Vi har blivit med koltrast igen.

Förra året hade vi ett par koltrastar som sommargäster i blomlådan utanför köksfönstret. De fick tre ungar som åt sig stora och när hösten närmade sig flög alla hem till koltrastlandet.

De är tillbaka i år, så förhoppningsvis trivdes de. I fjol hade vi någon sorts växt med gröna blad i blomlådan, det såg ut som spenatsoppa efter koltrastungarnas dagisperiod.

I år har vi något annat, vad jag som växtexpert skulle kalla röda blommor.

Koltrastparet ägnade lång tid åt att göra i ordning ett snyggt bo, och byggde en fin och djup grop. Allt såg färdigt ut och vi väntade på att det skulle läggas ägg. Men dagarna gick. Lite nya pinnar. Lite fler ruttna löv.

Man kunde se hur koltrasthannen hängde utmattad på lyktstolpen i gathörnet med en pinne i mungipan och väste ”men nu är vi väl klara?!”, men honan skickade ut honom på någon ny IKEA-expedition för att pynta boet med lite mer gegg.

Till sist var de nöjda och det kom ett ägg. Efter ett par dagar låg där två och nu är det fyra ägg.

Det betyder också att någon av föräldrarna ligger i boet hyfsat regelbundet för att ruva.

Med ett nervöst öga in mot vårt kök.

För när koltrasten ligger där på andra sidan köksfönstret är den bara någon drygt meter från vår spis. Ett par decimeter från köksbordet. 

Vi är snälla människor och försöker göra så lite rörelser som möjligt i köket, men det krävs inte mycket för att skrämma en koltrast.

Nu sker all matlagning i slow motion. Vi rör oss med snudd på omärkliga rörelser för att ta något ur kylskåpet, som dåliga mimare i en parkteater. Övervakade av en kritisk koltrast.

Det blir en spännande sommar. För oss och koltrastarna.