December och snö och julmusik i högtalarna.
De nya album jag spelat mest i år är:
Mauro Scocco ”Årets julklapp”
Tracey Thorn ”Tinsel and light”
Benny Anderssons orkester ”Tomten har åkt hem”
Cee Loo Green ”CeeLos magic moments”
Mycket bra. Jag kan inte riktigt bestämma mig om Rod Stewart som lyckas ibland men är hopplöst tamt inlindad i några andra. Som i titelspåret ”Merry Christmas, baby”.
Men det är några veckor kvar att bestämma sig.
Utanför åker ungarna pulka och den glutenfria lussekattsdegen står på jäsning och doftar saffran.
Låt musiken börja.
Ryan Gosling och danske regissören Nicolas Winding Refn gjorde ”Drive” tllsammans och det blev väldigt bra.
Och våldsamt.
I vår kommer deras nya film. Det här är affischen för ”Only God forgives”, där Gosling spelar en man ska ha hämnas. Han har ett gym och Gosling lärde sig thaiboxning för rollen. Där han uppenbarligen får stryk en del.
Intressant spaning: Många skådespelare som ser bra ut tar gärna roller där de ruffas till rejält. För att visa att de minsann är mer än vackra ansikten.
Tv-serier brukar jag oftast se på dvd, och för det mesta ser jag långfilm. Inte tv.
Jag kunde t ex inte hålla mig utan köpte tredje omgången av Downton abbey för att se den i egen takt. Men ”Homeland” följer jag med ett avsnitt i veckan.
Känns trevligt gammaldags att se ett kapitel åt gången, i den takt som det är tänkt. ”Homeland” fungerar bra på det är viset.
Snart är det dags igen.
Måndagar klockan 22 i SVT. Kul att ha en tv-tid i almanackan.
Basisten Martin och regissören Nils.
I fredags var det premiär på ”I´m saving my flower for you goatboy” på Dramaten.
Strindbergs Inferno möter rockbandet Jesaiahs musik.
45 minuters lidande för Pierre Wilkners rollfigur som försöker supa bort ångesten och demonerna men krossas i growlande hårdrock.
Regissören Nils Poletti möter publiken innan föreställningen i Lejonkulan och säger att det finns öronproppar och spypåsar, men att man helst ska försöka se föreställningen utan öronproppar.
Och det går bra.
Vi som hört Jesaiah förr vet att de kan låta väldigt mycket mer.
Men det har nog aldrig låtit så starkt på Dramaten förr.
”Dramaten erbjuder musikalisk tortyr” skrev Dagens Nyheter när de berättade om uppsättningen i somras.
I dagens DN skriver recensenten Ingegärd Waaranperä: ”Jag förstår ingenting”. Nils Schwartz som är kritiker på Expressen skriver ”Poletti släpper loss hårdrockskvintewtten Jesaiah att i röda aftonklänningar och på högsta volym hamra sina häcklande disharmonier i författarens plågade trumhinnor.”
Han är mer road än DN:s utsände och skriver: ”Dramatenveteranerna Pierre Wilkner och Kicki Bramberg håller god min i elakt spel, om de inte rentav funnit ny spelglädje i att leka med de måttlösa ungdomarna.”
Det här är den tredje av fyra uppsättningar Nils Poletti gör under rubriken ”Satans Strindberg”. Schwartz tycker att ”mera än de enskilda föreställningarna imponerar de varierande greppen, det hejdlösa experimenterandet, det ohämmade utspelet i projektet som helhet”.
Jag tycker det är en sevärd föreställning, men jag är part i målet. Min son spelar bas i Jesaiah.
Namnet ”I´m saving my flower for you goatboy” kommer från en av deras sånger. Den är dock inte med nu, men bandet gör sex andra av sina låtar.
Intensivt och intressant.
Tom Wolfe har, så vitt jag begriper, hittat på ett nytt sätt att markera tankar. Inre monolog.
I sin nya roman ”Back to blood” markerar han det genom att lägga sex semikolon före och efter det tänkta.
Det är skrivet :::::: hoppas alla nu förstår vad jag menar :::::: på det här viset i texten. Han använder det rätt mycket.
Plus alla andra skiljetecken som finns under solen.
Tom Wolfe älskar alla tangenterna och olika sätt att leka med typografi.
En ojämn bok, men några fascinerande scener.
Premiär för ett nytt avsnitt av vårt filmprogram.
Vi har tittat på nya ”Call girl” och en hel del annat. Pratar Stockholms filmfestival och skådespelare som ändrar kroppen dramatiskt för olika roller.
Sigrid kom med kakor.
Jag är djupt imponerad av min kollega Karin Magnusson som ledde nattens maratonvaka av amerikanska presidentvalet. Briljant webb-tv.
Hon direktsände på Aftonbladets hemsida från 21 i går till 9 i morse. Hela tiden alert och på hugget och drivande.
I varje fall när jag tittade. Jag var tvungen att sova några timmar. Men inte Karin. Över en miljon klickade in och tittade.
Jag satt med i programmet kring midnatt. Fick testa kakor som mästerkocken Sigrid bakat. Recepten kom från presidentfruarna Obama och Romney. De var väldigt söta.
Sigrid var väldigt kul och klok och talade omsorgsfullt om vilka onyttiga saker kakorna innehöll.
Vi fick också testa Barack Obamas öl som Lars Sjöstedt bryggt. Starkt och gott.
Vi pratade också filmer om amerikanska presidenter, både verkliga och påhittade. Och ”Vita huset” förstås, tv-serien som gett amerikansk politik ett smart ansikte.
Kakor, öl och film. De mer lättsamma momenten.
Jag ser fram emot många av årets julskivor.
Vi får väl se hur det låter när de väl är här. Vilka som lyser länga och vilka som barrar innan november är över.
Mauro Scocco är tidigt ute med sin singel ”Årets julklapp”.
Den köpte jag och tycker mycket om.
Även omslaget.
När jag var på inspelningen av ”Skyfall” i Turkiet pratade jag bland annat med stuntkoordinatorn Gary Powell.
Han har jobbat på många actionfilmer och körde stridsvagnen i ”Goldeneye”. Nu visar han andra, som Ola Rapace och Daniel Craig, hur de ska göra. Hans pappa, farbro och bror har också varit stuntmän på Bondfilmer.
Gary Powell är en färgstark engelsman. Jag skriver om honom i Bond-magasinet som finns att köpa nu.
En sak fick inte plats.
En scen jag följde var när Bond och hans kollega Eve jagar Ola Rapace genom turkiska gator. Hon kör mot trafiken och gör så att en lastbil kör snett och välter.
Gary Powell berättade att racerföraren som kör lastbilen som välter i Adana heter Ben Collins. Han var också den hemlige testföraren The Stig i BBC:s bilprogram Top Gear.
