Än en gång spekuleras det i att ABBA skulle återförenas och uppträda igen.
Brittiska tokar har vadslagning i ämnet.
Jag skulle inte satsa pengar på det.
Tvärtom.
Kan jag få pengar någonstans för det här påståendet:
ABBA KOMMER INTE ATT ÅTERFÖRENAS
Tanken att ett engelskt prinsbröllop skulle få de fyra att sjunga på scen tillsammans är så löjligt osannolik att bara engelska hitte-på-tidningar kan få för sig det.
Det är ju rart att Agnetha Fältskog i en intervju i nya M magasin säger att hon kan tänka sig att de fyra kanske skulle kunna uppträda tillsammans vid ett enstaka tillfälle ”i samband med något ideellt”.
Men de andra tre har tillräckligt många gånger förklarat varför det inte kommer att hända.
Jag är övertygad om att det är bäst att hålla sig till de gamla ABBA-minnena.
Jag såg Björn Skifs i går. Det var en fantastisk show. Världsklass, som jag skrev efter premiären på Cirkus i januari.
Den har bara blivit bättre sedan dess.
Skifs sjöng väldigt, väldigt bra och dansnumren är spektakulära.
I dessa tider har jag också lyssnat på hans skivor med svenska evigt gröna låtar. Till exempel ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”, som enligt en mig närstående moder var en sångtext jag kunde utantill redan 1959 när den kom med Gunnar Wiklund.
Per-Martin Hamberg tänkte på sitt Östersund när han skrev den, men för mig blir det alltid associationer till Varberg där jag bodde då.
Men den fungerar lika på andra städer.
Jag upptäckte i fredags att sången hörs några sekunder i nya ”Änglagård 3”, när Fanny tittar in i en vävstuga.
I höst har Nathalie som snart fyller tre lärt sig den av sin farmor.
När snön faller och isvindarna viner är det en extra vacker sång, en längtan tillbaka till en idyll som nog bara fanns i drömmen.
Hittar den inte på YouTube med Wiklund eller Skifs men Pierre Isacsson sjunger den fint.
Jag har skrivit om musikalen Spider-man som provspelas på Broadway i New York i Aftonbladet.
Den officiella premiären skjuts fram gång på gång.
Bon och The Edge i U2 har skrivit sångerna och jobbat mycket med föreställningen. Amerikanska nyhetsmagasinet 60 minutes har följt arbetet och gjort ett intressant inslag.
Kan man se här ovan.
Där hörs en del av musiken och man ser hur det ser ut i teatern när skådespelarna flyger ovanför publiken.
Svordomar tycker de är särskilt otäckt, vilket verkar överdrivet oskuldsfullt med tanke på hur folk faktiskt pratar i USA.
Men på bio och i tv är de känsliga för svärord.
Så den mycket snälla, godhjärtade och väluppfostrade filmen ”The Kings speech” har censurgränsen R i USA.
R betyder att man måste vara över 17 år eller i vuxens sällskap för att få se filmen. Den vuxne måste stanna hela filmen tillsammans med en som är yngre än 17.
”The Kings speech” handlar om en engelsk kunglighet som stammar och därför går hos en talpedagog. Denne provar att få kungligheten upprörd – då pratar han nämligen flytande. Därför får han upprepa en massa svordomar.
Colin Firths rollfigur får säga fuck fuck fuck och andra ord som var fula på 1930-talet.
Denna snutt dialog gör alltså att ”The Kings speech” får 17-årsgräns i USA. En stel kunglig person som svär som övning hos talpedagogen.
Nog har man sett mer skrämmande saker i biofilmer.