Nu är det officiellt att Steven Spielberg blir ordförande för juryn i Cannes.
Filmfestivalen startar den 16 maj i år.
Det har tydligen varit på gång några år, men nu har Spielberg rensat kalendern så att han har tid att kolla på andras filmer under två veckor på Rivieran.
Man kan hoppas att det också innebär en stark samling filmer i tävlingen.

Oscargalan var ungefär som vanligt.
En del väntade vinnare, en del överraskningar. Några sång- och dansnummer. Några lyckade skämt, några misslyckade.
Jag tycker inte Seth MacFarlane var särskilt bra som värd, även om han sjöng duktigt och var tryggt självsäker. Mycket av det han sa lät väldigt gammaldags, skämt modell Bob Hope på 1900-talet.
Det kanske skulle vara gammaldags med tanke på alla återblickar.
Skrev en bit om det i morse.
Det står här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article16305554.ab
Sedan gick jag på bio och såg en ny film.
Det blir ju fler galor.

Nu sammanställer jag mina tips inför söndagens Oscar-gala.
Alltid lika kul. Och svårt.
Ingen brukar pricka in alla 24 kategorierna.
Det hjälper inte hur mycket film man sett och hur påläst man är. Det kan gå hyfsat lätt att tippa vinnarna av film, regi och skådespelare. Daniel Day-Lewis på bilden ovan lär vinna som Abraham Lincoln. I många av de andra är det lika svårgissat som stryktipset.
Tror och vill dock att ”Silver linings playbook” tar en hel del. Eller ”Du gör mig galen”, som den bleka svenska titeln lyder.
Ser mycket fram emot galan. Som alltid. Det är som julafton när man var barn. Förväntan och uppbyggnad och när det är över …. is that all there is?
Här finns alla nominerade:

http://cdn.media.oscar.abc.com/media/2013/pdf/2013/nominees_ballot.pdf

Jag såg Hjälp sökes på Orionteatern i går.
Vi kom ut upprymda och lyckliga.
Det är en fantastisk föreställning. Den föddes för ett par år sedan med Lars Rudolfssons geniala idé att bygga något kring Suzanne Bernadinos tränade djur. Kossor! Hoppande hundar! En dresserad häst, några gäss och ett par söta minigrisar.
Kristina Lugn har skrivit en underhållande vemodig historia om två bröder som motvilligt blivit bönder på föräldragården utanför Tierp. Hennes repliker är poetiskt flyktiga och svindlar iväg i oväntade associationer. Roligt och rörande. Benny Anderssons musik rör sig också över hela känsloskalan och har precis som Björn Ulvaeus sångtexter många lager.
Sofia Pekkari spelar den unga kvinnan som kommer till gården med sin stumma moder och geten Kalleman. Pekkari sjunger fantastiskt, men även Johan Ulvesson och Magnus Roosman gör rättvisa åt de fina sångnumren. De har en finfin duett där de sjunger stämmor och ett dansant balkandoftande nummer bland annat.
Och som extra lycka de duktiga och roliga djuren.
”Hjälp sökes” kan kanske bara spelas i Orionteaterns häftiga lokal, och lyckliga de som fått tag i biljetter.
Nu längtar jag efter skivan. Många starka sånger och instrumentala stycken att återvända till.
En berikande och värmande upplevelse.

En av de bästa filmerna på årets festival i Berlin kom på slutet.
”The Croods”, som blir Croodarna när den har svensk premiär 22 mars, är mycket underhållande. Full fart, fantastisk animering och vassa skämt. För många åldrar.
Om en familj på stenåldern, eller kanske ännu tidigare, och den är väl inte i första hand historiskt korrekt. Men väldigt rolig.
Catherine Keener, Nicolas Cage och Emma Stone ger röst åt mamma, pappa, tonårsdotter i denna skröna med moderna relationer.
Skakar om i Familjen Flintas värld.

Alla hjärtans dag är åtminstone ett skäl att njuta av en romantisk komedi.
Eller ett romantiskt drama.
Internet Movie database har sammanställt deras användares 10 favoriter på en lista. Där toppar Casablanca, följd av Amelie från Montmartre, Studie i brott, Etermal sunshine of the spotless mind, Singin´ in the rain, Ungkarlslyan, Borta med vinden och Annie Hall. Sedan kommer The perks of being a wallflower, snart på dvd i Sverige, och Hictchocks Notorious som inte är särskilt romantisk.
Jag ser i bioannonserna att ”Du gör mig galen” (Silver linings playbook) harf smygpremiär i dag på en del svenska biografer.
Den är bra på många vis. Också romantiskt.
Ett bra sätt att värma hjärtan den 14 februari.

Fredrik Bond som regisserat tävlingsfilmen ”The necessary death of Charlie Countryman” bor sedan sex år i Los Angeles.
Han är en mycket framgångsrik regissör av reklamfilm och har också gjort musikvideo, som åt Moby. Fyra gånger har han nominerats för reklamfilmer till de amerikanska regissörernas prestigefyllda pris.
Bland kunderna finns Heineken och Dove.
Jag träffade honom här i Berlin och han berättade att han sökt sig utomlands för att han inte ville komma in i branschen på grund av släkt och kontakter. Han ville stå på egna ben.
Vilka är då hans släkt?
Mamma Cay Bond är en framgångsrik modeguru och journalist. Pappa Bruno Edström jobbade i tv, bland annat med sin syster Karin Falck. Vars make Åke Falck var en gigant i branschen. Och Karin Falcks son Rolf Sohlman är också framgångsrik inom tv. En gång slog han igenom som tonårig skådespelare i Roy Anderssons klassiker ”En kärlekshistoria”.
Fortfarande en film som betytt mycket för Fredrik Bond.
– Den vann Guldbjörnen i Berlin samma år som jag föddes, 1970. Jag har sett den många gånger. Roffe var som en idol för mig.
Under åren som internationell reklamfilmare har han fått många kontakter, och till sin långfilmsdebut fick han ihop en imponerande rollista.
– Jag trodde inte det var sant när jag hörde att vi kom med i Berlins tävling, säger han. Och med en sådan personlig film. När man är reklamfilmare i USA blir man mest erbjuden skräckfilm.

En snöig söndag i Berlin.
Dagens schema innehåller många förflyttningar.
Först ska jag till festivalpalatset för att göra intervjuer för en film.
Sedan ska jag ta mig till ett hotell i gamla öst för att göra andra intervjuer.
Nästa stopp blir ett nytt hotell i gamla väst för en tredje omgång intervjuer.
Tillbaka till datorn för att skriva artiklar.
Och sedan åter till festivalområdet för att se en film i kväll.
Transportmedlen får bli vandring, tunnelbana och taxi för att hinna med allt.
Söndagar är aldrig vilodagar på filmfestivaler.

Matt Damon är i Berlin med Promised land, som han skrivit och spelar huvudrollen i.
När vi gör intervjun har han gott om saker framför sig på bordet.
En kopp te, ett rör med orange vitamintabletter och pappersnäsdukar.
– Det där ser ut som förkylning, sa jag.
– Ja, det är nog det, säger Matt Damon. Eller jet lag.
Han skrev Promised land tillsammans med John Krasinski som har en annan stor roll i filmen. Damon spelar en anställd på ett stort energibolag som reser till olika småstäder och övertalar bönder att sälja rättigheterna till att ta upp naturgas. Hans rollfigur kommer själv från en småstad och är duktig på att låtsas vara hygglig grabb från landet.
Han och kollegan Frances McDormand inleder charmoffensiven med att köpa vardagliga plagg i den lokala lågprisaffären.
Från början skulle Matt Damon även regissera filmen, men när han hade gjort upp arbetsschemat insåg han att det skulle ta för mycket tid.
– Jag ville inte vara borta så mycket från mina barn, sa han. Så jag gav mig själv sparken som regissör.
Han frågade sin gamle vän Gus van Sant som nu gjort filmen.
Som blivit ett intressant drama om ett småstads-USA i skuggan av den ekonomiska krisen.

Pressen väntar på juryn.
Wong Kar Wai leder juryn som ska bestämma vilka som får de prestigefyllda björnarna vid prets festival.
Han har också gjort ”The Grandmaster” som inviger festivalen i afton, men den är inte med i tävlingen.
Han sa att juryn inte ska döma utan lyfta fram.Visa på filmer som inspirerar och berör dem.
Susanne Bier är också med i juryn och höll med.
– När vi hade vårt första möte sa Wong Kar Wai att vi ska prata om det vi tycker om, inte det vi hatar i filmerna. Det kan vara lätt att fastna i det spåret…
Juryn består av fyra kvinnor och tre män. Bra, sa Tim Robbins som ser fram emot tio dagar att bara se på film och prata film.
Shirin Neshat är från Iran men har gjort sina filmer utanför landet och säger att hon inte kan återvända. Hon är ändå optimistisk över en ny generation filmmakare som kommer fram i Iran, och i Egypten där hon arbetet mycket.
I tävlingen finns bland annat ”Promised land” av Gus van Sant, med Matt Damon och Frances McDormand i huvudrollerna. Tyska västernfilmen ”Gold”. Franska ”La religieuse” med Isabelle Huppert, ”Side effects” av Steven Soderbergh med Jude Law och Rooney Mara. Och ”The necessary death of Charlie Countryman”, som är amerikansk men regisserad av svensken Fredrik Bond.
Lördag den 17 februari meddelas vilka som vunnit björnarna.