Michael Hanekes ”Amour” är mycket gripande.

Han är en intressanrt bildberättare.

När vi är i en teatersalong kan vi i publiken välja var vi ska titta och vem vi ska titta på. Huvudpersonen som pratar, en statist i bakgrunden eller scenografin. Något i kulissen som sticker ut.

På film bestämmer kameran vart vi sak se. Vem som är central i den scenen.

Haneke låter ofta kameran vila på något där vi inte riktigt vet var vi ska titta. ”Amour” inleds just i en fullsatt salong. Men kameran iakttar publiken. I flera minuter. Kameran är där ridån ska vara. Tittar ut mot åskådarna. Vi hör en röst som säger att föreställningen ska börja. När det sätter igång hör vi att det är en pianist som spelar klassiskt. Kameran visar fortfarande hela publiken.

Vi vet inte vem filmen handlar om. Vet inte vilka människor vi ska titta på.

Inte heller i nästa scen, efter konserten. En grupp människor som pratar. Är någon viktigare än de andra? 

Snart kommer vi närmare ett äldre par, Georges och Anne. De spelas av Jean-Louis Trintignant, 82, och Emmanuelle Riva, 85. De är magnifika i ”Amour”.

Större delen av filmen utspelas i deras lägenhet. Långa långa tagningar. Ofta en stillastående kamera som registrerar alldagliga aktiviteter, men ibland följer den med människorna från rum till rum, genom korridorer i ett intellektuellt borgerligt hem i Paris.

Kvinnan blir sjuk. När hon blir bättre vill hon vårdas i hemmet, och maken vill följa hennes önskningar. Det blir humoristiska glimtar av deras förhållande. Hon vill behålla sin värdighet, han mer och mer bekymrad.

Hon blir förstås sämre och sämre.

Isabelle Huppert spelar dottern, men är endast med i några scener. Fast centrala.

Det är de två veteranerna som fyller filmen, skådespeleri som måste vinna något av priserna på dne här festivalen.

Jag tycker ”Amour” är en av Michael Hanekes bästa filmer. Den kylige iakttagaren låter hjärtat vara med, och visar några människor som vi alla kan identifiera oss med.