jag var på väg att köpa superdelyx-boxen av Rolling Stones Exile on main street. För 1 300 kronor.

Som tur var hann jag kolla innehållet först.

Musiken är förstås OK. det gamla albumet står sig bra, och det är roligt att höra de tio tidigare outgivna låtarna. Även om man förstår varför de ratades då, hur nyfixade de än är i studio.

Så den cd:n köpte jag.

Hade jag betalt ytterligare 1100 kronor hade jag fått samma skiva på vinyl plus en fotobok. Och en dvd som visar snuttar av filmer de sedan ska sälja separat. Man får alltså betala en förfärlig massa pengar för att få reklam för andra Stones-produkter.

Mick Jagger är duktig på att vårda bandets varumärke, men det betyder ofta att ta väldigt mycket betalt för väldigt lite.

Det har länge pratats om en ny version av ”A star is born”. Yngre begåvad okänd kvinna möter äldre luttrar stjärna med alkoholproblem. Under berättelsen förvandlas rollerna – hon blir den stora. Nu är det tal om att Beyonce ska spela kvinnan och rykten har nämna Russell CRowe i manliga huvudrollen.

Dagens stalltips är dock Gerard Butler. Som ju faktiskt har en tung sjungande filmroll bakom sig, som Fantomen i ”Phantom of the opera”.

Butler är tydligen hetaste namnet just nu enligt Los Angeles Times. Nick Cassavetes (Dagboken) ska regissera.

En berömd version gjordes med Judy Garland och James Mason 1954 och den gjordes i en rockigare version med Barbra Streisand och Kris Kristofferson 1976. Första versionen kom 1937.

Den nya är tänkt att ha premiär 2012.

På några dagar fick vi medelhavsbeteende och alla uteserveringar är överfulla och stockholmarna slappar i solen och tittar på varandra.

Till och med parken här utanför uppför sig annorlunda.

Nu är den spelplats för motionsgrupper som genomför någon sorts entusiastiska träningspass i cirkel. För modeofotograferingar. För krocket och folk som kastar saker runt gräsmattan. 

En akvarellkurs.

Folk släntrar genom city med en gitarr under ena armen och en picknickfilt under den andra. Ångbåtarna tutar lockande och mest av allt vill man ha en biljett och ett dukat bord till Blidösunds skärsgårdstur i afton. Då spelar Plura och Carla från Eldkvarn.

Bröllopsdag. Fantastiskt sommarväder och hjärtat går tillbaka till den där dagen 1979 när vi vigdes.

31 år.

Det finns ett namn på det. Mahognybröllop.

Det är väl fint.

De flesta vet att den som varit gift i 25 år firar silverbröllop. Och efter 50 års äktenskap har man kvalificerat sig för guldbröllop. Det är som simborgarmärket, fast verkligen långdistans. 60 år kallas diamantbröllop.

Alla bröllopsdagar har namn. Jag vet inte vem som hittade på namnen, men de är inte lyckade. Säg att du varit gift i 26 år. Det är inte dåligt. Det är ett bättre än silverbröllop. Du firar du… tadam … korkbröllop.

Kork! Festligt, eller hur?

Fortsätt älska varandra i nöd och lust ett år till och det blir masonit för 28 år och plywood för 29 års äktenskap.

Plywoodbröllop. Kan det bli mer romantiskt? Man hör trumperna spela en fanfar.

De bra namnen tog slut tidigare. Det låter mycket bättre att fira sidenbröllop (12 år) eller till och med sockerbröllop (6 år). Mahogny för 31 år har en viss tyngd.

Men det blir ännu tyngre framöver. Vi kan se fram emot granitbröllop och gnejsbröllop samt den ultimata högtiden. När man varit gift i 38 år är det dags att fira cementbröllop.

Låter som en avrättning i en gangsterfilm.

Traditionen bjuder att man ska ge sin älskade en present i samma material som bröllopsdagen. Mycket stimulerande för fantasin.

Kul att en filmmusikkompositör fick Polarpriset. Ennio Morricone är en av de stora, och en av de flitigaste. Han har gjort musik till över 400 filmer och tv-serier. Eller mer än 500. Uppgifterna varierar.

Hans mest kända är väl fortfarande den retfullt geniala temat till ”Den gode, den onde, den fule” och den pampiga musiken till ”The mission”. Och den ljuvligt romantiska till CInema paradiso.

Men också spännande tv-serien ”Bläckfisken”. Morricone hörs på många ställen.

Här ovan är den klassiska spagettivästernmusiken.

Kris Kristofferson är en av de stora låtskrivarna. Jag tycker också att han sjunger sina sånger finfint, men det finns även bra tolkningar där folk som Frank Sinatra och Dolly Parton gör hans sånger.

I juli kommer han till Sverige för några konserter. Bara han och gitarr och sångerna.

Sist var det fantastiskt bra när han sjöng på Cirkus i Stockholm.

Nu kommer också en ny cd med Kristoffersons demo-inspelningar som gjordes 1968 – 1972. ”Please don´t tell me how the story ends” heter albumet där man kan höra hur sånger som ”Me and Bobby McGee” och ”Just the other side of nowhere” först lät. Mycket genomarbetet texthäfte också där andra talar om hans storhet och han själv kommenterar de olika sångerna.

Det går två sevärda filmer nu som handlar om brittiska makthavare och effekterna av  krig.

I Robin Hood är det Rikard Lejonhjärta och hans efterträdare John som får möta undersåtarnas uppfattning om den felaktiga krigsinsatsen.

I The Ghost writer är det en före detta premiärminister som ställs till ansvar av sina efterträdare.

I båda fallen tycker makthavarna kritiken är orättvis. I båda fallen är folket förbannat.

Tony Blair är den uppenbara förebilden för ministern i Ghost writer. Men vem är han mest lik – Rikard Lejonhjärta eller prins John?

Såpbubblor är också ett vårtecken.

– Titta ballonger” skriker Nathalie och rusar förtjust över gräsmattan för att fånga någon i svärmen som svävar bort med vårvinden.

Hon blir lite förvirrad när de bara försvinner men det kommer nya från mamman som blåser såpbubblorna för sin baby.

Nathalie springer med ett lyckoskri efter nästa flock bubblor.

Körsbärsträden blommar som besatta. Häggen doftar. Våren har kommit till city.

Den 13 maj stod det här gänget tillsammans på scen i New York och sjöng Journeys ”Don´t stop believin´”:

Lady Gaga, Bruce Springsteen, Elton John, Shirley Bassey, Sting och Deborah Harry från Blondie. 

En skakig amatörvideo från salongen. Men ändå.

Allt för regnskogen.

Det finns en scen i nya Robin Hood där Russell Crowes och Cate Blanchetts rollfigurer dansar i mörkret med en brasa i bakgrunden. Då hörs en vacker melodi som bet sig fast i minnet efteråt.

Till sist kom jag på vad jag hört den och kunde gräva fram melodins intressanta historia.

”Women of Ireland” hörs även i Barry Lyndon, redan efter ett par minuter när man första gången möter titelfiguren spelad av Ryan O´Neal. Den versionen spelas av The Chieftains.

På 1980-talet snoddes en viktig del av melodin till låten ”Words” som blev en hit med The Christians.

Den har också spelats in av Sarah Birghtman som ”So many things”. Mike Oldfield har gjort den instrumental, och andra har sjungit in den med irländska texten Mná na h-Éireann.

Jag gillar den även med Alan Stivell och Kate Bush.

Men kanske är Sinead O´Connors inspelning från 1995 allra vackrast. Finns i You Tube-version här ovan.