En av årets roligaste intervjuer i Berlin var den med Charlotte Rampling.
En häftig kvinna som gjort intensivt minnesvärda roller. Hon skrattar mycket under intervjun och säger kloka saker. Hennes son har regisserat ”I, Anna”, en thriller där Rampling spelar en ensam kvinna som söker kontakt via speed-dejting.
Flera parallella historier. Gabriel Byrne är en polis med egna problem som stöter ihop med henne en natt.
Mer om detta när ”I, Anna” närmar sig svenska biografer.
Kö till biobiljetter.
En rolig del av filmfestivalen i Berlin är att den också är öppen för allmänheten.
Cannes har till exempel endast visningar för press och branschfolk. Men i Berlin visas filmerna på många biografer runt staden. Film som folkfest.
Varje dag är det långa köer för att köpa biljetter. På bilden här ovan i gallerian på Potsdamer platz.
Det surras film. Det pratas film. Festivalen märks över stora delar av Berlin.
Många biografer lever gott på att sälja saker man kan äta och dricka.
För många ger det minst lika stora inkomster som själva biobiljetterna.
Under filmfestivalen i Berlin är det dock förbud. Mot popcorn och nachos.
Det står skyltar som talar om att just popcorn och nachos får man absolut inte ta med sig in i biosalongen. Just under festivalen.
Varför just dessa förhållandevis lättstädade tilltugg är förbjudna är svårt att förstå. Det vore mer begripligt om de inte ville ha currywurst och andra kladdiga såsiga födoämnen.
Men popcorn?
De kanske vill markerka skillnaden mellan cineastiska festivalfilmer och underhållande popcornrullar.
Han kallar sig en professionell Utvandrare.Rollen som Karl-Oskar blev Max von Sydows steg ut filmvärlden. Nu är 82-åringen som blivit fransk medborgare Oscarnominerad för rollen som tysk. Men tar chansen att hylla Sverige och svenska teatrar.
Max von Sydow berättade för Aftonbladets Magnus Sundholm i december att han blivit fransk medborgare. Han har bott i Frankrike i många år, och svenska myndigheter lät honom inte ha dubbelt medborgarskap.
Max von Sydow lovordae sitt gamla hemland när han mötte världspressen i Berlin.
Och fick en svensk kärleksförklaring tillbaka. Svenska Dagbladets Jan Lumholdt reste sig på presskonferensen och höll en passionerad kärleksförklaring till von Sydow där han inkluderade hälsningar från Jan Troell och Liv Ullmann och uttryckte stolthet över Max von Sydows Oscarnominering.
Den är för filmen ”Extremt högt och otroligt nära” som har svensk premiär den 17 februari. Den handlar om en pojke som sörjer sin pappa (Tom Hanks) som dog i World Trade center den 11 september 2001. Det är en känslostark film som mötts av mycket omväxlande reaktioner.
Och rätt många ordvitsar av modellen ”Extremt lång och otroligt långtråkig”. Men sådant låter vi förstås bli.
SF är i Berlin för att sälja svenska filmer utomlands.
En av dem är Jägarna 2. Fast internationellt heter den ”False trail”.
Samma bild som den svenska affischen, fast siluetten av en flicka springer genom de sista bokstäverna i titeln.
Ser spännande ut.
Diane Kruger blev känd via filmer som Troja och National treasure. Var bra i Inglourious basterds.
Nu spelar hon Marie Antoinette i franska filmen ”Adjö till drottningen” som öppnade Berlins filmfestival.
Och säger att hon kände igen sig i mycket hos den franska kungligheten.
– Jag kom till Paris i samma ålder som hon och bytte språk från tyska till franska. Jag är i samma ålder som hon var när hon togs från Versailles. Min mamma heter Maria-Theresia precis som Marie Antoinettes mor. Jag fick gåshud när jag läste manuset.
”Adjö till drottningen” utspelas mellan den 14 juli, när hovet och tjänstefolket får höra rykten om en attack mot Bastiljen inne i Paris, och den 18 juli när några i drottningens närhet lämnar Versailles.
Det är en kostymfilm med spektakulära klänningar och färgstarka slottsmiljöer.
– Men det viktigaste är inte klänningarna utan människan, säger Diane Kruger. Jag tycker det är en intim historia som utspelas mycket i hennes sovrum och privata kammare. Jag hoppas publiken ser kvinnan. Inte drottningen. Folk har så mycket åsikter om henne, men jag vill inte döma henne i förväg.
Kjell Sundvall och Brandenburger Tor.
Upp i gryningen för att resa till hotell Adlon.
Dit var pressen kallad för att få veta vem som skulle regissera ”Paganinikontraktet”, som blir uppföljare till Hypnotisören.
Det visade sig vara Kjell Sundvall.
Jag skrev om det här.
Efter det åkte jag till festivalpalatset och lyssnade på juryn som berättade att de ska se på alla filmer i tävlingen med helt öppna sinnen.
Juryns ordförande Mike Leigh pratade mest. Om att han inte ville säga något. Än.
Efter det var det dags för dagens första film. Franska ”Adjö till drottningen” om Marie Antoinette och de sista dagarna på Versailles 1789.
Sedan lite intervjuer och nu har jag skrivit till morgondagens tidning och det är dags för nästa filmvisning.
Festivalen höjer pulsen.
Nu far vi in till den tyska huvudstaden för att se film. Prata film, Skriva om film.
En del ska köpa och sälja film.
En del hoppas få pengar till nya filmer.
Här är långa filmer och korta filmer, vackra filmer och skrämmande filmer. Under nästan två veckor är det film som får mycket av uppmärksamheten runt Potsdamer platz.
Floden Spree är täckt av is. Det blåser en kall vind.
Men nu väntar förhoppningsvis en filmfest.
Först ska vi dock vandra runt mellan pressagenter och lägga pusslet med visningar och intervjuer.
Som vid skolstarten.
Sitter och tittar på vintern här utanför och lyssnar på Paul Mccartneys nya.
Rar musik.
Skrev om den i tidningen i fredags.
Redan under The Beatles första år sjöng Paul McCartney den smöriga ”Besame mucho”, käcka ”A taste of honey” och musikallåten ”Till there was you”. Här tolkar han evigt gröna låtar som ”It´s only a paper moon” och ”Bye bye blackbird”. Den sortens repertoar som Rod Stewart med flera återanvänt flitigt under senare år.
McCartney har gjort ett par smarta val till den här plattan. Dels har han också plockat även mer okända gamla godingar, dels kompas han av Diana Krall och hennes spänstiga lilla jazzband.
Här finns också två nyskrivna sånger av McCartney, men han nöjer sig med att sjunga på alla 14 låtarna. Eric Clapton och Stevie Wonder gästar och det hörs. Claptons akustiska gitarr smeker örat på nyskrivna balladen ”My Valentine” och ger bluesfärg åt ”Get yourself another fool”. Wonders munspelssolo lyfter McCartneys gräddfeta komposition ”Only our hearts” som packats in i smäktande stråkar.
Mest talande låtval är ”Ac-cent-tchu-ate the positive”. Ett rart leende från mannen som prisat silly love songs och skrivit några av de mest älskade sångerna i musikhistorien.
Det här är en hyllning till tidigare generationers sångskatt från en 70-åring som var en ung man när han lekte med genren i ”When I´m 64”. ”Kisses on the bottom” är ett kärleksbrev undertecknad med pussmunnar.
En kram till Alla hjärtans dag. Årets snällaste skiva.
Mycket ny musik att lyssna på i dessa dagar.
Jag tar mgi in i Leonard Cohens nya bit för bit. Hans röst är mer harkling än någonsin, men texterna griper oh efter ett tag visar melodierna sig.
Jag gillar också First Aid Kit och Lalehs ”Sjung”.
Mikael Wiehe har gett ut en bra samling och som bonus får man också sex sånger han gjorde i ”Så mycket bättre”. Han får det att låta som sånger han skrivit.
Norah Jones har en lekfull sidokarriär som sångerska i bandet The Little Willies. Deras nya album ”For the good times” är en utmärkt sak där hon gör just Kris Kristoffersons titellåt och Dolly Partons ”Jolene” finfint.
Öronen går varma.