Varje dag lär man sig nya saker.

Inte minst av att se filmer.

I dag har jag sett Hysteria, en brittisk romantisk komedi om läkaren som uppfann vibratorn på 1880-talet.

Kvinnor behandlades under flera århundraden med massage i underlivet, det vill säga läkaren onanerade åt dem. Det var viktorianernas behandling mot vad de kallade hysteri. Vilket kunde vara vilken sorts obehag som helst.

1880 gick välbeställda kvinnor till läkaren och fick orgasm. Det var den som var kuren.

Viktorianerna tyckte inte detta hade något med sex att göra.

Problemet för läkaren i filmen, och detta bygger också på verkligheten, var att han fick kramp i handleden av denna enformiga praktik.

Motsvarigheten till tennisarmbåge eller musarm.

Han fick helt enkelt mushand.

Det var denna smärta som var en utlösande faktor till uppfinningen av vibratorn.

Först fick kvinnorna gå till läkaren för att få denna behandling, men snart uppfanns en mindre vibrator med liten motor som man kunde använda hemma.

I den här ordningen uppfanns elektriskt drivna hjälpmedel för hemmet läser jag på Wikipedia:

Symaskin

Fläkt

Tekokare

Brödrost

Vibrator.

Flera årtionden innan världen fick elektriska dammsugare och strykjärn.

Filmen Hysteria får svensk premiär 25 november.

Saker jag gör när jag inte bloggar:

Tittar på filmer som får premiär direkt på dvd.

Skriver en massa texter till Aftonbladet.

Tittar på filmer som jag missade när de gick på bio.

Tittar på gamla filmer för att göra val till våra filmprogram på webben.

Umgås med barnbarnen. Tar bilder på barnbarnen.

Lyssnar på nya skivor. Hann äntligen till Pet Sounds i fredags.

Läser Ulf Lundells nya roman som jag förhoppningsvis hinner bli klar med i veckan. En tjock bok är det.

Går igenom bilder på barnbarnen och sorterar fram de finaste.

Tänker att jag ska gå igenom alla andra bilder jag tagit de senaste månaderna.

Tänker att jag borde twittra mer.

Tänker att jag borde blogga mer.

Sätter på en ny dvd.

Nu finns andra avsnittet av Aftonbladet Film ute.

Den här veckan kollar vi bland annat på De tre musketörerna och filmskurkar.

Ligger ute på www.aftonbladet.se

Åren 1981 till 1985 arbetade jag på en musiktidning som hette Schlager.

Den handlade inte alls om schlager, vilket var förvirrande för en del både då och nu. Beroende på vad man menar med schlager förstås.

Det var en rocktidning, mer som amerikanska Rolling Stone såg ut på den tiden. Långa texter och andra infallsvinklar. Den sortens musiktidning som hävade att det mesta var rock. Själv skrev jag en krönika om att fotboll är rock.

Det är möjligtvis fel.

Just den texten är inte med i boken ”Best of Schlager” som presenteras på Bokmässan i dag. Den ges ut av Reverb förlag. Schlager-medarbetarna Bengt Eriksson och Thore Soneson har valt ut sina favoriter från de här åren. Alla artiklarna i boken handlar om musik. De texter de valt som jag skrivit är intervjuer med Neil Young och Pink Champagne samt en konsertrecension av Ulf Lundell från hösten 1982.

Det är roligare att läsa om andras texter än sina egna. Mycket är läsvärt.

En fascinerande tidsbild är det.

I dagens Aftonbladet på de nya fina Resa-sidorna har jag skrivit om The Jacobite, ångtåget som fortfarande går mellan Fort William och Mallaig i Skottland.

En vacker del av högländerna.

De som ser film har sett naturen, och den fina Glenfinnan viadukt, i bland annat Harry Potter-filmer och Charlotte Gray. Ut mot kusten har de filmat även Braveheart och Local hero.

Vi var där på semester och vandrade i början av augusti.

Här är några andra bilder från den vackra delen av världen.

Journalister trängs för att få Al Pacinos autograf.

Det närmar sig slutet på årets filmfestival i Venedig.

Det har varit intensiva dagar. Många bra filmer. Många kul människor. Över 30 graders värme, vilket alla pratar om hela tiden här men absolut ingen vill höra ett ord om hemma i Sverige.

Venedig är en underbar filmfestival.

De tre bästa sakerna är:

1) Filmerna

2) Intervjuerna

3) Sol och värme

De tre sämsta sakerna med Lido/Venedig är:

1) Mygg

2) Hundbajs överallt

3) Orimligt dyr mat som kostar mer än den smakar.

Lyxproblem förstås, om de ens är problem. Det är fantastiskt att kunna åka på en sådan här filmfestival och uppleva allt som händer här. En del journalister blir så uppspelta att de kastar sig fram efter presskonferenserna för att få något signerat.

Den bästa film jag sett under festivalen är Tomas Alfredsons ”Tinker, tailor, soldier, spy”. Lördag kväll får vi veta om den får några priser.

Det borde den få.

Besökare vid svenska paviljongen.

Biennalen är paraply-namnet på olika kulturverksamheter i Venedig.

Filmfestivalen är en av dem.

En annan är konst, och Biennalen används också just om den konstutställning där olika länder deltar. Det är ungefär som Eurovisionsschlagern. Länderna har sina byggnader och paviljonger och någon eller några konstnärer får i uppdrag att skapa något för dem.

Besökarna går runt från land till land. Jag och några vänner lämnade filmvärlden ett par timmar och tog båten till trädgården med årets utställningar.

Konst är som konst är och det finns folk som är ohyggligt mer intresserade av att skriva om det än vad jag är.

Men jag gick med min engelske kompis Martyn och vi var åtminstone överens om jämförelsen med schlagerfestivaler där olika länder ställs mot varandra.

Hans topplista för årets konst-biennal ser ut så här:

1) Japan

2) Danmark

3) Korea

4) USA

5) Frankrike

6) Tyskland

Sverige hamnade någonstans i mitten.

I botten fanns Australien, näst sämst (eller ointressantast?) var Storbritannien och Spanien.

Konstbiennalen har i år temat Illuminazioni och invigdes 4 juni. Man kan se den till och med 27 november.

Det finns många olika sorters utställningar på flera platser över hela Venedig.

Man kan fika också på Biennalen och uppleva det skojiga italienska kösystemet vid kafeer.

Det är som en konstinstallation det med.

Emile Hirsch, Gina Gershon, Thomas Hayden Church och Juno Temple.

”Killer Joe” är en bitvis mycket rolig, bitvis mycket brutal och obehaglig film.

Samma mix som Quentin Tarantino brukar hålla. Mycket prat och sedan korta explosioner av våld som får åskådaren att luta sig tillbaka i förfäran.

”Killer Joe” bygger på en pjäs av Tracy Letts, men jag har svårt att tro att det gick lika blodigt till på scen.

Utspelas i Dallas, Texas, bland den sortens fattiga amerikaner som bor i husvagn, hämtar maten från Kentucky Fried chicken och aldrig har pengar. Sonen i familjen är skyldig några gangsters mycket pengar sedan han blivit av med kokain han tänkt sälja.

Han kommer på en plan där de ska hyra en yrkesmördare för att döda en i släkten och på det sättet få ut försäkringspengar. Men det ska se ut som en olycka.

Matthew McConaughey spelar Killer Joe, en polis som i hemlighet frilansar med att döda folk.

Allt går förstås inte enligt planerna.

Det är naket och skitigt. Skådespelarna är väldigt bra. Thomas Haden Church spelar den korkade pappan som är gift med Gina Gershon och vars son Emile Hirsch kommer upp med planen. Juno Temple är den yngre systern som erbjuds till mördaren som handpenning medan de inväntar försäkringspengarna.

Cyniskt och bisarrt.

Regisserad av William Friedkin som för länge sedan gjorde klassiker som French connection och Excoristen. ”Killer Joe” är bättre än det mesta han gjort de senaste årtiondena.

Är med i tävlingen här i Venedig.

Tim Bevan, John Hurt, Svetlana Khodchenkova, Colin Firth och Tomas Alfredson.

Tomas Alfredsons film börjar nämnas som en av favoriterna i årets tävling i Venedig. 

Alla inblandade prisar varandra.

Mest beröm fick Tomas Alfredson när han och skådespelarna mötte världspressen för att prata om ”Tinker, tailor, soldier, spy”.

Gary Oldman och de andra tackade Tomas Alfredson för en roll i filmen.

Bredvid den svenske regissören satt Colin Firth, John Hurt och Mark Strong, Benedict Cumberbatch som vi sett som Sherlock Holmes i tv. 

Och producenten Tim Bevan som valde Tomas Alfredson för jobbet.

– Vi ville hitta någon som kom utifrån med helt annan känsla. Som vi gjorde med Ang Lee till ”Förnuft och känsla” och Shekhar Kapur i ”Elizabeth”, säger Tim Bevan som är producent.

– Fördelen med att vara svensk är att alla PRATAR VÄLDIGT TYDLIGT OCH HÖGT till en, sa Tomas Alfredson. Och de är så hjälpsamma.

Han berättade också att hans första känsla när han läste boken var att den är omöjlig att filma. Och därför ville han försöka.

– Man kan inte filma en hel bok, säger Tomas Alfredson. Men ett urval. Hitta teman att följa.

Efter presskonferensenblev det hysteri när journalisterna rusade fram för att få autografer av regissör och skådespelare. Tomas Alfredson skrev och passade också på att filma uppståndelsen med sin iPhone.

Kanske kan bli extramaterial på dvd-n så småningom?

Benedict Cumberbatch skriver autografer. Bredvid honom Gary Oldman, Tomas Alfredson, Colin Firth och John Hurt.

Matt Damon i ”Contagion”.

”Jag tvättar händerna lite oftare nu”, sa Steven Soderbergh efter visningen av ”Contagion”.

Det förstår man.

Hans film är en realistiskt otäck thiller av vad som händer när ett nytt virus drabbar världen. Delvis inspirerat av sars-utbrottet och oron kring fågelinfluensa och svininfluensa.

Soderbergh skildrar flera personer som på olika vis är inblandade. Sjuka, anhöriga, läkare, virus-forskare som ska försöka hitta vaccin, människor i olika länder, panik och upplopp.

Delvis påminner det om Soderberghs ”Traffic”. Själv tänkte han på ”Alla presidentens män” nätr han gjorde den. Ett rakt sätt att berätta, att skildras en process och vad som händer i samhället.

”Contagion” har en imponerande rollista.

Kate Winslet, Matt Damon, Gwyneth Paltrow, Laurence Fishburne, Jude Law, Marillob Cotillard…

– Det är bra att ha många filmstjärnor i en sådan här film, säger Steven Soderbergh. Det är så mycket information och fakta att hålla reda på för publiken att det blir enklare att följa om det är välkända ansikten. Filmen behövde det.