Diane Kruger blev känd via filmer som Troja och National treasure. Var bra i Inglourious basterds.

Nu spelar hon Marie Antoinette i franska filmen ”Adjö till drottningen” som öppnade Berlins filmfestival.

Och säger att hon kände igen sig i mycket hos den franska kungligheten.

– Jag kom till Paris i samma ålder som hon och bytte språk från tyska till franska. Jag är i samma ålder som hon var när hon togs från Versailles. Min mamma heter Maria-Theresia precis som Marie Antoinettes mor. Jag fick gåshud när jag läste manuset.

”Adjö till drottningen” utspelas mellan den 14 juli, när hovet och tjänstefolket får höra rykten om en attack mot Bastiljen inne i Paris, och den 18 juli när några i drottningens närhet lämnar Versailles.

Det är en kostymfilm med spektakulära klänningar och färgstarka slottsmiljöer.

– Men det viktigaste är inte klänningarna utan människan, säger Diane Kruger. Jag tycker det är en intim historia som utspelas mycket i hennes sovrum och privata kammare. Jag hoppas publiken ser kvinnan. Inte drottningen. Folk har så mycket åsikter om henne, men jag vill inte döma henne i förväg.

Kjell Sundvall och Brandenburger Tor.

Upp i gryningen för att resa till hotell Adlon.

Dit var pressen kallad för att få veta vem som skulle regissera ”Paganinikontraktet”, som blir uppföljare till Hypnotisören.

Det visade sig vara Kjell Sundvall.

Jag skrev om det här.

Efter det åkte jag till festivalpalatset och lyssnade på juryn som berättade att de ska se på alla filmer i tävlingen med helt öppna sinnen.

Juryns ordförande Mike Leigh pratade mest. Om att han inte ville säga något. Än.

Efter det var det dags för dagens första film. Franska ”Adjö till drottningen” om Marie Antoinette och de sista dagarna på Versailles 1789.

Sedan lite intervjuer och nu har jag skrivit till morgondagens tidning och det är dags för nästa filmvisning.

Festivalen höjer pulsen.

Nu far vi in till den tyska huvudstaden för att se film. Prata film, Skriva om film.

En del ska köpa och sälja film.

En del hoppas få pengar till nya filmer.

Här är långa filmer och korta filmer, vackra filmer och skrämmande filmer. Under nästan två veckor är det film som får mycket av uppmärksamheten runt Potsdamer platz.

Floden Spree är täckt av is. Det blåser en kall vind.

Men nu väntar förhoppningsvis en filmfest.

Först ska vi dock vandra runt mellan pressagenter och lägga pusslet med visningar och intervjuer.

Som vid skolstarten.

Sitter och tittar på vintern här utanför och lyssnar på Paul Mccartneys nya.

Rar musik.

Skrev om den i tidningen i fredags.

Redan under The Beatles första år sjöng Paul McCartney den smöriga ”Besame mucho”, käcka ”A taste of honey” och musikallåten ”Till there was you”. Här tolkar han evigt gröna låtar som ”It´s only a paper moon” och ”Bye bye blackbird”. Den sortens repertoar som Rod Stewart med flera återanvänt flitigt under senare år.

McCartney har gjort ett par smarta val till den här plattan. Dels har han också plockat även mer okända gamla godingar, dels kompas han av Diana Krall och hennes spänstiga lilla jazzband.

Här finns också två nyskrivna sånger av McCartney, men han nöjer sig med att sjunga på alla 14 låtarna. Eric Clapton och Stevie Wonder gästar och det hörs. Claptons akustiska gitarr smeker örat på nyskrivna balladen ”My Valentine” och ger bluesfärg åt ”Get yourself another fool”. Wonders munspelssolo lyfter McCartneys gräddfeta komposition ”Only our hearts” som packats in i smäktande stråkar. 

Mest talande låtval är ”Ac-cent-tchu-ate the positive”. Ett rart leende från mannen som prisat silly love songs och skrivit några av de mest älskade sångerna i musikhistorien.

Det här är en hyllning till tidigare generationers sångskatt från en 70-åring som var en ung man när han lekte med genren i ”When I´m 64”.  ”Kisses on the bottom” är ett kärleksbrev undertecknad med pussmunnar.

En kram till Alla hjärtans dag. Årets snällaste skiva.