Tidskriften Rolling Stone har en fascinerande intervju med John Lennon i sitt julnummer.
Den är fascinerande på många sätt.
Intervjun gjordes 5 december 1980, några dagar innan Lennon mördades. Till den togs de klassiska bilderna där en naken Lennon kramar Yoko Ono.
Journalisten Jonathan Cott som jobbat på Rolling Stone i alla år gjorde intervjun, som var tänkt att komma i tidningen i samband med den då nya skivan av Lennon och Ono.
Men John Lennon mördades. Jonathan Cott använde ett par citat till den minnesbilaga som tidningen gjordes. Kassetterna med intervjun hamnade i en garderob och där har de legat i 30 år.
Påstår Jonathan Cott och Rolling Stones.
Att en erfaren journalist har en nio timmar lång intressant intervju med John Lennon liggande i sin garderob i 30 år har jag svårt att tro.
Hur svårt kan det vara att leta upp den?
Något annat måste ligga bakom att den inte publicerats förrän nu.
Men den är läsvärd, och en som vanligt frispråkig Lennon säger vad han tycker om det mesta. Den som funderat över hans förhållande till Paul McCartney kan se att han då verkar fylld av respekt för sin medskrivare i många år. Lennon pratar också intressant om mansrollen och hur han försökte spela tuff som ung och i många år.
Apropå berömmelse gör han också en tydlig markering. Jag har alltid tyckt hans ironiska ton i ”Working class hero” varit tydlig. När han sjunger ”a working class hero is something to be” är han uppenbarligen syrligt sarkastisk. Men alla verkar inte ha uppfattat det så. Själv beskriver Lennon tonen i sången som sardonisk, i betydelsen bitter och hånfull.
Så här säger han i intervjun:
”Saken med ”Working class hero” som ingen någonsin uppfattade rätt är att den var menad som sardonisk. Den har inget att göra med socialism. (…) Jag har varit framgångsrik  som artist och har varit lycklig och olycklig. Jag har varit okänd i Liverpool och Hamburg och varit lycklg och olycklig. Men det Yoko lärt mig är vad riktig framgång är – framgången för min personlighet, framgången i mitt förhålland med henne och barnet, framgången med världen… och att vara lycklig när jag vaknar. ”

What are you doing New years eve? är en av de finaste nyårslåtarna. Och då tycker jag särskit om den med The Orioles.

Men även The Eagles,  Ella Fitzgerald och många andra har gjort den bra.

Och Dianal Krall förstås. Här med stor orkester.

Jag jobbade på nyårsafton så det blev ingen alkohol. Vi var på musikalen Romeo och Julia som hade valt detta udda premiärdatum.

Men det var lite extra festlig premiärstämning med en uppklädd och stimmig publik.

Bra var det dessutom.

Och när vi kom ut efter föreställningen hade det blivit snöstorm och Folkungagatan syntes knappt. Det var sagostämning att åka hem genom stan.

Men folk fick ändå igång fyrverkerierna och när det var dags för Jan Malmsjö och de ringande klockorna var jag klar med jobbandet och vi kunde skåla för det nya året.

Natthimlen var full av snö och exploderande raketer och i tv sjöng Sarah Dawn Finer och Tommy Körberg ljuvligt.

Då var det mycket, mycket vackert..