Bill Murray är en rolig man och hade idag en kavaj som anstår en komiker.

Han är med i Wes Andersons ”Moonrise kingdom” där han spelar pappa till en 12-åriga kvinnliga huvudpersonen. I filmen är han gift med Frances McDormand. De har fyra barn och allt är olyckligt.

Fast olyckligt som i en komedi.

Filmen har svensk premiär i början av juni.

Jag gillade Wes Andersons tidigare filmer, och tycker ”Rushmore” och ”The Royal Tenenbaums” är mycket bra. ”The life aquatic” var en liten besvikelse och ”The Darjeeling limited” ännu sämre.

Men ”Moonrise kingdom” är ett lyft.

En mycket originell bildvärld. En känslostark historia som ger många leenden.

Dagens PR-besök från Sasha Baron Cohen utspelades på en lyxbåt.

En sådan där jakt som Victoria Silvstedt och andra brukar bli paparazzi-fotograferade på.

Medan detta pågick mötte Isla Fisher, som är gift med den brittiske komikern, pressen och pratade om The rise of the guardians i en annan del av Cannes.

Hon avslöjade att maken varit uppe sedan klockan 05 och gjort sig i ordning till general Aladeen. När han gör en rollfigur så håller han sig i karaktären hela dagen.

Tomten! Alec Baldwin gör rösten till Tomten i kommande Rise of the guardians.
Premiär sent i höst, men 3D-bilderna som visades i Cannes såg magiska ut.
Och Baldwin var mycket rolig när han mötte pressen. Nu: spring till visning av Wes Andersons film.

Det är 4 500 journalister i Cannes för att bevaka filmfestivalen.

I dag är det biopremiär för The Dictator.

Lägg ihop dessa fakta och vad får du? 

General Aladeen dyker upp i Cannes i dag. I natt kom ett pressmeddelande som avslöjar att generalen kan fotograferas på stranden på förmiddagen.

2006 kom Sacha Baron Cohen till Cannes som Borat och poserade på stranden i en minimal baddräkt, tillsammans med en grupp unga kvinnor. Ett klassiskt grepp att få uppmärksamhet i Cannes, i synnerhet förr när kvinnor kunde ta av sig behån och bli fotograferade.

Det sättet att chocka försvann när alla började sola topless.

Om några timmar får vi se vad rollfiguren i The Dictator gör för att få sin bild spridd runt världen.

Kö redan på tisdagen inför onsdagens röda matta.

Överallt är det lite mer folk än vad det finns plats för.

Det började redan på flygplatsen. Eftersom vi är ekonomiska och miljömedvetna åker vi buss. Det vill alla andra också göra.

Så det blir lite hetsigt när det finns många fler passagerare än bussar.

Man såg tillstymmelse till slagsmål när olika sätt att köa möttes.

Inte bland journalister dock. Vi är vana att vänta på filmfestivaler.

Framme i Cannes väntade de andra köerna.. Först för att hämta ut ackrediteringen. Själva livlinan som gör att man kommer in på filmvisningar, men också till hotell, presskonferenser och intervjuer.

Efter en timme där var det dags att ta sig runt till PR-kontoren.

Alla filmer representeras av pressagenter som gör intervjuscheman. Det går till så att de tusental journalister som är i Cannes går till PR-agenterna och köar för att prata om vilka intervjuer de vill göra.För alla stora namn man vill träffa måste man normalt sätt vara nominerad av det bolag som distribuerar filmen i respektive land. Men många kommer ändå och kollar om de kan få intervjuer. Det kan de inte.

Så det blir lite tid för väntan och kontemplation där också.

De som verkligen väntar i Cannes är de som kör bil. Köerna på gatorna är enorma och trafiken rör sig knappt. Hela världen och hans franske morbror verkar ha kört till Cannes för att titta till filmfestivalen.

På gatan mitt emot röda mattan köar folk med campingstolar och stegar. De vill vara först så att de får bra platser när stjärnorna går på röda mattan.

Många människor köade där idag. I den gassande solen. I dag. Tisdag. Vid lunchtid.

Den första filmpremiären är onsdag kväll.

I morgon börjar filmfesten men stan är inte riktigt klar än.

Jag går förbi gubbar som lägger ut röda mattor och skär till med vassa knivar.

Målare fixar till kulisser så det ska se fint ut.

På hotell Carlton görs reklamen för The Dicator och andra filmer i ordning. De där människorna som tycker det är roligt att måla sig i metalliska färger och stå väldigt still på gågator lägger sista handen vid sina dräkter.

På restaurangerna bakas pizzor och öppnas ostron.

Solen skiner och det är svensk högsommarvärme. Folk med resväskor går fram och tillbaka genom Cannes och letar efter rummen de bokat in sig på. Lyxbåtarna gungar lojt i bukten.

Cannes gör sig fint för två veckors filmfest.

Moonrise kingdom inviger filmfesten.

Nu drar filmens flyttfåglar söderut.

De första resenärerna har redan gett sig av, och i morgon är det dags för mig och några tusen till att resa mot franska Rivieran. Flygen till Nice är fullbokade den närmaste tiden. Dags för filmfestival.

Jag fick nyss den första rapporten från en man på plats.

”Hyfsat väder. Internet funkar utmärkt”.

Vädret får bli hur det vill. Men bra uppkoppling är avgörande när man ska ge sig ut på uppdrag i dessa tider.

Jag gillar de pampiga filmbolagsvinjetterna på bio.

De där som inleder varje film.

Det låter storslaget. Man vet att ett äventyr av någon sort väntar.

Det är inte alltid filmerna kan leva upp till det där. Men de där sekunderna när vinjetten dånar igång lever ännu hoppet att en fantastisk filmupplevelse väntar.

Min favorit är den för Twentieth Century Fox. Komponerad av Alfred Newman som gjorde mycket bra filmmusik, och var farbror till Randy Newman och pappa till Thomas Newman. Hans bröder komponerade också i Hoillywood. Alfred Newman fick nio Oscar. Och gjorde alltså Fox-vinjetten.

Den inleder signatur-festen ovan som jag hittade på YouTube.

Tvåa på min topplista är Universal, också storslagen, och trean Disney med sitt sagoslott och fyrverkerier. Den är inte med i klippet ovan.

Den svenska motsvarigheten är förstås Svensk Filmindustris mäktiga intro.

Det skrevs 1943 av Jules Sylvain. Under många år användes den som vinjettmjusik till SF-Journalen, nyhetsinslaget som visades på bio före filmerna. Men nu ligger den före deras filmer, på bio och på dvd.

SF-vinjetten gör också jobbet. Får en att luta sig förväntansfullt fram och hoppas på en härlig film.

Jag har fått många glada mejl om min lista på de 200 bästa filmerna.

Även med vänliga förslag till filmer som borde vara med, eller undringar varför de saknas.

Dit hör till exempel Amadeus, Den sista färden, Sju vågade livet, Bullitt, Kellys hjältar, Pantlånaren och flera.

Och jo, 200 är för få.

Jag kommer själv på filmer som jag gärna skulle puffat för. Det slog mig att jag inbte hade med någon film av Julie Taymor, trots att jag tycker mycket om hennes Frida och Titus och Stormen.

Men allra mest hennes genila Beatles-film, Across the universe.

Nästa gång det blir lista får den vara med.

Antti Reini spelar privatdetektivenv Jussi Vares som löser fall i Åbo.

En film finns ute på dvd, och nu ska jag ta itu med två till.

Den första var sevärd, en finländsk motsvarighet till Varg Veum, deckaren som härjar i norska Bergen.

Det får bli en dag för deckare.