Tony Curtis, Marilyn Monroe, Jack Lemmon.

Tony Curtis mest kända filmroll var som kvinna.

Han gav ansikte åt saxofonisten som förklädde sig till flicka. ”I hetaste laget” är fortfarande en sevärd succé, och har fått ett nytt liv som musikal. Just nu på Oscars i Stockholm.

Tony Curtis hade dessutom Marilyn Monroe som motspelare.

Men många svenskar minns honom också från den älskade tv-serien ”Snobbar som jobbar”. Där var han den hårtslående amerikanen vid sidan av Roger Moores adlige engelsman, och tillsammans löste de fall på franska Rivieran.

”The persuaders” var originaltiteln, men den svenska säger lite mer. Fantastisk signaturmelodi också.

Serien kom 1971 och efter det gjorde Tony Curtis bara enstaka skådespelarjobb. Mest minnesvärt av dem var Agatha Christie-mysteriet ”Spegeln sprack från kant till kant” mot en massa andra stjärnor.

Men under några år från mitten av 1950-talet var Tony Curtis en av Hollywoods hetaste. Han syntes både i tung dramatik som ”Segerns sötma”, ”Boston-stryparen” och ”Spartacus” och i publiksucceer som ”Dessa fantastiska män i sina skrumpande skraltiga automobiler”.

En typisk 60-talstitel på en typisk 60-talsfilm.

Han var ett tag tillsammans med Janet Leigh (”Psyho”) och de fick dottern Jamie Lee Curtis.

Som varit framgångsrik i både skräck och komedier.

I dag har Göteborgs filmfestival avtäckt affischen för nästa års festival.

Gjord av akvarellmästaren Lars Lerin.

Fantasieggande.

Festivalen i Toronto har visat dokumentären The Promise, om Bruce Springsteens inspelning av Darkness on the edge of town”. Springsteen besökte galapremiären och blev intervjuad av skådespelaren Edward Norton. Senare i höst kommer albumet ut i en härligt utvidgad version.

Här kan man se ett smakprov ur dokumentärfilmen om tillkomsten. Jag gillar särskilt Springsteens jämförelse mellan bilar och låtar och reservdelar.

Ibland vill man lyssna på musik.

Ibland vill man sjunga själv.

Nej, inte karaoke.

Sätta sig med gitarren eller pianot eller blockflöjten och ta sig igenom några sånger.

Nu finns det en färsk samling sånger för hemmatrubaduren. ”Svenska visor – de bästa svenska visorna genom tiderna” (Notfabriken). Urvalet är gjort av Ingemar Hahne och det är som helhet en bra start för den som vill ha lära sig sig det viktigaste.

Evert Taube, Bellman och Dan Andersson får egna avdelningar, och i övrigt är det sorterat under rubriker som ”Vår ti”, ”Trubadur” och ”Äldre visor”. Inte alltid självklart vad som är vad.

Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk har sex sånger vardera med, de andra färre. Så det är klart att det bara blir en introduktion till de flesta låtskrivarna. Jag tycker Lars Winnerbäck med sina vis-rötter hade platsat i samlingen och det är underligt att ingenting av Per Gessle finns med.

När nu Melodifestival-låten ”Underbart” från i våras hunnit komma in.

Det går lätt att söka på upphovsmän och låttitlar och boken rekommenderar också olika inspelningar.

Som helhet en vis samling.

Jonathan Franzens nya roman ”Freedom” är så bra att jag aldrig ville att den skulle ta slut.

Han har tagit tid på sig efter den starka The Corrections (Tillrättalägganden) som kom 2001. ”Freedom” är ännu bättre.

Den som läste Tillrättalägganden känner igen sig. Det är roligt, det är rörande, det är ibland känslokallt hos amerikaner med svenska rötter i norra USA.

”Freedom” handlar om familjen Berglund, mamma, pappa, son och dotter, under olika skeenden av livet. Den är också en engagerande bild av amerikansk nutidshistoria. Efterspelet av 11 september 2001, kriget I irak och företag som vill tjäna pengar där. Människor som vill rädda miljön och därför börjar samarbeta med företag som kanske har andra intressen.

Om familjer, stora och små. Om frihet. Som ordet kan användas i ett förhållande eller äktenskap, men också poilitisk och ekonomisk frihet.

Jonathan Franzen skriver, på det allra bästa vis, som de klassiska författarna på 1800- och 1900-talen. Man grips av det som händer människorna, det är drama som i en bok av Dickens eller Thomas Mann. Men Franzen har också intressanta tankar kring det som händer i världen. ”Krig och fred” nämns då och då och det är inte en tillfällighet.

Och allt är så välskrivet att man kan få skrivkramp. Formuleringar att sätta upp på kylskåpsdörrar.

Personerna och händelserna skildras delvis ur olika perspektiv, och allt är inte som det först verkar vara.

Fåglar spelar en viss betydelse. Mycket rolig, mycket rörande. En av årets stora läsupplevelser.

Det har varit tal om att filma ”Tillrättalägganden” och på ett sätt kan man se hur ”Freedom” också skulle kunna bli en fantastisk film.

I rätt händer. Producenten Scott Rudin lär ha köpt rättigheterna.

Man kan också vara nöjd med att den förblir bok. 

Jonathan Franzen har för övrigt gjort en röst i ”The Simpsons”, i ett avsnitt om författare.

Två teaterpremiärer i Stockholm i veckan.

I torsdags var jag på ”Sugar – i hetaste laget” på Oscars. På lördagen var det ”Lilla syster kanin”.

På den ena fick man champagne (avböjde, jag jobbade), på den andra bjöds det råa morötter (avböjde, jag jobbade).

I den ena foajen luktade det starkt av parfymer, i den andra av vällingpruttar.

På den ena kom folk försent, gick högt pratande in i bänkraderna och tog kisspauser mitt under föreställningen. Så var det inte alls på barnteatern.

Mer disciplin bland de unga besökarna på Dockteatern Tittut.

”Lilla syster kanin” bygger på en bok av Ulf Nilsson som också var på plats på premiären.

En utmärkt uppsättning. Sara Bexell och Sofia Hollsten spelar nu alla rollerna. Ibland är det små dockor ovan en tygbakgrund, ibland större dockor i samspel med berättande Sparriskaninen.

Som ska passa sin lillasyster en lång dag när mamma och pappa är ute och samlar morötter. Spänning med hungriga rävar och humor med en groda.

Perfekt för Nathalie som är två år och åtta månader. Igenkänning och humor.  Publiken fick hjälpa till med att sjunga lite vaggsång och lära den rätt hopplösa lillasyster Kanin hur olika djur låter.

På Oscars försökte en del i publiken mest ”hjälpa till” genom att glo på sina moibltelefoner efter sms.

Förstår inte folk som går på bio och teater att en mobil lyser som en ficklampa i en märk salong?

Ibland är det kul att se platser som spelat en roll i filmer.

Många missade ”A good year” med Russell Crowe och Marion Cotillard. Den fick inte ens svensk biopremiär trots att den är regisserad av Ridley Scott.

Handlar om en finansman som lämnar London och finner sig själv och Livets Viktiga Saker när han tillbringar tid i pittoreska södra Frankrike.

Filmen är inte särskilt bra. Men södra Frankrike är fint.

Jag sitter där just nu, på en stenig terass i 31-gradigt solsken och tittar på den medeltida stenbyn där Russell Crowe spelade in en del av de vackra scenerna i filmen. Den ligger på andra sidan dalen.

Hela världen luktar lavendel och en mild bris fläktar in från de blåa bergen.

Fin förlängning av den heta sommaren, just när hösten började kyla ner Stockholm.

”A good year” finns att hyra och köpa på dvd.

Det kommer flera sevärda filmer på dvd som aldrig fått chansen på bio.

Den här veckan ”Book of Eli” med Denzel Washington och Gary Oldman, en science fiction som påminner om Mad Max. Brutal action i en öde värld efter någon katastrof.

Regisserad av bröderna Hughes, deras första film sedan From hell. Mycket om trons kraft i en intressant intrig.