Originell start på Oscargalan. Först står de nominerade huvudrollerna på scen och tar emot publikens applåder. Sedan kommer Neil Patrick Harris in och sjunger Nobody wants to do it alone. Först sedan kommer kvällens värdar Steve Martin och Alec Baldwin in. Mycket showbusiness.

Gäller att förbereda sig rätt inför nattens sändning. Rätt mat, rätt dryck, rätt soffa.

Jag brukar tycka det är lättast att gå och lägga sig först och sedan stiga upp när Oscargalan börjar. Inte sitta och vaka och vänta på att det ska börja. Möjligtvis kan man sedan stödvila på måndagsmorgonen när allt är över.

Sitter med ett sällskap i Brighton.

Verkar som om jag blir ganska ensam om att stiga upp i natt.

Brighton 1974. Stellan Skarsgård berättar i lurarna.

Så här kan ett ABBA-museum i Stockholm se ut.

Till och med mars månad kan man se det i Londons Earls court. Nästa stopp blir Melbourne i Australien.

Här finns de. Alla dräkterna. Bilderna. Guldskivor, platinumskivor, alla bevis på svenskarnas försäljningsframgångar runt världen. En kopia av Polarstudion. Av skrivarstugan på Viggsö där Björn och Benny skrev många av låtarna. Komplett med idylliska sommarbilder av svensk skärgård utanför.

Inledningen är som att vandra genom en svensk folkpark med små stugor med röda och vita knutar. Där berättas om åren före ABBA, om Hep Stars och Hootenanny Singers, om Agnetha Fältskogs dansbandskarriär. Här finns rörliga bilder och fotografier.

Varje besökare får hörlurar och det finns många stationer där man kan starta kommentarer. Stellan Skarsgård berättar på svenska eller engelska, man får välja, om medlemmarna och olika nyckelhändelser under ABBA-åren.

Eurovisionsvinsten i Brighton 1974 har ett eget rum, med kostymerna som de sjöng Waterloo i.

Det finns också många saker för besökaren att göra. Dansa till ABBA-låtar (svårt att hinna med i stegen som visas), bli fotograferad framför ett ABBA-omslag (slutresultatet lurar ingen) eller sjunga på scen med snyggt gjorda hologram av de fyra.

Foto som tas på utställningen och laddas sedan ner från hemsida.

På flera ställen finns också Quiz där man kan svara på frågor om ABBA, i olika svårighetsgrad. Jag försökte med medelnivån FAN, men fick bara 3 av 9. På nästa tog jag nybörjarnivå och kunde 6 av 9.

Till och med skivolagets Polar kontor finns i ett eget rum och där berättar ABBA:s mästerliga allt i allo Görel Hanser om hur hon anställdes av Stikkan Andersson.

På olika platser intervjuas de fyra medlemmarna om det som hände. Lasse Hallström berättar hur han gjorde deras videor för väldigt lite pengar, på väldigt lite tid.

Och så finns kläderna förstås. Musiken är tidlös och visar gång på gång vilka fantastiska låtar de skrev och vilket unikt sound de skapade tillsammans med ljudteknikern Micke B Tretow. Men scendräkterna är så fascinerande fast i ett ögonblick, så absolut 70-tal och så absolut märkliga att man gång på gång frågar sig: Hur tänkte dom?

Men kul är det.

”Män som hatar kvinnor” har brittisk premiär 12 mars. Fina filmtidningen Empire ger ”The girl with the dragon tattoo” 5 av 5 möjliga i nya numret. I synnerhet hyllas Noomi Rapace, som också intervjuas i tidskriften. ”Den bästa europeiska actionhjältinnan sedan Anne Parillauds Nikita” står det om Lisbeth Salander. Som också kallas ”den mest stilbildande kvinnliga huvudrollen sedan Jodie Fosters Clarice Starling i ”När lammen tystnar”.

Empire ger alla rådet att gå ombord på den här franchise expressen så snabbt som möjligt.

De övriga två filmerna går upp i Storbritannien i höst.

Ser ut som om det kan bli en framgång även där.

Gott om filmläsning i tidningen i dag. Vi laddar upp inför Oscargalan på söndag. Vi har tittat på de nya filmerna som har premiär. ”Alice i underlandet”, ”Brothers” och ”Crazy heart” är alla sevärdheter.

Den tredje Millenniumfilmen finns nu på dvd.

Mycket att titta på. Bra sätt att slippa snö och is.

Det är alltid intressant att se hur besökarna i Globengallerian skiftar i utseende beroende på vilket evenemang som pågår.

I dag har det ända sedan gryningen varit en heltäckningsmatta av flickor i 14 – 14,5-årsåldern. De har mest suttit de gånger jag gått förbi, eller vandrat fram och tillbaka med kajalpennorna i handen.

Det kanske är en hockeymatch? En massa Färjestadsupporters måhända?

Eller är det de där tyska emo-rockarna som stavar så skojigt? Kan det vara Tokio hotel som är magneten?

Robert De Niro skulle ha spelat rollen som Ray Winstone gör i Mel Gibsons hämndaction Edge of darkness. Men De Niro var oense med filmmakarna om hur det skulle spelas och hoppade av. Han har gjort Everybodys fine, men den verkar inte nå svenska biografer. Jag tyckte om italienska originalet Stanno Tutti Bene av Tornatore, men De Niros film har inte blivit varmt mottagen i USA.

Härnäst ska han göra en thriller. De Niro ska skrämma upp Bradley Coopers (Baksmällan) rollfigur i Dark fields. Av Neil Burger som gjorde The Illusionist. Spelas in under sommaren.

 

Jag har sett Springsteen 30 gånger, mest i Sverige men också i USA, England, Skottland och på Irland.

Det har alltid varit bra, men spelningarna 1992 och 1993 var svagast. Första gången han spelade för en jättepublik utomhus var vid Slane Castle utanför Dublin 1 juni 1985. Minnesvärd för att det är enda gången Springsteens gjort Beach Boys-låten ”When I grow up to be a man”. Och för att den irländska publiken var så berusad att Springsteen blev överraskad. 

Det var häftigt att vara där, men konserterna i Göteborg en vecka senare var bättre.

Nu har jag sett två fantastiska kon serter i Göteborg, 27 och 28 juli 2012. Tillsammans slår de allt på den här listan, och lördagen var en mäktig final med några av de största Springsteen-ögonblicken.

 

DE 5 BÄSTA SPRINGSTEEN

1. Scandinavium, Göteborg, 3 maj 1981 

Första gången jag såg honom live är speciell. The River hade nyligen kommit och var stommen på den här turnén.

2.  Meadowlands arena, New Jersey, 9 Augusti 1984

Sommaren 1984 började turnén kring Born in the USA, som gjorde honom större än någonsin tidigare.

3. Cirkus Stockholm 13 mars 1996

Springsteen ensam, med Ghost of Tom Joad-sångerna och klassiker i akutstisk tappning.

4. Ullevi 8 + 9 juni  1985

De första arenakonserterna i Sverige känns fortfarande som de starkaste. Även om det funnits flera stunder sedan dess som nått samma magi.

5. Seeger sessions 30 oktober 2006

En nytändning och annan sorts spelglädje när han gjorde sina och andras sånger med nya musikanter. Fantastisk konsert.

 

Min första konsert var Hep Stars sommaren 1966.

Det var fantastiskt.

Första konsert som var rock, eller pop som det hette då om allt som lät på engelska. Svenne Hedlund gick på kryckor och Benny Andersson briljerade i ”Wedding”. En typisk parkspelning i Åkulla, innanför Varberg och Falkenberg.

Hep Stars hade tre hits samtidigt på Tio i topp och var hur stora som helst. 

Sedan dess har det blivit väldigt, väldigt många konserter för min del. Jag har varit lyckligt lottad som haft det som en del av mitt jobb under många år och därför fått se extra mycket.

Inspirerad av läsarnas listor som de skickat in till Aftonbladet har jag försökt minnas mina favoriter. Det var inte lätt.

En del gjorde starkt intryck för att jag var ung. En del har fått nytt värde med åren. Jag är glad att jag såg ABBA. Jag är glad att jag såg Led Zeppelin och The Who när de var som bäst och trummisarna levde.

Jag hörde The Undertones i Brighton när de just debuterat och pratade med bandet efteråt och kämpade för att hänga med i den nordirländska brytningen. Men var konserten bra?

Minns inte.

Elvis Costello på The Roundhouse 1978? The Police samma år, strax innan de gav ut sin första singel. De spelade på en liten pub som hette Nashville och rymde inte många personer. Helt okända. Jag hade gått dit bara för att vi var på jakt efter punkband och The Police lät punkigt. Sting sa från scen att de snart skulle släppa sin första singel och spelade den, ”Roxanne”.

Whitney Houston i Rotterdam 1986 var bra, men en stor fotbollsplan var det. Stevie Wonder på Stockholms stadion var fantastisk på nära håll. Jag såg Prince några gånger på 1980-talet, men minns mest att hans coola kvinnliga gitarrist kastade ett plektrum dit jag stod.

Jag har kvar en biljett från David Bowie 1978 i Göteborg. Men jag är säker på att jag såg honom i Köpenhamn några år tidigare – och visst var det bättre?

Var det 1970 eller 1970 vi var på Mott the Hoople i Köpenhamn? Minns att sångaren Ian Hunter gjorde stort intryck. Jag såg till och med Grand Funk Railroad i Köpenhamn de där åren. Bra? Nja. Chicago i Köpenhamn och Blood, Sweat and Tears i Göteborg var däremot bra. Tidiga Chicago var riktigt bra.

Michael Jackson i Göteborg 1988? Glittrande show.

Små ställen och närhet till artisterna lyfter ofta upplevelsen. Visst var det läckert att se Bob Dylan härom året på hyfsat lilla Debaser i Stockholm. R.E.M på Grand hotell i Stockholm. Jewel sjunga nya sånger i ett vardagsrum hos skivbolaget. 

Men ibland är det fint att vara en bland 50 000 också. Rolling Stones var bra i Washington 1994, men fantastiska på förhållandevis lilla Cirkus. Little Steven och hans Disciples of soul på tyska Rockpalast som gav svenskarna direktsända tv-konserter på 1980-talet.

Ibland är det roligt i efterhand att ha sett någon tidigt. I Umeå såg jag Piska mig hårt någon gång 1975 tror jag. Innan de bytte namn tll Eldkvarn. Eldkvarn har alltid varit ett av de bästa livebanden och jag har sett dom många gånger. Till och med på en ungdomsgård i Rågsved. Men kan inte välja en särskild konsert till min lista.

Ulf Lundell hörde jag första gången i Falkenberg den 21 november 1976. Det var väldigt högt, med Nature som musiker.

Efter det såg jag honom i Halmstad i november 1979 när Gyllene Tider fick vara med på scen strax före sin debut. Jag såg flera konserter på Längre inåt landet-turnén 1980 och väldigt många under ”Kär och galen” året 1982. Både sommar och höst. Var Stefan och jag på åtta Lundellspelningar i Konserthuset det året? Är rädd för det.

Den konsert som jag grämt mig mest över att jag missade? The Band i KB Hallen i Köpenhamn 27 maj 1971. Ville verkligen verkligen gå men fick inte tag i en biljett och var mycket avundsjuk på mina kompisar som kom in.

Bruce Springsteen är allra bäst. Men han är så överlägsen liveartist att han får en egen lista.

Från Benny Andersson med Hep Stars 1966 till 2009 när jag ser Benny Anderssons orkester göra härliga sommarspelningar och Helen Sjöholm sjunga Kristina i en oförglömlig New York-kväll. Absolut femplus och världsklass.

Men det kallar vi musikal.  Här är det andra:

 

MINA MEST MINNESVÄRDA 33 och 1/3 KONSERTER

1. U 2   11 juni 1992, Globen 

De var bra även 2 juli 1982 Roskilde och i Stockholms konserthuset 15 december samma år. Men 1992 var de fantastiska. Och gjorde ”Dancing queen” tillsammans med Björn och Benny. Finns på Youtube.

2. The Rolling Stones 6 oktober 1973 Scandinavium

Brown sugar, Gimme shelter, Happy, Tumbling Dice, Starfucker, Dancing with mr. D, Angie, You can’t always get what you want, Midnight rambler, Honky Tonk Women, All down the line, Rip this joint, Jumping Jack Flash och Street fighting man. Biljettpris: 18 kronor. 

3. The Rolling Stones 22 juli 2003 Cirkus Stockholm

De har oftas varit proffsigt pålitliga och Mick Jagger verkar oförmögen att vara dålig på scen. Det var ändå speciellt att se dem i fin form på förhållandevis intima Cirkus.

4. James Taylor 20 april 2008 Cirkus, Stockholm

Han var underbar även i Konserthuset på 90-talet men One Man Band-turnén är klassisk. Och han sjöng ”Walking my baby back home” sedan jag berättat för honom vad Monica Zetterlunds svenska version betyder för oss stockholmare.

5. Bob Dylan 11 juli 1978  Scandinavium

Första gången jag såg honom. Han tog sina gamla sånger och skakade om dom och ut kom något nytt.

6. Jackson Browne Konserthuset  28 juni 1982

En perfekt konsert, med Danny Kortchmar i bandet och han gjorde Lost in the shuffle. Mellan 1974 och 1983 var Jackson Browne en av giganterna.

7. Led Zeppelin 4 mars 1973 Scandinavium

Jimmy Page var på lekhumör och körde en snutt av Bachs bourée eftersom vi sett Jethro Tull i samma lokal ett par dagar före. John Bonham trummade så våra revben skakade.

8. Emmylou Harris + the Hot band 3 mars 1978 Olympen Lund 

Rösten i toppform, i bandet fanns Ricky Skaggs och Albert Lee som gjorde sin gitarrfest ”Country boy”.

9. Ulf Lundell 5 november 1985  Falun,

”Den vassa eggen”-turnén inomhus var en av hans största stunder på scen.

10. John Mellencamp  15 januari 1988 Hovet 

Det var så bra att jag sedan inte vill se honom igen för inget kunde matcha den konserten.

11. David Johansen, januari 1983 Hitsville, Pasaic, New Jersey

Han gav allt fast vi bara var 300 i publiken på en liten skitig klubb en bit från rampljusen. Han sjöng Animals ”We´ve gotta get out of this place” och sin version av ”Build me up buttercup”.

12. Leonard Cohen 1985 Konserthuset Stockholm …

Han var väldigt bra senast också, alltid med värdighet och värme, men rösten var ännu starka för 25 år sedan.

13. Frank Sinatra 30 juni 1990 Globen

Jag såg honom tre gånger men jag vill minnas att han var som bäst här.

14. Kris Kristofferson 19 mars 2007, Cirkus Stockholm

Ensam med en akustisk gitarr gjorde han alla sina klassiker. En av de största låtskrivarna.

15. The Clash 17 februari 1984 Hovet

En febrig intensitet när de fortfarande kändes som ett av de viktigaste banden.

16. The Who 24 augusti 1972, Scandinavium

Ett par år efter Woodstock och Live from Leeds. de var mäktiga när Keith Moon trummade.

17. Rod Stewart och The Faces, hösten 1974 Olympen, Lund

De var fulla och slogs med varandra på slutet, ljudet var så högt att man bara hörde Rod Stewarts röst om man höll för öronen. Inte vad man kallar bra, men jag glämde det aldrig.

18. Imperiet, Norsborgsgården Fittja september 1983

Ebba Grön var också en uppenbarelse, och ingen har en scenutstrålning som Thåström.

19. Rockpile 9 mars 1979 Stockholm

Ett av få band som fick varje spelning att kännas för kort.

20. Simon & Garfunkel 6 juni 1983 Råsunda

Svårt att välja mellan deras gemensamma konserter och Paul Simons fina soloföreställningar (han var väldigt bra på Skansen) men det här var vackert.

21. Neil Young 22 april 2003 Cirkus Stockholm

Ensam. Han gjorde Greendale som vi då aldirg hade hört, och sedan några av sina tidlösa låtar i knockande versioner.

22. Paul McCartney 29 september 1989 Hovet Stockholm

Mest minns jag kanske intervjun när vi träffade honom och Linda i logen på eftermiddagen. Men det var häftig med sololåtarna och alla Beatles-nummer han spelade.

23. Wilmer X, 25 mars 1983 Ritz Stockholm

Alltid ett av de bästa banden på scen. 

24. ABBA 19 oktober 1979  Scandidnavium

Jag är glad att jag såg dem. Det här var turnén som formacdes sig till deras sista stora. Tomas Ledin körade.

25. T-Rex hösten 1972, Scandinavium

Alla mina hippa kompisar på den tiden retade mig för att jag gillade T Rex. men jag gillade T Rex.

26. Mickey Jupp på en pub i London 1981

En av de personliga och roliga brittiska låtskrivarna vars sånger målade så fina porträtt av ett England vi alltid hoppades hitta när vi åkte dit om och om och om igen.

27. Mink De Ville  december 1981 Ritz, Stockholm

Han gjorde flera bra konserter i Stockholm de där åren. Tror det här var den allra bästa.

28. Liza Minnelli 11 januari 1975  Scandinavium

Jag älskade filmen ”Cabaret” och såg den sju gånger på bio när den gick första omgången. Hon var lika häftig på scen.

29. Dire Straits 17 november 1979 Olympen, Lund

Då var de färska och hade bara gjort två album mest kända för ”Sultans of swing”. Dire Straikts som okänt och hungrigt band.

30. Roxy Music 11 november 1974 Scandinavium

Brian Eno hade slutat då, med de gjorde sina starkaste plattor den här perioden.

31. Jerry Jeff Walker, december 1983 Lone star New York

Fina sånger, en personlig sångare som kom till sin rätt i en mindre lokal.

32. Ry Cooder 26 april 1982 Konserthuset, Stockholm

Jag älskar många av hans album, inte synnerhet de som kom före den här konserten. Han var nästan lika bra live.

33. Marianne Faithfull Ritz maj 1982

Sprucken röst och brustet hjärta och mycket gripande.

33 1/3 Nick Hornby och Marah,  29 november 2005  Södra teatern Stockholm

Hornby berättade om olika konsertminnen och amerikanarna illustrerade med låtar. En av de bästa musikkvällarna någonsin – men författaren stod för 2/3 av behållningen.

 

Från England når mig nyheten att John Cleese tillsammans med sin dotter Camilla skrivit klart om En fisk som heter Wanda till musikal.

Det låter … kul? Riskabelt?

Filmen är en nästan perfekt komedi som funkar tack vare perfekt tajming och perfekt valda skådespelare i alla roller. Lycka till den som ska återskapa Kevin Klines korkade CIA-agent Otto eller Cleese egen rodnande pryde jurist. 

Kan sångnummer pigga upp, eller drar de ned tempot?

Vi får se.

Bill Bailey heter mannen som ska skriva musik till sångerna. John Cleese planerar att först sätta upp musikalen i San Diego och sedan gå till New York och London. Samma modell som så framgångsrikt gjorde Spamalot till en musikalsuccé.

Och varför inte. Monty Python-gängets riddarparodi verkade inte på förhand som en given kandidat för musikalscenen.

Jag önskar Cleese lycka till. Han räknar tydligen med premiär inom ett par år.

Pommes frittes-tortyr gav 15-årsgräns i Sverige. Snart på scen?