderoll om vart man skulle sms-a för att stödja kampen. Producenterna bytte snabbt kameravinkel så hans kupp blev kortvarig i bild.

Gårdagens outfit.

År 2000 var jag på Oscargalan. Det året hölls den på Shrine auditorium – det brukade skifta mellan Shrine och Dorothy Chandler pavilion. Men från och med 2002 är den ständigt i specialbyggda Kodak theatre på Hollywood boulevard.

Alla måste ha smoking eller andra galakläder. Även journalisterna.

Vi satt i ett rum intill galan. Dit in kom sedan vinnarna direkt när de gick av scen. Ofta lite omtumlade och som en fortsättning på tacktalen sa de saker de glömt eller inte hunnit med inne på scenen.

Roger Ebert, den alltid läsvärde kritikern från Chicago, satt på andra sidan bordet den gången. Nu ser jag att han twittrar flitigt direkt från Los Angeles. Ebert förlorade rösten för några år sedan men skriver mer än någonsin.

Viken bra idé. James Taylor sjunger en av The Beatles vackraste sånger. in my life är bakgrund till minnesbilderna av de filmarbetare som dog under året som gick.

Paul Ottosson från Lönsboda fick först en Oscar för ljudredigeringen. Och det inleddes av att Morgan Freeman förklarade för tittarna vad ljudredigering är. Han hann knappt gå av scen så fick han en till för ljudmixen. Stora minuter för svensken som gjort sig ett namn i Hollywood.

En lång och oväntad hyllning till John Hughes som dog i augusti, 59 år gammal. På 1980-talet gav han oss en massa tonårsfilmer. Min favorit var Sixteen candles. Och på 1990-talet var det Ensam hemma och historier för yngre som han skrev. Hughes höll alltid en väldigt låg profil, men nu fick han mer uppmärksamhet än någonsin. En snygg gest från filmakademin mot en genre som roat många men aldrig brukar synas i Oscar-sammanhang.

Galan öppnar med stora favoriter. Upp måste vara en av de mest givna vinnarna genom tiderna. Och jag är glad att vemodiga temat från Crazy heart vann som bästa sång.

Vi var många som gissade att Christoph Waltz skulle vinna för bästa biroll med Inglourious basterds. Uppenbarligen han själv också eftersom han förberett ett tacktal. Som gick lite väl mycket som ett rinnande vatten.

Steve Martin och Alec Baldwin satsade på stå uppande i sin start på Oscargalan. De nominerade skrattade tappert åt allt, men det var en gammaldags och ojämn öppning.