Lido är en av öarna i Venedig, och här finns kanaler. 

Man åker båt til och från Lido.

Men det är en två mil långsmal ö med färjeförbindelse till fastlandet, så till skillnad från resten av Venedig finns här gott om bilar och bussar.

Och cyklar.

Många cyklar på Lido.

De äldre italienarna har hittat en avspänd rytm i cyklandet. Här är mycket varmt. Riskabelt att ta ut sig för mycket. De cyklar väldigt sakta, med utsvängda knän. Det går så sakta att man är rädd för att cyklarna ska tippa åt sidan av brist på fart.

Men de rör sig ohönhörligt framåt, skuggade av stora hattar som skydd mot sensommarsolen.

De skulle inte ha en chans på Stockholms brutalt tävlande cykelbanor. Men här går det fint.

Båt och cykel.

Skepp och hoj, som de skämtade i skolrevyn i Falkenberg i början av 1970-talet.

Kö till visningen av ”W.E”.

Har sett Madonnas film och sitter och funderar på vad jag ska skriva om den i morgondagens Aftonbladet.

Det var långa köer till visningen. Var där 45 minuter i förväg för säkerhets skull.

Presskonferensen efteråt var fylld av journalister.

Madonna är fascinerad av kärlekssagan om amerikanskan Wallis Simpson och engelske kronprinsen Edwadrs om sedan blev kung Edward VIII. Och abdikerade för att han vllle inte leva utan henne, och det brittiska etablissemanget accepterade inte en frånskild amerikanska som fru till kungen.

Lite om det finns i ”The kings speech”, och den stammande brodern till Edward dyker även upp i Madonnas film.

Som är snygg och har en del bra scener.

I en parallell historia följer den Abbie Cornish rollfigur i New York 1998. Hon har problem i äktenskapet och drömmer om att bli gravid.

Nu ska jag skriva vad jag tycker om filmen.

En av mina vanligaste drömmar är att jag är ute och reser.

Och är försenad.

Någon anslutning som dröjer, på väg till något viktigt. Väska som försvinner, plats man inte hittar, tåg som just gått. Många varianter på sådana drömmar. Möjligtvis försöker mitt undermedvetna säga till mig att stanna hemma.

I går var det så där på riktigt.

Jag skulle göra intervjuer. I något som kallas Nastro Azzurro. Jag trodde jag visste var det var, men gick förbi dagen innan för att kolla för säkerhets skull. Nej, det hade bytt namn och hette något annat.

Kollade på festrivalens karta över området. Aha, nummer 4. Där låg något som kallades Bar Nastru Azzurro.

Gick dit när det var dags för intervju.

Men det var en tom och stängd servering med plaststolar. Frågade några människor som vaktade där om det fanns en annan bar med samma namn. Stor förvirring. En pekade mot andra ändan av ön.

Gick till hjärtat av festivalen och frågade i en servering.

Problemet med att fråga efter Nastro Azzurro är att det är ett öl-märke. Som sponsrar festivalen.

Alla jag frågade trodde jag ville ha en öl. Och pekade var jag kunde köpa öl.

Hopplöst. Tiden gick och gick. Ingen förstod vart jag ville. Nu var jag försenad.

30 grader varmt. Vilse bland människor jag inte kunde prata med.

Jag gick till platsen där jag först trott att det skulle vara.

Det var där.

Intervjuerna var, som alltid, rejält försenade.

Jag hann i god tid.

Frågade varför det stod ett annat namn på utsidan av lokalen. Ingen visste.

Blev erbjuden en Nastro Azzurro.

Tackade nej.