Scenen är alltid likadan.

Jag sitter i ett hotellrum och väntar.

Om en stund ska det komma en skådespelare in genom dörren och vi ska göra en intervju i 30 minuter. Jag är inte ensam. Vi brukar vara mellan fyra och tio journalister från olika länder.

Bordet är alltid runt. Intervjuerna är alltid försenade.

På bordet står några flaskor med vatten. Med och utan kolsyra. Framför varje journalist ligger en bandspelare som ska sättas på i samma ögonblick som skådespelaren eller regissören sätter sig ner.

På ett bord i ett hörn av rummet står kannor med kafe och tevatten, Coca Cola och juice och kanske någon frukt eller kakor.

Några journalister pratar. För det mesta om hur stressigt det är att hinna mellan filmvisningar och intervjuer. För det mesta om någon annan, icke närvarande, journalist som är en idiot och förstört någon tidigare intervju.

Någon går och hämtar kaffe. Någon går fram till en spegel och häller ögondroppar i ögonen. Någon har problem med sin bandspelare. Någon läser pressmaterialet.

Tiden går.

Det är Måndag hela veckan.

Richard Ayoade

Flera av de mest sevärda filmerna i Berlin har varit brittiska.

The Guard med Brendan Gleeson som polis på Irland. Toast, som bygger på kocken och matskribenten Nigel Slaters uppväxt. Submarine, om en deppig tonåring i Wales.

Efter en stark roman av Joe Dunthorne. Submarine är regisserad av Richard Ayoade.

Empire kallar honom för den brittiske Wes Anderson, och det finns likheter. Han har en bakgrund i rockvideo och Submarine har flera bra nyskrivna låtar av Alex Turner från Arctic Monkeys. Men Ayoade är också komiker och har varit med i tv-framgångar som IT Crowd och The mighty boosh.

När jag träffar honom är han en lågmäld 33-åring med överdriven självkritik som säger att han gillar Woody Allen, Mike Nicholls och Elaine May. Via Woody Allen kom han in på Ingmar Bergman och pratar entusiastiskt om dennes filmer.

Inte minst Sommaren med Monika.

Efter intervjun berättar jag för Richard Ayoade att Harriet Andersson som spelade Monika är i Berlin. Bara några kvarter bort där hon och några andra ska möta publiken i samband med Ingmar Bergman-utställningen.

Det sista jag ser av Richard Ayoade är när han sticker iväg för att hinna dit.

De filmer som är på engelska är textade på tyska under festivalen i Berlin.

Man försöker låta bli att läsa, men ibland fastnar man där.

Som när frasen ”a bad idea” visade sig heta ”ein schnapps idee” på tyska.

Kanske något vi ska låna när saker är dumma.

Sing your song heter den fantastiska dokumentären om Harry Belafonte. 

En påminnelse om hur mycket olika saker Belafonte gjort som artist. Och som politisk aktivist.

Belafonte är också med i svenska dokumentären The Black power mixtapes, byggd på unika svenska tv-intervjuer och reportage gjorda på 1960- och 1970-talen.

Förhoppningsvis kommer båda att visas i svensk tv.

I dag säger vi grattis till Harriet Andersson som fyller år på alla hjärtans dag.

Vilket känns helt rätt för en så älskad skådespelare.

Hon är här i Berlin nu för den stora Ingmar Bergman-utställningen och visningarna av 60 filmer.

Däribland Sommaren med Monika som slog stort över hela världen.

Fullbokade dagar på filmfestivalen.

Hade hoppats hinna blogga mer i dag men det är intervjuer som ska göras och filmer som ska ses och artiklar som ska skrivas.

En solig kylig dag i Berlin med massvis med lördagslediga tyskar som flanerade på gatorna.

Och så journalister som rusar runt med jagad blick och en skinksmörgås i näven.

I morgon. Lite lite lugnare.

Det tyska köket kan vara det minst vegetariska i världen.

Det verkar vara mycket gris som går åt.

Eisbein är berlinarnas älskade fläsklägg som serveras med benet kvar, en broskig knöl som kan se skrämmande stor ut.

Ett snabbt, och för stressade filmjournalister smidigt, lunchmål är att köpa den fläskbit som de så poetiskt kallar för schinkenkrustenbraten.

Men får en bit skinka som i smak och stil påminner om julskinka. Fast skivan är fem centimeter tjock och till det hör en hårt stekt svål som knaprar så tänderna smärtar.

Allt läggs i en brödskiva.

Kan ätas medan man går mellan filmvisning och intervjuer.

Gott om film i dag. Gott om intervjuer.

Lite svårt att lägga schema.

Så här får det bli:

Klockan 9 ser jag filmen Margin call med Kevin Spacey, Paul Bettany och de andra.

Jag rusar direkt från visningen till presskonferensen för den filmen. Ska starta klockan 11.

Förhoppningsvis hinner jag sedan äta något på vägen innan det är dags för nästa film klockan 13: The devils double om en irakisk mansom tvingades bli dubbelgångare till fruktad man i Bagdad 1987.

Efter det får jag nog skippa presskonferensen för den filmen eftersom jag måste göra intervjuer för en annan film. Detta krockar i sin tur med intervjuer för en tredje film, men de två intervjuhotellen ligger nära varandra så jag ska försöka hitta ett sätta att hinna emellan.

Vid 18 borde alla detta vara klart och sedan ska jag ta mig tillbaka och skriva.

Förhoppningsvis hinner jag med filmen 21.30 också.

Lär inte hinna blogga så mycket som jag planerat i dag dock.

Bröderna Coen, Josh Brolin, Hailee Steinfeld och Jeff Bridges vandrar in till fullsatt presskonferens.

Nästa vecka har True grit svensk biopremiär.

Det är en bra film. Bröderna Coen är mycket trogna romanen den bygger på.

Filmen öppnar Berlins filmfestival i kväll och i eftermiddags mötte Coens och några av skådespelarna pressen.

Jag träffade de regisserande bröderna i ett mindre sällskap några timmar tidigare. Till presskonferensen var det många som ville komma in.

Vi som varit med förr vet att man måste komma en bra stund tidigare.

Hur mycket tidigare?

Det beror på vilka stjärnor det är. När Rolling Stones var på filmfestivalen för några år sedan visste jag att det gällde att vara på presskonfernsen minst en timme i förväg.

För True Grit satsade jag på 35 minuter.

Lite för sent. Alla sittplatser var tagna, men jag kom åtminstone in. De som kom senare hade svårt med det.

Det vill säga att jag kom 35 minuter innan presskonferensen skulle börja.

Oftast är de färsenade. Idag började den 25 minuter efter utsatt tid.

Men intressant var det.

Ska skriva lite om det till morgondagens tidning.

Solen lyser och det ser ut som vår i Berlin.

I morgon börjar filmfestivalen och från hela världen kommer filmskapare och filmarbetare och skådespelare och journalister och sådana som ska sälja film och sådana som ska köpa film.

Berlinborna köar för att köpa biljetter.

Journalisterna köar för att hämta ackrediteringar och boka intervjuer.

Det ligger förväntan i luften.

Härligt.