Att se andra landslag spela fotboll kan vara … underhållande.

Man sitter och kollar på till exempel England mot Frankrike och även om det är ganska stillastående kan man tycka det är intressant. Bitvis spännande. Man kan beundra enskilda insatser. Hålla på en utan att det förstör nerverna, och samtidigt ha respekt för de andras skicklighet.

Som att se en bra teaterföreställning., En show. En konsert med duktiga artister och musiker.

Men att se Sverige spela…

Det är som att med tungt hjärta gå på skolkonsert med sitt eget barn. Som ska spela blockflöjt. Som har fått getingsting på läppen och har bandage på fingrarna och man vet att ungstackarn är nervös och egentligen vill vara någon annanstans.

Och man vet att det kommer att låta illa, men man måste sitta där.

Någonstans tittar vi på idrott för att det ska vara avkoppling och förströelse. Men kan man verkligen kalla det underhållning när det slutar med att man är förbannad, besviken och bitter?

Ett bra sätt att komma i stämning till fotbollslandskamper, eller schlagerfestivaler, är att äta och dricka saker inspirerade av de olika länderna.

Englans och Frankrike är dagens första match.

Inga problem.

Snarare för mycket att välja mellan.

Men Ukraina? Kyckling Kiev är en berömd rätt från den delen av världen. Kanske man skulle våga sig på någon av matchdagarna?

Det finns en del klipp med Kuricorder quartet på YouTube.

Här spelar de musik från Star Wars.

Det går att hitta fler saker med japanerna som jag skriver om här under.

Universal fyller 100 år i år.

Några som uppmärksammar filmbolagets är japanska gruppen Kuricorder quartet.

De spelar blockföljter och andra blåsinstrument, samt ukulele, tuba med mera. Ett annorlunda sound.

På nya albumet går de loss på bland annat temat ur ”Tredje mannen”, Glenn Millers ”Moonlight serenade” och tv-signaturen till Hitchcocks rysarserie. Men också rockigare saker som ”Rock around the clock” och ”I can´t turn you loose” som är med i ”Blues brothers”.

Deras knasiga sound passar fint för Scott Joplins tema ur ”Blåsningen”, men tar bort det skräckinjagande ur John Williams musik till ”Hajen” och ”Jurassic Park”.

Mer skojigt än bra. Passar i små doser.

Jag tycker väldigt mycket om Rumers senaste.

På ”Boys dont cry” sjunger hon sånger som blev kända via manliga artister på 1970-talet. Börjar med trallvänliga ”P F Sloan” av Jimmy Webb, och slutar med Neil Youngs ”A man needs a maid”.

På vägen går hon igenom flera av mina favoriter, som Stephen Bishop, Tim Hardin och Townes van Zandt. Hon gör en läcker variant av Isaac hayes ”Soulsville” och Bob Marleys ”Soul rebel”.

Rumer är briljant.

Ramsorna far in och ut i hjärnan, sångerna upprepas och upprepas.

En rad här, en rad där.

Tills man en dag lallar på en sorts absolut barnvisa.

Vyssan lull, koka kittelen full

har du någon ull?

Hoppa han från tallegren, stötte han sitt lilla ben

Imse vimse spindel klättra upp igen

Det är tydligen högsäsong för att släppa nya skivor nu.

Förra veckan storhandlade jag nyheter, och förutom de godbitarna har jag lyssnat på nya album med Patti Smith och Norah Jones.

I dag var jag tvungen att återvända till Pet Sounds för den maffigaste 25-årsjubileumsboxen av Paul Simons Graceland.

Ska ägna helgen åt den. Och Rumers nya.

Härliga tider.

I Berlin såg jag underhållande actionfilmen ”Haywire”.

Regi Steven Soderbergh, och delvis i samma ton som hans ”Oceans eleven”. Men inte lika listig. ”Haywire” är mer full fart, och i huvudrollen syns kampsportaren Gina Carano. Soderbergh gjorde filmen på villkor att hon kunde vara med.

I övrigt är det bra skådespelare som Ewan McGregor, Antonio Banderas, Michael Fassbender, Michael Douglas och Channing Tatum.

Fick inte chans på bio här. Men sevärd.

Peter Jackson är duktig på att rapportera från sina inspelningar.

Här är den senaste videobloggen från studion i Wellington.

Mycket underhållande. 

6 juni och någonstans ett hopp om sommar. En bra dag att lyssna på Evert Taube. Olle Adolphson och Sven-Bertil Taube har gjort många tidlösa inspelningar. Och Cornelis Vreeswijk förstås, som återupptäckte mästerverket ”Sjuttonde balladen”.

På senare år har det kommit mycket starka Taube-tolkningar av Lasse Tennander och Per Myrberg.

Både ”Så länge hjärtat kan slå” (Tennander) och ”Sommarnatt” (Myrberg) är värda att leta upp.

Den här veckan är det Loa Falkman som tar sig an de klassiska visorna på nya cd:n ”Kom i min famn”.

Den ska jag lyssna på några gånger i dag.

Man kan med fördel också se om ”Äppelkriget”, där enbart musik av Evert Taube används. Han dyker själv upp i den vackra och rörande finalen (se ovan).