En av mina vanligaste drömmar är att jag är ute och reser.

Och är försenad.

Någon anslutning som dröjer, på väg till något viktigt. Väska som försvinner, plats man inte hittar, tåg som just gått. Många varianter på sådana drömmar. Möjligtvis försöker mitt undermedvetna säga till mig att stanna hemma.

I går var det så där på riktigt.

Jag skulle göra intervjuer. I något som kallas Nastro Azzurro. Jag trodde jag visste var det var, men gick förbi dagen innan för att kolla för säkerhets skull. Nej, det hade bytt namn och hette något annat.

Kollade på festrivalens karta över området. Aha, nummer 4. Där låg något som kallades Bar Nastru Azzurro.

Gick dit när det var dags för intervju.

Men det var en tom och stängd servering med plaststolar. Frågade några människor som vaktade där om det fanns en annan bar med samma namn. Stor förvirring. En pekade mot andra ändan av ön.

Gick till hjärtat av festivalen och frågade i en servering.

Problemet med att fråga efter Nastro Azzurro är att det är ett öl-märke. Som sponsrar festivalen.

Alla jag frågade trodde jag ville ha en öl. Och pekade var jag kunde köpa öl.

Hopplöst. Tiden gick och gick. Ingen förstod vart jag ville. Nu var jag försenad.

30 grader varmt. Vilse bland människor jag inte kunde prata med.

Jag gick till platsen där jag först trott att det skulle vara.

Det var där.

Intervjuerna var, som alltid, rejält försenade.

Jag hann i god tid.

Frågade varför det stod ett annat namn på utsidan av lokalen. Ingen visste.

Blev erbjuden en Nastro Azzurro.

Tackade nej.