Johan Glans leder galan 25 januari. 

Joel Kinnaman. Nominerad. 

Det finns filmer som saknas helt i nomineringarna.

Lukas Moodyssons ”Mammut” finns inte alls. Många röstande kanske uppfattat den som mer internationell. Men filmen fick också ett mycket blandat mottagande. Vi var några som greps, andra reagerade mer grinigt.

”Man tänker sitt” tyckte jag mycket om, men den är förvisso mycket annorlunda i tonen.

Det fanns goda saker i ”Metropia” och ”Sommaren med Göran”. Men ett sådant här år var konkurrensen rätt tuff.

Vissa år har det verkat svårt att få ihop tre kandidater i en del kategorier.

I år måste det ha varit trängsel.

Det gjordes många bra filmer i Sverige 2009.

Det syns på nomineringarna. En snygg spridning.

Kul att Guldbaggen sätter strålkastaren på ”Bröllopsfotografen”, ”I taket lyser stjärnorna”, ”I skuggan av värmen” och ”Prinsessa”.

Och förstås Millennium-filmerna som står bakom hela svenska publiksuccéen. Noomi Rapace gör ett spektakulärt genombrott som Lisbeth Salander.

Roligt att nomineringarna hittar bra skådespelare i olika sammanhang. Som Claes Ljungmark och Stina Ekblad i diskussionsdramat ”Det enda rationella”. Och Joel Kinnaman som skapar nerven i ”Johan Falk – gruppen för sörskilda insatser” och hela den serien. Snart kommer han i nerviga ”Snabba cash”. 

Joel Kinnaman kommer vi att se mycket av.

Han är dessutom med i ”I skuggan av värmen”, starkt drama där Malin Crépin välförtjänt nominerats.

Annika Hallin är med i både ”Flickan” och Millennium-filmerna, men får sin nominering för den gripande ”I taket lyser stjärnorna”.

Gott om sevärd film.

Snart meddelas vilka som är nominerade till Guldbaggen.

41 svenska filmer hade premiär 2009.

Några gick väldigt bra på bio. ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” gjorde att svensk film fick rekordstor andel av biomarknaden. Men även ”Sommaren med Göran” och ”Bröllopsfotografen” sålde många biljetter. 

”Flickan” hyllades av många och får säkert nomineringar. Jag tyckte också om ”Prinsessa”, ”I skuggan av värmen”, ”I taket lyser stjärnorna”, ”Man tänker sitt”, ”Metropia” och… ja, det var ett bra filmår. Lukas Moodyssons ”Mammut” inledde.

Det kom flera väldigt bra dokumentärer, även internationellt uppmärksammade. ”Ebbe the movie” och ”Drottningen och jag” måste väl nomineras. ”Bananas!” och ”Videocrazy” borde också ligga bra till.

Snart vet vi vilka som valts ut.

Mycket film i tidningen i dag. Vi har recenserat de tre som har premiär i dag.

”Har du hört ryktet om Morgans?” är inte så bra, men ”Fish tank” är desto mer sevärd.

Jag har också funderat lite mer på Göta Kanal 3 och varför så många rollfigurer på bio beter sig så… mindre genomtänkt.

Sitter och försöker få ordning på all teknik. Tror jag lyckats be den digitala tv-boxen att spela in Mad men en gång i veckan. Vi får se. Och nu ska detta SMS gå från min telefonen in på bloggen. Framsteg.

Det är häftigt med alla nya filmer och all ny teknik som kommer till sin rätt på en bra hembio. 

Men klassiska filmer kan också lyftas.

Jag har umgåtts en hel del med gamla storfilmen ”How the west was won” (Så vanns vilda västern) på Blu-Ray. Den kom 1962 och gjordes av flera tunga regissörer som tog hand om varsitt avsnitt. Många välbekanta filmstjärnor i rollerna.

Den ser fantastisk ut i Blu-Ray.

Men allt omkring är minst lika sevärt som själva filmen. Till att börja med tar det mig tillbaka till en annan tids bioupplevelser. Filmen inleds med fem minuters ouvertyr, där pampig orkestermusik spelas till stillbild. Mitt i filmen är det inlagt en paus.

Så var det förr med så kallade helaftonsfilmer. Det var inlagt en paus för toabesök och fika.

”How the west was won” kom i en period när biograferna ville markera skillnaden mot den lilla tv-rutan. Det var en tidsålder för storslagna format. Vidfilm av olika slag. 

Den är mycket bred. Det blir mycket svartruta över och under.

När jag ser How the west was won så är det bild på 36 cm av av den 57 cm höga tv-rutan.

Den gjordes också i ett format som heter Cinerama. Bioduken var som en halvcirkel och det kändes som om man åkte med när kameran rörde sig. På How the west was won finns en mycket bra dokumentär om Cinerama med exempel på hur det såg ut. Hisnande.

Man kan också se hela How the west was won i ett fejkat format som försöker återskapa den känslan på tv. Det fungerar tillräckligt väl för att vara intressant.

Mycket kul med en rik utgåva på Blu-ray. 

2001 recenserade jag en konsert med Helmut Lotti, som är bättre på scen än på skiva.

Då skrev jag så här:

”Värmde upp med hans skivor inför konserten. Krukväxterna vissnade, barnen grät,
mjölken surnade och jag ville bara springa skrikande ut i vinternatten.”

Ett försök att vara rolig. Hyfsat tydliga överdrifter, tyckte jag.

Men jag fick ett brev sedan från en vänlig läsare som undrade om jag hade funderat på om det kanske fanns andra orsaker att krukväxterna vissnade och mjölken surnade. Hade jag tänkt på att det kanske inte berodde på Helmut Lottis cd?

Den 27 december skrev Andres Lokko en krönika i Svenska Dagbladet om att han skulle försöka gilla Henning Mankells böcker. Han beskrev författarens internationella framgångar i ett försök att vara rolig.

Uppenbarligen har inte alla Svenska Dagbladets läsare förstått detta.

I dag har Svenska Dagbladet ett förtydligande i avdelningen för rättelser på sidan 2.

Så här står det:

”Att påstå att böckerna om Kurt Wallander sålt i mer än 300 miljarder exemplar, och att avenyer i samtliga afrikanska länders huvudstäder kantas av guldstatyer föreställande den svenske författaren ska således betraktas som humoristiska stilgrepp.”

Sådant kan få en att fundera på humor. Vilket är mest underhållande – Lokkos text eller reaktionerna på den?

Det var väldigt intressant att se Nöjesmaskinen från 1982. Väldigt långa en del inslag var.

Och så annorlunda alla var klädda på den tiden.

Var vi också det?

ABBA var i fin form i sitt sista tv-framträdande i svensk tv.