Tävlingarna och de olika sektionerna och hyllandet av filmhistorien är den mest synliga delen av Cannes.

Stjärnorna. Intervjuerna. Röda mattan.

Andra halvan av festivalen är marknaden, Marché de film. I undervåningen på filmpalatset finns en stor mässhall där olika länder och filmbolag ställer upp sina montrar. Det ser ut ungefär som på bokmässan i Göteborg.

Där går svenska distributörer och andra runt och kollar vad som är på gång. Många som ska sälja film har också kontor ute på stan, i hotellrum eller barer. Det pågår en massa handel. Ibland köps filmer redan på manusstadiet. Ibland visas en ofärdig bit, som när Lasse Hallströms ”Hypnotisören” presenterades i Cannes. 30 minuter i halvfärdig skick, för de länder där rättigheterna ännu inte är sålda.

Det är över 100 marknadsvisningar varje dag i Cannes. Dit får inte pressen komma. Potentiella köpare stressar in, slår sig ner, tittar en stund och springer sedan vidare till nästa visning.

Förr brukade svenska filmköpare vänta till slutet av festivalen när de sett mycket och då bestämma vad de ville bjuda på. Nu går allt fortare. Nu sitter de och sms-ar bud mitt under visningar för att inte komma försent. Det är som att ha kontakt med en mäklare när man försöker köpa bostadsrätt.

Och så småningom visas filmen i Sverige. 

Robert Pattinson har huvudrollen i David Cronenbergs ”Cosmopolis. 

En ung kapitalist som åker genom en storstad i kris och med trafikkaos på grund av presidentens besök. Filmen bygger på en bok av Don DeLillo, och inledningsvis är det just det litterära som dominerar. Människor som säger ovanligt välskrivna saker utan att lyssna på varandra.

Många kända ansikten dyker upp i bilen och i hastiga roller, bland annat Juliette Binoche som en högljudd älskarinna.

På dagarna ser det ut som ovan.

Folk solar och badar.

På kvällen när det är mörkt ordnar de till filmduken och det blir biovisining.

”Hajen” visades där. En nyrestaurerad version som släpps på dvd och Blu-Ray i höst. Att se den vid havet, med vågornas kluckande som extra soundtrack, är en intressant variant. Det började med en introduktion av Steven Spielberg som intygade att han alltid älskat hajar.

I kväll är det dags för George Lucas som är på plats och presenterar ”Red tails”.

På terassen till hotell Carlton har de ställt en staty av Marilyn Monroe.

Som också är på årets Cannes-affisch, den som hyllar 65-årsjubileet.

Scenen där hennes klänning blåser upp vid en tunnelbanefläkt är från ”Flickan ovanpå” från 1955. Monroes rollfigur kommer just från en filmvisning.

Det här modellen som står vid ingången till baren på Carlton lockar enormt många turister som tar bilder varje dag. 

Nu har jag också fotograferat den.

Före varje presskonferens är det photo call.

Några hundra fotografer tar bilder under fem minuter medan de skriker. Jag har aldrig riktigt förstår varför de skriker så mycket. Brad Pitt kan ju ändå inte höra vem i den folkhopen som gapar och eftersom alla vrålar blir det en meningslös kakafoni.

Och alla får ungefär likadana bilder ändå.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. De här fotograferna verkar inte tro på den teorin. Undrar hur de söker jobb? Den som skriker högst och längst får det?

Titta på klippet ovan. Det är ljudet av en filmfestival.

Snälla! Ge mig en biljett!

De står där på morgonen.

Vi vandrar genom gryningstomma gator som städas och kryssar mellan de första joggarna. Ju närmare man kommer festivalpalatset, desto fler blir de. Människorna som vill ha en biljett.

Fast här kallas de inbjudan, invitattion. Gott om folk med handtextade lappar som i princip säger ”snälla, har du en extra biljett?”. För säkerhets skulle frågar de. Flera gånger.

Vi ackrediterade har aldrig några biljetter, vi går in på våra pass, men det finns även biljetter till visningarna. Så där fortsätter det dygnet runt. Tätt med folk som står med sina lappar. På eftermiddagen  trängs de med varandra vid utgången till palatset.

En del har redan klätt upp sig. De är redo för galapremiär. 

Men de kommer inte in.

Kläderna först och biljetten sedan.

Matthew McConaughey, Lee Daniels, Nicole Kidman, Zac Efron, John Cusack.

– Jag var i extas när jag fick höra att Nicole skulla vara med i filmen. Jag har varit kär i henne sedan ”Moulin rouge”. Jag älskade varje ögonblick av inspelningen.

Zac Efron spelar den unge mannen som desperat vill ha sex med Nicole Kidmans rollfigur i ”The Paperboy”.

Han log generat när han satt mellan henne och John Cusack på presskonferensen för filmen.

”The Paperboy” är regisserad av Lee Daniels, som slog igenom med ”Precious”. Här säger Nicole Kidman mer om filmen.

Nicole Kidman berättade att hon var på jakt efter något rått och farligt, och hon hade mött Lee Daniels flera gånger när han reste runt med ”Precious” och hon med ”Rabbit hole”.

– Jag ville jobba med honom och överlämna mig i hans händer. Det är mitt jobb som skådespelare. Att försöka nå sanningen och inte censurera mig.

Lee Daniels ska nu göra ”The Butler”, om en betjänt i Vita huset som arbetade under åtta presidenter. Matthew McConaughey ska spela John F Kennedey opch John Cusack är Richard Nixon.

Premiär nästa år.

Den som åker till Cannes under festivalen för att se filmstjärnor blir lätt besviken.

De går inte omkring på gatorna här.

De är för det mesta inte här alls. Inte ens de som är här med filmer. De bor på lyxhotell någon annanstan, i villor utmed Rivieran eller på båtar på behörigt avstånd.

Det är två galapremiärer varje kväll, och på röda mattan kan man se filmstjärnor. Men det är ganska många tusen som fått samma idé, så den som vill få en skymt av de som anländer på kvällen bör köa vid lunchtid. Och vem vill åka till Cannes för att stå mitt i gatan i sju-åtta timmar?

För att komma in på festivalpalatset, biografer eller ens hotell behöver man en ackreditering. Det är svårt att få.

Cannes gator är fulla av turister. Som tittar på varandra. Och vem vet. Den där kvinnan som går där kan ju vara en filmstjärna i Norge eller Portugal, fast du inte känner igen henne.

Men för att alla ska få en chans på filmstjärnor och glamour finns finfina klippdockor nere på Croisetten. Stick in huvudet och ta en bild och man kan nästan tro att det är Angelina Jolie som Lara Croft. Eller någon av de andra figurerna som står där lite hålögt.

Sam Riley, Kristen Stewart och Garret Hedlund i ”On the road”. Här bilfärd med kläder på.

I ”Twilight” spelar hon flickan som länge inte får ha sex med vampyren hon älskar.

I ”On the road” har Kristen Stewart flera sexscener och tar av sig allt.

– Jag älskade rollen, säger Kristen Stewart. Jag gillar att pressa mig. Skrämma mig själv.

Hon spelar tonårig hustru till Dean Moriarty (Garret Hedlund), författarens (Sam Riley) vän och ”On the road” handlar om deras resor tillsammans i slutet av 1940-talet. På svenska heter Jack Kerouacs roman ”På drift”, en generationsroman som ständigt upptäcks av nya generationer.

Kristen Stewart älskar med både sin make och hans bäste vän. De är tre i sängen ibland, och i en scen sitter de alla nakna i framsätet på bilen. Hon i mitten och med händerna tillfredsställer hon båda männen samtidigt.

På presskonferensen får hon frågan om sexscenerna.

Kristen Stewart härmar först hur det ska låta när skådespelar pratar om sånt. Hur trygg hon kände sig och hur koreograferat allt var och tejp som täcker och bla bla. Sedan säger hon.

– Jag ville verkligen kasta mig in i upplevelserna på riktigt. Filmen ska provocera och vara en upplevelse som känns. Så länge man är ärlig blir det rätt.

Hon säger att hon upplevde mer saker på fyra veckors filmande än vad hon gjort i hela sitt liv tidigare.

Huvudpersonerna röker marijuana och tar benzedrin. Går på jazzklubbar och skriver poesi och far fram och tillbaka genom USA. Viggo Mortensen spelar William Burroughs, och de besöker honom i New Orleans .

Boken kom på 1950-talet. Francis Ford Coppola har haft filmrättigheterna sedan 1979, men det har varit svårt att förvandla den til film. De är språket och berättasrtilen, flödet som blev stilbildande.

När regissören Walter Salles kom in tog det fart, men han har arbetat med den i åtta år vid sidan om annat. Kirsten Dunst och Kristen Stewart kontaktades för flera år sedan och sa ja.

– Jag var 16 år när vi kom överens om att jag skulle göra filmen, säger Kristen Stewart, 22. Hon som jag spelar gifte sig visserligen som 16-åring på riktigt, men jag var yngre än hon när jag var 16. Jag öär glad att jag blev några år äldre innan vi började filma.

Kristen Stewart skriver autografer i Cannes på onsdagen.

I väntan på nästa intervju.

Vi gör de flesta intervjuerna i hotellrum.

Schemat brukar vara att skådespelare och regissörer gör tv halva dagen, tidningar den andra halva. Det som kallas printgrupper. Ibland får man dessutom enskilda intervjuer, så kallade one-on-one.

Ofta är det en fyra-fem personer från filmen som ger intervjuerna. Journalisterna sitter i grupper runt olika bord och den som ska intervjuas, the talent, går från bord till bord. Ofta sitter grupperna i olika hotellrum, ibland i en stor lokal typ balsal eller konferensrum där man kan se varandra.

Säg att det är fyra som ska intervjuas, tre skådespelare och en regissör. Då är det även fyra grupper med journalister, och så får man 30 minuter med var och en. Ibland lite kortare.

Grupperna kan vara olika stora. Den här festivalen har  jag ibland varit en tremannagrupp, en gång var vi tolv. 

Filmbolagen vill att vi ska vara på plats 30 minuter börjar. Då ska man checka in.

Sedan får man vänta i ett hotellrum som fungerar som samlingssal. När det är stora stjärnor och påkostade produktioner brukar de då bjuda på kaffe, te, vatten eller läskedrycker.

Intervjuerna är alltid försenade. Ibland bara en kvart, ibland en eller flera timmar.

Jag tillbringar väldigt mycket tid tillsammans med andra internationella journalister. Det är ungefär samma reportrar från samma stora tidningar som gör intervjuer på olika platser runt världen.

En del är väldigt trevliga och kunniga och duktiga journalister.

En del är det inte.

Bränslet är vätska, socker och koffein.