Men var ska man handla skivor?

Ett stort nöje när man reser till storstäder som London och New York är att gå i skivaffärer och bokhandlar. Leta köpfilmer. Vandra runt i timmar och lyfta på saker, läsa det finstilta, upptäcka sådant man inte visste fanns.

Men alla stänger ju.

Nu har Borders försvunnit från London. Innan dess var det Virgin som slog igen sina butiker. Och Towers. Ett tag fanns det en annan kedja, men de har också stängt.

Nu är det bara HMV som kämpar vidare i London. Deras butiker är de enda för den som vill leta böcker, filmer och cd på samma ställe. Tidskrifter. Och lite till som man inte visste att man var intresserad av.

I New York har Virgin också slagit igen. Där är det bara Borders som håller ut, men de börjar stänga butiker runt USA.

I filmen ”Du har mail” är det kamp mellan bokaffärer. Tom Hanks rollfigur driver en kedja just som Borders. Som har massvis med böcker, men också café och cd och filmer. Den sortens gigantiska mötesplatser som slår ut Meg Ryans lilla gulliga boklåda.

Men de senaste åren är det de stora som inte klarar sig. Både skivaffärer och bokjättar får problem när vi istället handlar via nätet. Vi som handlar.

De som klarar sig nu är istället specialiserade Meg Ryan-typer som Pet Sounds i Stockholm. Specialaffärer som drivs av kunniga människor som älskar skivor eller böcker eller filmer.

Tiden är ute för de där stora som har allt. Den sortens affärer gör vi digitalt nu för tiden.

Men jag kommer att sakna dem som resmål. Det är inte lika charmigt att klicka sig fram på en datorskärm.

De svenska filmkritikerna har mejlat in sina röster.

2009 års bästa svenska film blev Flickan.

Utmärkelsen heter Greta.

Ett bra val, från ett år med många sevärdheter.

Förra året gjorde Sandra Bullock de mindre lyckade ”The proposal” och ”All about Steve”. Flygplansfilmen jag skriver om nedan.

Ändå kan hon bli Oscar-nominerad.

Hur kan det komma sig?

Svaret heter ”The Blind side” och Bullock har redan hamnat på topplistor för sin insats där. Det är en bra film som bygger på verkliga händelser. Den börjar lite klyschigt, men så småningom sugs man i i berättelsen. Huvudpersonen är en mycket storväxt snart 18-årig kille från den fattiga delen av Memphis. Hans mamma är missbrukare, han sover på en bekants soffa, men får trots urusla tester chansen på en fin privatskola. Det är en kristen skola, något som gympaläraren använder som skäl för att få killen antagen.

Inte för att han är något ess i idrott heller. Han är för snäll. Men han lär sig.

I ”The blind side” jämförs han flera gånger med tjuren Ferdinand. Fast det är inte Disneyfilmen de pratar om, utan Bullocks rollfigur har haft den som högläsning för sina barn och den visar sig användbar även när hon och hennes välbärgade familj tar sig an den fattige.

Som med tiden blir en mycket eftertraktad idrottsman.

En hård tacklare i amerikansk fotboll.

Det är ganska mycket sport vilket gör att den kanske inte får svensk biopremiär. Men Sandra Bullock är sevärd.

Och det finns en del likheter med ”Precious” som också handlar om ett storväxt barn med ansvarslösa föräldrar.

”The blind side”. Det bästa Sandra Bullock gjort.

Suddiga typer i suddig film.

På flygplan såg jag ”All about Steve”.
Det är faktiskt en romantisk komedi med två sådana charmtroll som Sandra Bullock och Bradley Cooper (”Baksmällan”).
Kan väl inte misslyckas?
Jo, du. ”All about Steve” är allvarligt feltänkt och felskriven.
Bullock spelar en korsordinstruktör som förstås är singel och skickas på en blind-date av sina föräldrar. Med Cooper, som också är singel. Han är just den typen av attraktiva, snälla och charmiga personer med en lyckad karriär som har så svårt att hitta någon att leva med.
Det tänder, men Bullocks rollfigur är så jobbig när hon tänder att han flyr. Och hon jagar efter. Han är kameraman på tv-nyheterna, så hon förföljer honom runt USA till olika nyhetshändelser.
Bullocks rollfigur är som en babblande uppslagsbok, och får allmänbildning att verka som något skrämmande.
”All about Steve” floppade i USA och fick inte svensk biopremiär.
Men den hamnade på flygplan.
Jag förstår varför.

Nu på ett SAS-plan nära dig. Det regnar köttbullar. Och hamburgare.

Tiderna förändras.
På 1970-talet var det stort att man kunde se film på flygplan. Då fanns det tv. Och bio. Och… ja, det var de enda sätten att se en långfilm.
Och så långa flygresor. Fantastiskt. Man kunde se en hel långfilm. Ibland till och med två. Det var resans höjdpunkt.
Drinkar, matservering, försäljning, toalettbesök… allt var uppbyggt så att man skulle se filmen på flyget. Ljusen släcktes. Koncentrationen var total.
Trots att det bara var en hackig video som visades i en liten skruttig tv som hängde i taket längst fram i kabinen. Ibland fick man luta sig i gången för att se och då riskerade man att få en drinkvagn i huvudet.
Det där högtidliga har försvunnit när man ser film på flyg nu. Om man ens bryr sig om att titta.
Nu har alla sin egen lilla skärm som är ungefär lika stor som en mobiltelefon, men bildkvaliten är mycket sämre. Då och då avbryts visningen av högtalarmeddelanden. Man får själv hålla reda på när filmerna börjar, och ingen bryr sig om att se till att det är störningsfritt.
Förr var flygets filmvisningar en gemensam högtid.
Nu är det lika alldagligt och försumbart som att äta en sådan där liten påse med konstiga kartongbitar som de ersatt jordnötterna med.

Så här ser biotoppen för 2009 ut. Publicerad i Aftonbladet i fredags 1 januari.

1. Män som hatar kvinnor 1 215 682
2. Flickan som lekte med elden 1 052 366
3. Harry Potter och halvblodsprinsen 754 486
4. Ice age 3   664 554
5. Sommaren med Göran 549 846
6. Luftslottet som sprängdes 492 719
7. Upp 470 000
8. New moon 457 463
9. Avatar 450 000
10. 2012    407 000

”Avatar” tar sig alltså in på listan trots att den hade premiär 18 december. I helgen har de setts av ännu fler och tuffar på mot nya rekordsiffror. Lär hamna på Biotoppen även för 2010. Ska vi gissa på en miljon besökare i Sverige?

Hamlet har haft premiär på Stockholms stadsteater. Föreställningen och Gustaf Skarsgård hyllas och recensionerna lär locka många. Skönt att jag hann köpa biljetter.

En ny Hamlet ser jag alltid fram emot.

I dagens Aftonbladet finns vår lista över 2000-talets bästa filmer.

Och olika sorters utropstecken från filmåret 2009.

Filmåret 2010 börjar dessutom underhållande i dag med ett par premiärer. Sherlock Holmes med Robert Downey jr och Jude Law har mycket charm och gott humör.

Fullt ös på biograferna.

Det räcker förstås att läsa en bunt olika filmrecensioner för att inse att kritiker aldrig är överens om någonting.

Det är bra.

Jag tycker det är roligt att läsa någon som har motsatt åsikt. Ibland är jag förbluffad, ibland kan jag se något ur an annan vinkel. Det är inte farligt.

Men är det något filmkritiker ogillar är det andra filmkritiker. Sällan är känslorna så starka som när de ska recensera varandra. En gång för länge sedan gick jag på svenska filmkritikerförbundets debatter som brukade gå ut på att någon panelmänniska skulle förklara att alla andra var idioter och hade fel bakgrund för att skriva filmkritik.

Just nu pågår en sådan match mellan Hynek Pallas, som skriver mycket i Svenska Dagbladet, och Erik Helmersson som skriver filmrecensioner åt TT Spektra och därmed publiceras i en massa landsortstidningar.

Stilenligt nog är de inte ens överens om vad de är oense om.

Man kan följa matchen rond för rond här.

Jag tror viktklassen är lätt flugvikt eller fjädervikt.

Vi sammanställer listorna på årtiondets bästa filmer. Vi är fyra som recenserar film på Aftonbladet.

Alla har listat sina 25 favoriter som haft premiär mellan 2000 och 2009.

De är väldigt olika.

Det finns bara en enda film som är med på alla fyra listorna.

På fredag får ni veta vilken.

Varje gång jag ser sådana här sammanställningar, eller läser en handfull olika recensioner av samma film, slås jag av vilken stor spridning det är mellan kritikers åsikter. Vi är sällan överens om någonting.

Like lite som icke-kritiker är det.

Skönt.