Fredrik Lycke i spetsen för Hair. Foto: Carl Thorborg

Jag var på premiären av Hair i lördags och skrev om det i Aftonbladet.

Uppsättningen på Stockholms stadsteater är inte bra. Det finns några starka sångnummer i musikalen och ensemblen har bra röster och musikerna är utmärkta. Som konsert låter det bra ibland.

Men den lilla handling som finns tappas bort. De som skrev Hair verkade dela hippie-kollektivets drömmar om en bättre värld, om att göra uppror mot föräldrar och det militärindustriella komplexet. Det är de känslorna, hur naiva de än är, som bär Hair och sångerna.

Men vi vet i dag att många från dne ungdomsrörelsen gick under av knark. Att det blev politiska gräl och splittring. Att tankarna om fri sex och öppna förhållande orsakade nya smärtor.

Så i den här uppsättningen blir de trasiga självupptagan stackare. Som ser ut att bo på en soptipp där de behandlar varandra illa och skriker när de inte sjunger.

En av huvudpersonerna får inkallelseorder och säger han ska bränna den. Men steg för steg lämnar han kollektivet och kommer mot slutet in i militär uniform. Som musikalen ’är skriven är det meningen att man ska tycka det är tråkigt. Dela hans vänners upprördhet.

Men som Hair spelas på Stockholms stadsteater tycker man mest att det är skönt att han slipper alla påtända flummare och får lite styrsel på livet.

Gunilla Brodrej på Expressen skriver alltid bra. Hon har också varit på Hair och recenserar det mycket välformulerat här.