Om det här var ett Sommar-program skulle jag kunna säga något klokt i gratulationskortsgenren om att det är först när man kryper i gräset och ser världen ur ett barns vinkel som man upptäcker de finaste smultronen. De där som växt sig stora i skydd av bladen. De som bara syns när man lägger örat mot marken.

Man kan också konstatera att en del saker tar långt tid att hitta men 0,7 sekunder att äta upp.

Om man snart ska fylla två och ett halvt år är det väldigt märkligt med folk som bara ligger på gräsmattor.

Liksom utslängda, som om de har somnat in.

Med ganska lite kläder på sig.

Nathalie inspekterar fundersamt alla. De bara ligger där, med slutna ögon. Förhållandevis avklädda.

Hon går fram väldigt nära och tittar med bekymrad min ned på människorna som vilar på rygg i gräset.

– Dom solar, säger jag. Dom tycker det är skönt i solen. Dom tycker det är varmt att ligga där.

Nathalie tittar skeptiskt på mig.

Hon vandrar bort genom sommargrönskan. Jag hör en liten röst som triumferande ropar ut över världen: Det är så härligt att gå i solen, solen, solen.

Gå ja.

Men att bara ligga där.

Nä… det tror hon inte på.

Vi har blivit med koltrast igen.

Förra året hade vi ett par koltrastar som sommargäster i blomlådan utanför köksfönstret. De fick tre ungar som åt sig stora och när hösten närmade sig flög alla hem till koltrastlandet.

De är tillbaka i år, så förhoppningsvis trivdes de. I fjol hade vi någon sorts växt med gröna blad i blomlådan, det såg ut som spenatsoppa efter koltrastungarnas dagisperiod.

I år har vi något annat, vad jag som växtexpert skulle kalla röda blommor.

Koltrastparet ägnade lång tid åt att göra i ordning ett snyggt bo, och byggde en fin och djup grop. Allt såg färdigt ut och vi väntade på att det skulle läggas ägg. Men dagarna gick. Lite nya pinnar. Lite fler ruttna löv.

Man kunde se hur koltrasthannen hängde utmattad på lyktstolpen i gathörnet med en pinne i mungipan och väste ”men nu är vi väl klara?!”, men honan skickade ut honom på någon ny IKEA-expedition för att pynta boet med lite mer gegg.

Till sist var de nöjda och det kom ett ägg. Efter ett par dagar låg där två och nu är det fyra ägg.

Det betyder också att någon av föräldrarna ligger i boet hyfsat regelbundet för att ruva.

Med ett nervöst öga in mot vårt kök.

För när koltrasten ligger där på andra sidan köksfönstret är den bara någon drygt meter från vår spis. Ett par decimeter från köksbordet. 

Vi är snälla människor och försöker göra så lite rörelser som möjligt i köket, men det krävs inte mycket för att skrämma en koltrast.

Nu sker all matlagning i slow motion. Vi rör oss med snudd på omärkliga rörelser för att ta något ur kylskåpet, som dåliga mimare i en parkteater. Övervakade av en kritisk koltrast.

Det blir en spännande sommar. För oss och koltrastarna. 

Ibland kan solsken, en gräsmatta och lite såpbubblor vara allt som behövs för en stunds leende lycka.

Bröllopsdag. Fantastiskt sommarväder och hjärtat går tillbaka till den där dagen 1979 när vi vigdes.

31 år.

Det finns ett namn på det. Mahognybröllop.

Det är väl fint.

De flesta vet att den som varit gift i 25 år firar silverbröllop. Och efter 50 års äktenskap har man kvalificerat sig för guldbröllop. Det är som simborgarmärket, fast verkligen långdistans. 60 år kallas diamantbröllop.

Alla bröllopsdagar har namn. Jag vet inte vem som hittade på namnen, men de är inte lyckade. Säg att du varit gift i 26 år. Det är inte dåligt. Det är ett bättre än silverbröllop. Du firar du… tadam … korkbröllop.

Kork! Festligt, eller hur?

Fortsätt älska varandra i nöd och lust ett år till och det blir masonit för 28 år och plywood för 29 års äktenskap.

Plywoodbröllop. Kan det bli mer romantiskt? Man hör trumperna spela en fanfar.

De bra namnen tog slut tidigare. Det låter mycket bättre att fira sidenbröllop (12 år) eller till och med sockerbröllop (6 år). Mahogny för 31 år har en viss tyngd.

Men det blir ännu tyngre framöver. Vi kan se fram emot granitbröllop och gnejsbröllop samt den ultimata högtiden. När man varit gift i 38 år är det dags att fira cementbröllop.

Låter som en avrättning i en gangsterfilm.

Traditionen bjuder att man ska ge sin älskade en present i samma material som bröllopsdagen. Mycket stimulerande för fantasin.

Såpbubblor är också ett vårtecken.

– Titta ballonger” skriker Nathalie och rusar förtjust över gräsmattan för att fånga någon i svärmen som svävar bort med vårvinden.

Hon blir lite förvirrad när de bara försvinner men det kommer nya från mamman som blåser såpbubblorna för sin baby.

Nathalie springer med ett lyckoskri efter nästa flock bubblor.

Körsbärsträden blommar som besatta. Häggen doftar. Våren har kommit till city.

Mattel som tillverkar Barbie har varit smarta och gjort en massa kändisar som dockor.

Vårens nyhet är inspirerad av tv-serien Mad men.

Passande eftersom Mad men handlar mycket om mode och utseende.

Vore kul med svenska motsvarigheter. Att se figurerna i Solsidan som dockor. Eller Beck och Gunvald Larsson som ett par decimeter höga actiongubbar.

Dagens outfit:

”Polarvindar friska

leka och viska

lunderna kring lik älskande par”

Som det sjungs i den gamla fina visan.

Verkar dags att gå och shoppa på Utemagasinet som har dessa saker på sin hemsida.

Min fru hittade två gamla vykort på ett antikvariat i Berlin.

Hon köpte dem eftersom det var bilder från Stockholm, postade 1905. Det ena är en bild på Klara kyrka, det andra ett hus på Linnégatan.

Brefkort hette det då, inte vykort. Hälsningen är skriven intill bilden.

De här två är skrivna på tyska och skickade till samma mottagare. Det står namnet Sylvester Kremo och han fanns tydligen vid den tiden på Winter garden i Blackpool.

Här kunde ju all information ha slutat. Man kan läsa hälsningarna från Sylvester Kremos vän, men så mycket mer finns det inte på brefkortet.

Tack vare nätet kan vi dock spåra vidare. Sylvester Kremo är inte ett helt vanligt namn. Och via lite googlande får vi snabbt veta att Sylvester Kremo var en cirkusartist från en välkänd cirkusfamilj.

Winter gardens i Blackpool är dessutom en anrik arena som säkert hade olika typer av variete och vaudeville i början av 1900-talet.

Så Sylvester Kremo hade en vän som skickade brefkort från Stockholm när han uppträdde i England.  Kanske en kollega som var i Stockholm med någon föreställning. Annan artist, eller släkting eller bekant.

Sylvester Kremo var från Schweiz, den tyskspråkiga delen kan man tro, och någon har tydligen senare sålt posten han fick och de hamnade på ett antikvariat i Berlin.

Någonstans finns här underlag för en hel berättelse.

På en hemsida om cirkus, Circopedia, kan man läsa om familjen Kremo. Tydligen duktiga akrobater och jonglerare.

Och via ett holländskt cirkusmuseum kan man hitta den här bilden på Sylvester Kremo och hans döttrar. Fascinerande.

Nathalies pappa och Rune Andreasson.

På 1970-talet fick Bamse sitt genombrott, som i berättelser likt den med Robin Hood här nedanför.

Barnbarnet Nathalie gillar Bamse.

Nathalies pappa är född 1977 och Bamse var en tidig läsupplevelse när pekböckernas tid var förbi. För honom och för hans föräldrar. Vi läste högt och han följde med i bilderna.

Någon gång blev spänningen för stor. Bamses upphovsman gillade att avsluta en sida med någon cliff hanger där Bamse eller Lille Skutt, ofta Lille Skutt, var i fara. En gång blev trycket på Natahlies pappa för stort vid en sådan scen.

Han fyllde själv förhoppningsfullt i en tänkt fortsättning:

– Men då….

Sedan kom även rörliga Bamse-äventyr i charmigt enkelt animerade kortfilmer. Det fanns inte video då, så man fick passa på vid de sällsynta tillfällen när de visades på tv.

En gång träffade Nathalies pappa Rune Andreasson i hans atelje i Skåne. Vid det tillfället fick han sina första små Bamse, Lille Skutt och Skalman-gubbar att leka med. 

Nu är det Nathalie som leker med Bamse och lyssnar på sagorna. Det fins till och med en särskild Bamsetidning för de yngsta som Nathalies farmor omedelbart tog en prenumeration på.

Bamse gillar vi.