Hela svenska världspressen blev imponerade av Edda Magnason när hon sjöng Monica Zetterlund-sånger i Cannes.

Här kan man se hur Dagens Nyheters Nicholas Wennö och Expressens Malin Roos båda sänder iväg sina färska iPhone-bilder ut i cybermolnet.

Edda kompades av utmärkte jazzmusikern Peter Nordahl.

Musiken svängde. Rivierans fåglar kvittrade. Pressen twittrade,

– Det här blir min sista actionfilmen, säger Jackie Chan.

Han väljer Cannes för att berätta om ”Chinese Zodiac”, som precis är färdiginspelad.

Under de senaste tio åren har Jackie Chan velat visa att han inte är enbart en actionstjärna. Publiken ska se honom som skådespelare.

– Jag ville visa att jag var Asienms Robert De Niro, säger Jackie Chan. Därför gjorde jag filmer som ”Karate kid”, ”Jorden runt på 80 dagar” och ”The spy next door”. Men nu vill jag visa hur riktig Jackie Chan-action ser ut.

Vilket betyder att han gör alla saker själv. Hoppar, flyger, slåss, ramlar, slår sig. Den 58-årige stjärnan säger att åldern börjar kännas.

– Att göra Jackie Chan-action är väldigt jobbigt. Att spela Batman eller Superman eller Spider-Man är lätt. Men min form av action är hård.

Inga linor. Inga digitala effekter.

Jackie Chan säger också att han gillar ation, men avskyr våld. Att världen har blivit alldeles för våldsam.

”Chinese zodiac” är inspirerad av verkliga händelser och handlar om försvunna kinesiska konstskatter. Djurhuvuden i brons som representarar de kinesiska stjärntecknen. Jackie Chan leder en internationell liga av tjuvar.

Filmen ska få biopremiär 12 december. Åtminstone i en del av världen. 12/12/12 gör sig bra för en film som handlar om tolv olika djur.

– Kom och se min film, säger Jackie Chan till sist.Det blir min sista action.

Den här butiken har högsäsong under filmfestivalen.

För alla som vill hyra några timmars elegans och glittra på röda mattan eller Croisetten.

Själv är jag non-smoking hela festivalen.

I Cannes visar de bio på stranden också.

Gratis.

Man kan sitta i plaststolar nere i sanden vid den stora bioduken. Eller stå uppe på strandpromenaden och se filmen.

Det började med James Bond. I år är det 50 år sedan första James Bond hade premiär hemma i England. Så Cannes visade ”Dr No”, som vi kallar ”Agent 007 med rätt att döda”. Den var slut halv tolv. Efter den visades ”Casino Royale” med Daniel Craig.

Det var lite byråkrati mellan visningarna när de skulle släppa ut och in folk till strandsalongen. Men det fyllde på bra.

Natten var ljummen. Vågskalpet gav en exotisk inramning till filmen. Ute i bukten glittrade lamporna från alla båtar.

Nattbio utomhus. Ett charmigt fenomen.

Midnatt vid stranden.

Från olika restauranger och klubbar pumpar musik. Vakter står och granskar vilka som får gå på de olika festerna.

På himlen spelar strålkastare och man ser fortfarande röken efter det festliga fyrverkeriet som fick natthimlen att glöda.

Folk flanerar på strandpromenaden. Båtarna i bukten glittrar med lyktorna. Barnfamiljer strosar genom folkhopen och bilister köar otåligt vid alla avspärrningar.

En clown har sminkat sig ordentligt och tagit på de finaste clownkläderna. Han står på en plasthink och är redo att börja sin show. En mössa på trottoaren väntar strategiskt på att fyllas med mynt. Clownen jonglerar med några avlånga plastsaker. Han låtsas tappa en och den rullar ut på gatan.

En generad man plockar upp dne och ger till clownen. Som tacksamt tar emot och sedan börjar tappa fler saker för att sätta igång sin show. Den generade mannen flyr.

Clownen plockar själv upp allt han tappat. Alla flanörer har flytt hans lilla område.

Han står där ensam. Det är midnatt i Cannes. Han står på en plasthink. Han vill köra sin show för att få ihop lite pengar. Publiken går omvägar.

Han måste undra om det finns lättare sätt att utöva sin konst.

Gänget som gjort Madagaskar 3 kom till stan.

När de skulle fotograferas på hotellets altan blev det kaos.

Även på gatan utanför där någon delat ut regnbågsfärgade peruker till befolkningen. Bilarna kom inte förbi och tutorna gick heta.

There is no business like showbusiness.

Regissören bakom ”En profet” har gjort en ny stark film. Tävlar i Cannes och har sin premiär i dag.

Marion Cotillard, som var så bra som Edith Piaf, spelar en kvinna som tränar späkhuggare på marinland i Antibes. Något händer som gör att hon skadas svårt.

”Rost och ben” heter filmen på franska, och den har väldigt många olika känslolägen och uttryck.

Vårt älskade tv-program FILM är ute med ett nytt avsnitt.

Vi pratar humor. Både färska ”The dictator” och filmer vi skrattat åt genom åren.

Det kan man njuta av här.

Skyndar fram på strandpromenaden som kallas Croisetten på väg mot dagens första visning.

Tyst i Cannes, bortsett från måsarna och soptunnor som töms.

Vägen kantas av folk som frågar alla som går mot festivalpalatset om det är någon som har en extra biljett.

Det är det ingen som har.

När dagens galapremiär är klar och Cannes filmfest är invigd blir det middag.

De 650 gästerna, och jag är inte en av dem, får då en middag skapad av Michelin-hyllade kockar.

I går fick en del utvalda människor smaka på den menyn. Jag var inte en av dem heller.

Men min källa inne i festivalmatens hjärta, vi kan kalla honom Gunnar Rehlin, var på plats och fick testa vad som serveras den här kvällen. Det skedde på en plats utanför centrala Cannes.

Alla som var med fick en kockmössa (jag fick låna den till bilden).

Förrätten är gravad lax med nordiska blommor och örter, skapat av danske Rasmus Kofoed. Som har Michelin-prydd krog.

Varmrätten i afton är kalv som brässerats ett dygn, med grillad anklever och potatismos med tryffel. Signerat franske Bruno Oger.

Desserten glasskristaller.

Själv ska jag skriva klart några texter till tidningen och sedan leta upp min galne engelske vän. En liten biff med pommes frittes kanske vi kan hitta och ha vår egen invigning.