Journalisterna applåderade åt Clooney och hans kolleger när de kom in på presskonferensen.

Som blev en allvarsam tillställning om politik och makt och skillnader mellan Hollywood och politik på riktigt.

Stor skillnad betonade George Clooney flera gånger.

Tidigare år har han utsatts för frierier på presskonferenser i Venedig, men nu var det mest allvar. Även om Clooney skämtade till några frågor.

Fullsatt i salen.

När presskonferensen blåstes av rusade massvis fram för att få autografer.

Nu sitter vi i presskonferenssalen och väntar på George Clooney.

Han kommer inte ensam.

Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei och Evan Rachel Wood är också här för att prata om filmen.

Samt manusförfattaren Grant Heslov och producenten Brian Oliver.

Stalltips: Manusförfattaren och producenten får inte flest frågor.

Klockan 13.30 ska det börja, men schemat har redan blivit lite försenat.

Vi får se när George och de andra dyker upp. Man brukar kunna höra det på jublet runt huset.

På förmiddagen har vi sett George Clooneys nya film, ”The ides of march”, som inviger Venedig filmfestival.

Den var bra.

En politisk thriller om valrörelsen mellan två demokratiska presidentkandidater. Clooney spelar den ena, och hans rådgivare görs av Ryan Gosling och Philip Seymour Hoffman. Den andre kandidaten ser man mindre av, men hans kampanjledare spelas av lika utmärkte Paul Giamatti.

Marisa Tomei är en politisk journalist och Evan Rachel Wood en kampanjarbetare i Clooneys läger.

Mycket par, men en levande film som lär hänga med i diskussionerna när det ska pratas Oscar och andra utmärkelser.

”The ides of march” är en fras från Shakespeares pjäs Julius Caesar. Den romerske kejsaren varnades för det datum. Idus heter det på svenska, om mitten på månaden. 

Valkampanjen i filmen äger rum i mars. Och det finns anledning att varna för otursförföljda dagar och fult spel.

om de lyckats hitta någon sponsor till festivalen i Venedig?

Festivalen i Venedig visar många filmer som verkar intressanta.

Med skådespelare och regissörer man gärna vill prata med.

För att få göra intervjuer anmäler vi journalister vårt intresse hos distributörerna som anlitar pressagenter som sätter ihop scheman. Allt detta görs i förväg, och man kan tycka att det mesta skulle kunna ordnas och schemaläggas via e-post.

Men nej.

Pressagenterna vill att journalisterna ska anmäla sin närvaro och sedan ska intervjutider skrivas ner och diskuteras. Så gjorde man innan folk hade datorer och så gör de fortfarande.

Detta tar lång tid.

Det finns flera tusen journalister, och inte många intervjutider.

I Venedig funkar det så att de olika pressagenterna sitter på lyxhotellet Excelsiors terass. Journalisterna köar vid de olika borden för att få sina tider.

I dag är en sådan dag. Långa köer. 

Solen gassar och Medelhavet kluckar inbjudande mot Lidos stränder.

Flygplatsen Marco Polo välkomnar med brännande solsken och 30 grader varmt.

Vi såg snö på alptopparna i flög över, men när nere vid lagunen är det hett.

Dags att gå in i de mörka biograferna.

Festivalen rivstartar på onsdag med George Clooney och hans Ides of march, men det är mycket annat som ska ordnas först. Jag har hämtat min pressackreditering, så nu kan jag komma in på de olika ställen där agenterna som ordnar intervjuer sitter och lägger sina scheman.

Det ser ut att bli ett bra filmår på festivalen. Nya filmer av Polanski och Cronenberg, av Andrea Arnold som gjorde starka Red road och Fish tank. Madonna har regisserat kärleksdramat om engelske kungen som på 1930-talet abdikerade för att kunna gifta sig med sin amerikanska kärlek.

Tomas Alfredson har gjort John Le Carrés Tinker, tailor, soldier, spy, den som vi brukar kalla Mullvaden. Med Gary Oldman, Colin Firth, John Hurt och många andra ess i rollistan.

Och den svenska filmen Stockholm östra, med Mikael Persbrandt och Iben Hjejle, visas också på festivalen.

Plus Al Pacino och Kate Winslet och Viggo Mortensen som spelar Freud mot Keira Knightley.

Venedig, Cannes och Berlin är de tre stora filmfestivalerna.

Venedig 2011 verkar bli den största och tyngsta.

Här på bloggen berättar jag varje dag vad som sker.

Pennorna är vässade. Kamerorna står på laddning. Bandspelaren har fått nya batterier och i det nya A4-blocket väntar blanka sidor på att fyllas.

Nu kör vi.

Är ute och vandrar i sommarvärmen med Nathalie, 3,5.

Det är bäst att hålla hand när man går i närheten av Stockholms cyklister.

Nathalie ser symbolerna som visar vilket som är gångbana och vilket som är tänkt för cyklar.

– Titta, säger hon och pekar på målningen. Där går farfar och Nathalie.

Hand i hand mot framtiden.

Trafikverket sätter upp skyltar och målar symboler.

På Nathalie och mig.

Nina Persson och Cecilia Nordlund.

Nina Persson, Helena Josefsson och de andra i Dollykollot gjorde en finfin konsert på Berns i går kväll.

Jill Johnson var gästartist.

I veckan har också deras cd kommit, där de blandar in några egna sånger med tolkningar av Dolly Parton.

De gjorde två av de bästa, ”Nån annanstans, nån annan gång” (Helena Josefsson) och ”Helsingborg” (Cecilia Nordlund) på Berns. Av Dolly-låtarna lät ”The grass is blue” och ”Jolene” allra bäst. Många kul arrangemang, med en stråkkvartett i kompet.

Filmen ”Jag är min egen Dolly Parton” finns att köpa. Nya albumet finns också på iTunes.

I dag spelar Dolly Parton själv i Globen. Men det missar jag.

Jag gillar Apples datorer. Har varit Mac-vän sedan 1994.

På 90-talet var vi en skara som kämpade i motvind. 95 procent av de som hade dator använde pc och de som gillade deras teknik framhävde hur många spel man kunde spela och sånt.

Men jag tyckte Mac var mer användarvänigt. Kreativt. Kul. 

Genom åren har jag haft mycket glädje av mina Macar. Redigerat filmer med deras inbyggda program. Pillat med musik. Satt ihop fina fotoböcker. Har gärna berättat för andra hur lätt det går och hur bra detr blir.

De senaste åren har allt fler sett fördelarna med Apples produkter. iPod och iPhone är några nyheter som visat allt fler hur användarvänligt och kreativt det kan vara i den digitala världen. Apple har gått från liten uppstickare till en gigant i branschen.

Och pc-folket gnäller. Oj, vad de gnäller.

Eftersom de inte har mycket annat att klaga på så gnäller de om själva entusiasmen hos de som föredrar Mac. Erik Helmerson i Dagens Nyheter skriver i dag ett sådant typiskt spydgt inlägg vars enda poäng är att de som gillar Apple gilalr verkligen Apple.

Helmerson jämför det med en kyrka och religon, i en rätt ansträngd bild med anledning av att Steve Jobs trappar ner.

Det är konstigt att jämföra med den sortens tro.

Jag tycker Apple gör bra digitala produkter. Inget mer. Steve Jobs har säkert varit en viktig ledare för företaget, men det lär fortsätta i samma anda. Reliigon? Knappast. Jag hade gissat att troende personer som Helmerson la mer vikt vid sin livsåskådning och religion än att jämföra den med människors sympatier för olika varumärken.

Man skulle kunna tro att en film av och med Tom Hanks, och med Julia Roberts som motspelare, skulle locka många.

Men romantiska komedin ”Larry Crowne” sågades när den kom i USA och försvann snabbt.

Nästa vecka får den svensk premiär. Som ”Det är aldrig för sent, Larry Crowne”.

Så dålig är den inte. Inte alls.

Men väldigt snäll. Väldigt trevlig. Det handlar om arbetslöshet, krisande ekonomi i dagens USA, ensamhet och bitterhet. Allt är snält och välkammat. Nästan alla är goda och rara och vill väl.

Som på bio.