När journalister är ute i världen på jobb kan det vara bra att ta en bild på plats.

Visa att man verkligen är där.

Så jag försökte vara duktig när jag anlände till Berlin. Redan efter första dagens intervju med Jeff Bridges gav jag mig ut för att ta en bild på mig med tydlig Berlin-bakgrund. Gick iväg till paradgatan Unter den Linden.

Hittade en bra byggnad med tysk flagga, samt en skymt av domkyrkan plus tv-tornet på Alexanderplatz.

Tre Berlin-signaler i en bild.

Som ett Kinder-ägg.

Mejlade hem det fotot. Redigeraren sa att hon var mycket nöjd.

När jag väl kom hem såg jag hur bilden sett ut i tidningen. Under hela festivalen.

Kunde lika gärna tagit den i Stockholm. Huset man skymtar bakom mig är dock Tysklands historiska museum.

För den som verkligen närstuderar byline-foton.

För norrmännen är Robert Gustafsson också känd som tv-reportern Classe Ekman. En inte helt imponerande journalist.

Vår systertidning VG i Oslo har en serie inslag där han gör reportage från skid-VM.

Här spekulerar han i framgångarna för Marit Björgen, som påpassligt tog guld i går. 

Jag pratade med svenske skådespelaren Filip Berg via Skype. Han har varit på Nya Zeeland i ett par månader och spelat in komedin ”Two little boys” mot Bret McKenize, känd från ”Flight of the conchords”.

De har filmat längst ned på Sydön, det vill säga den kallaste delen av Nya Zeeland. Fast nu har det varit sommarmånader.

Här finns intervjun med Filip Berg. 

En av förra årets bästa skivor var  Seasons of my soul med brittiska Rumer.

Tydligen släpps den först nu i Sverige, även om jag har för mig att den fanns på svenska iTunes i december.

Väl värd att leta upp.

Alla som gillade Norah Jones första lär falla för denna också.

En av de roligaste intervjuerna i Berlin var med Jessica Chastain, som spelar Ralph Fiennes hustru i Coriolanus.

Hon är med i många intressanta filmer framöver, som Tree of life med Brad Pitt och Salome med Al Pacino.

Har skrivit en krönika om henne i dagens Aftonbladet.

Fick dubbelkolla hur hennes namn stavas.

Snart kan vi det utantill.

Moritz Bleibtraub som Victor Kaufmann.

Den österrikiska filmen ”Min bäste fiende” handlar om en judisk förmögen familj i Wien, framgångsrika konsthandlare före andra världskriget.

När tyskarna tar över landet förändras allt. SS-befäl och lägerfångar skildras.

Det ovanliga med ”Min bäste fiende” är att den är en komedi, eller åtminstone har en tragikomisk ton. Det handlar om att byta identiter, om att kläderna gör mannen och ett stänk av Kejsarens nya kläder. En del av intrifgen handlar också om ett klassiskt konstverk och förfalskningar.

Regissören Wolfgang Murnberger säger att filmen nog inte kunde gjorts för 15 år sedan, och säger att filmer som ”Inglourious basterds” och italienska ”LIvet är underbart” visat andra sätt att berätta om andra världskriget. Han ville också göra en film med en judisk hjälte.

Bygger på Paul Hengges roman ”Hur Victor Kaufmann lyckades överleva Adolf Hitler.”

Jag tänkte en del på Ernst Lubitsch och filmer som ”Att vara eller inte vara” när jag såg ”Min bäste fiende”.

Det är inte bara tecknade djur och dåliga äventyrsfilmer från Hollywood som blir 3D.

Tyske Wim Wenders har gjort sin bästa film på länge med ”Pina”.

En hyllning till koreografen Pina Bausch, med dansnummer filmade i 3D. På olika platser, med många olika uttryck.

En kulturupplevelse som blivit en av de största snackisarna under filmfestivalen i Berlin. Inte minst för att den tar tillvara 3D-teknikens möjligheter till djup.

Den hoppas jag kommer till Sverige.

Scenen är alltid likadan.

Jag sitter i ett hotellrum och väntar.

Om en stund ska det komma en skådespelare in genom dörren och vi ska göra en intervju i 30 minuter. Jag är inte ensam. Vi brukar vara mellan fyra och tio journalister från olika länder.

Bordet är alltid runt. Intervjuerna är alltid försenade.

På bordet står några flaskor med vatten. Med och utan kolsyra. Framför varje journalist ligger en bandspelare som ska sättas på i samma ögonblick som skådespelaren eller regissören sätter sig ner.

På ett bord i ett hörn av rummet står kannor med kafe och tevatten, Coca Cola och juice och kanske någon frukt eller kakor.

Några journalister pratar. För det mesta om hur stressigt det är att hinna mellan filmvisningar och intervjuer. För det mesta om någon annan, icke närvarande, journalist som är en idiot och förstört någon tidigare intervju.

Någon går och hämtar kaffe. Någon går fram till en spegel och häller ögondroppar i ögonen. Någon har problem med sin bandspelare. Någon läser pressmaterialet.

Tiden går.

Det är Måndag hela veckan.

Richard Ayoade

Flera av de mest sevärda filmerna i Berlin har varit brittiska.

The Guard med Brendan Gleeson som polis på Irland. Toast, som bygger på kocken och matskribenten Nigel Slaters uppväxt. Submarine, om en deppig tonåring i Wales.

Efter en stark roman av Joe Dunthorne. Submarine är regisserad av Richard Ayoade.

Empire kallar honom för den brittiske Wes Anderson, och det finns likheter. Han har en bakgrund i rockvideo och Submarine har flera bra nyskrivna låtar av Alex Turner från Arctic Monkeys. Men Ayoade är också komiker och har varit med i tv-framgångar som IT Crowd och The mighty boosh.

När jag träffar honom är han en lågmäld 33-åring med överdriven självkritik som säger att han gillar Woody Allen, Mike Nicholls och Elaine May. Via Woody Allen kom han in på Ingmar Bergman och pratar entusiastiskt om dennes filmer.

Inte minst Sommaren med Monika.

Efter intervjun berättar jag för Richard Ayoade att Harriet Andersson som spelade Monika är i Berlin. Bara några kvarter bort där hon och några andra ska möta publiken i samband med Ingmar Bergman-utställningen.

Det sista jag ser av Richard Ayoade är när han sticker iväg för att hinna dit.

De filmer som är på engelska är textade på tyska under festivalen i Berlin.

Man försöker låta bli att läsa, men ibland fastnar man där.

Som när frasen ”a bad idea” visade sig heta ”ein schnapps idee” på tyska.

Kanske något vi ska låna när saker är dumma.