Basisten Martin och regissören Nils.
I fredags var det premiär på ”I´m saving my flower for you goatboy” på Dramaten.
Strindbergs Inferno möter rockbandet Jesaiahs musik.
45 minuters lidande för Pierre Wilkners rollfigur som försöker supa bort ångesten och demonerna men krossas i growlande hårdrock.
Regissören Nils Poletti möter publiken innan föreställningen i Lejonkulan och säger att det finns öronproppar och spypåsar, men att man helst ska försöka se föreställningen utan öronproppar.
Och det går bra.
Vi som hört Jesaiah förr vet att de kan låta väldigt mycket mer.
Men det har nog aldrig låtit så starkt på Dramaten förr.
”Dramaten erbjuder musikalisk tortyr” skrev Dagens Nyheter när de berättade om uppsättningen i somras.
I dagens DN skriver recensenten Ingegärd Waaranperä: ”Jag förstår ingenting”. Nils Schwartz som är kritiker på Expressen skriver ”Poletti släpper loss hårdrockskvintewtten Jesaiah att i röda aftonklänningar och på högsta volym hamra sina häcklande disharmonier i författarens plågade trumhinnor.”
Han är mer road än DN:s utsände och skriver: ”Dramatenveteranerna Pierre Wilkner och Kicki Bramberg håller god min i elakt spel, om de inte rentav funnit ny spelglädje i att leka med de måttlösa ungdomarna.”
Det här är den tredje av fyra uppsättningar Nils Poletti gör under rubriken ”Satans Strindberg”. Schwartz tycker att ”mera än de enskilda föreställningarna imponerar de varierande greppen, det hejdlösa experimenterandet, det ohämmade utspelet i projektet som helhet”.
Jag tycker det är en sevärd föreställning, men jag är part i målet. Min son spelar bas i Jesaiah.
Namnet ”I´m saving my flower for you goatboy” kommer från en av deras sånger. Den är dock inte med nu, men bandet gör sex andra av sina låtar.
Intensivt och intressant.