Sitter och tittar på vintern här utanför och lyssnar på Paul Mccartneys nya.

Rar musik.

Skrev om den i tidningen i fredags.

Redan under The Beatles första år sjöng Paul McCartney den smöriga ”Besame mucho”, käcka ”A taste of honey” och musikallåten ”Till there was you”. Här tolkar han evigt gröna låtar som ”It´s only a paper moon” och ”Bye bye blackbird”. Den sortens repertoar som Rod Stewart med flera återanvänt flitigt under senare år.

McCartney har gjort ett par smarta val till den här plattan. Dels har han också plockat även mer okända gamla godingar, dels kompas han av Diana Krall och hennes spänstiga lilla jazzband.

Här finns också två nyskrivna sånger av McCartney, men han nöjer sig med att sjunga på alla 14 låtarna. Eric Clapton och Stevie Wonder gästar och det hörs. Claptons akustiska gitarr smeker örat på nyskrivna balladen ”My Valentine” och ger bluesfärg åt ”Get yourself another fool”. Wonders munspelssolo lyfter McCartneys gräddfeta komposition ”Only our hearts” som packats in i smäktande stråkar. 

Mest talande låtval är ”Ac-cent-tchu-ate the positive”. Ett rart leende från mannen som prisat silly love songs och skrivit några av de mest älskade sångerna i musikhistorien.

Det här är en hyllning till tidigare generationers sångskatt från en 70-åring som var en ung man när han lekte med genren i ”When I´m 64”.  ”Kisses on the bottom” är ett kärleksbrev undertecknad med pussmunnar.

En kram till Alla hjärtans dag. Årets snällaste skiva.