Moritz Bleibtraub som Victor Kaufmann.

Den österrikiska filmen ”Min bäste fiende” handlar om en judisk förmögen familj i Wien, framgångsrika konsthandlare före andra världskriget.

När tyskarna tar över landet förändras allt. SS-befäl och lägerfångar skildras.

Det ovanliga med ”Min bäste fiende” är att den är en komedi, eller åtminstone har en tragikomisk ton. Det handlar om att byta identiter, om att kläderna gör mannen och ett stänk av Kejsarens nya kläder. En del av intrifgen handlar också om ett klassiskt konstverk och förfalskningar.

Regissören Wolfgang Murnberger säger att filmen nog inte kunde gjorts för 15 år sedan, och säger att filmer som ”Inglourious basterds” och italienska ”LIvet är underbart” visat andra sätt att berätta om andra världskriget. Han ville också göra en film med en judisk hjälte.

Bygger på Paul Hengges roman ”Hur Victor Kaufmann lyckades överleva Adolf Hitler.”

Jag tänkte en del på Ernst Lubitsch och filmer som ”Att vara eller inte vara” när jag såg ”Min bäste fiende”.

Det är inte bara tecknade djur och dåliga äventyrsfilmer från Hollywood som blir 3D.

Tyske Wim Wenders har gjort sin bästa film på länge med ”Pina”.

En hyllning till koreografen Pina Bausch, med dansnummer filmade i 3D. På olika platser, med många olika uttryck.

En kulturupplevelse som blivit en av de största snackisarna under filmfestivalen i Berlin. Inte minst för att den tar tillvara 3D-teknikens möjligheter till djup.

Den hoppas jag kommer till Sverige.

Scenen är alltid likadan.

Jag sitter i ett hotellrum och väntar.

Om en stund ska det komma en skådespelare in genom dörren och vi ska göra en intervju i 30 minuter. Jag är inte ensam. Vi brukar vara mellan fyra och tio journalister från olika länder.

Bordet är alltid runt. Intervjuerna är alltid försenade.

På bordet står några flaskor med vatten. Med och utan kolsyra. Framför varje journalist ligger en bandspelare som ska sättas på i samma ögonblick som skådespelaren eller regissören sätter sig ner.

På ett bord i ett hörn av rummet står kannor med kafe och tevatten, Coca Cola och juice och kanske någon frukt eller kakor.

Några journalister pratar. För det mesta om hur stressigt det är att hinna mellan filmvisningar och intervjuer. För det mesta om någon annan, icke närvarande, journalist som är en idiot och förstört någon tidigare intervju.

Någon går och hämtar kaffe. Någon går fram till en spegel och häller ögondroppar i ögonen. Någon har problem med sin bandspelare. Någon läser pressmaterialet.

Tiden går.

Det är Måndag hela veckan.

Richard Ayoade

Flera av de mest sevärda filmerna i Berlin har varit brittiska.

The Guard med Brendan Gleeson som polis på Irland. Toast, som bygger på kocken och matskribenten Nigel Slaters uppväxt. Submarine, om en deppig tonåring i Wales.

Efter en stark roman av Joe Dunthorne. Submarine är regisserad av Richard Ayoade.

Empire kallar honom för den brittiske Wes Anderson, och det finns likheter. Han har en bakgrund i rockvideo och Submarine har flera bra nyskrivna låtar av Alex Turner från Arctic Monkeys. Men Ayoade är också komiker och har varit med i tv-framgångar som IT Crowd och The mighty boosh.

När jag träffar honom är han en lågmäld 33-åring med överdriven självkritik som säger att han gillar Woody Allen, Mike Nicholls och Elaine May. Via Woody Allen kom han in på Ingmar Bergman och pratar entusiastiskt om dennes filmer.

Inte minst Sommaren med Monika.

Efter intervjun berättar jag för Richard Ayoade att Harriet Andersson som spelade Monika är i Berlin. Bara några kvarter bort där hon och några andra ska möta publiken i samband med Ingmar Bergman-utställningen.

Det sista jag ser av Richard Ayoade är när han sticker iväg för att hinna dit.

Gott om film i dag. Gott om intervjuer.

Lite svårt att lägga schema.

Så här får det bli:

Klockan 9 ser jag filmen Margin call med Kevin Spacey, Paul Bettany och de andra.

Jag rusar direkt från visningen till presskonferensen för den filmen. Ska starta klockan 11.

Förhoppningsvis hinner jag sedan äta något på vägen innan det är dags för nästa film klockan 13: The devils double om en irakisk mansom tvingades bli dubbelgångare till fruktad man i Bagdad 1987.

Efter det får jag nog skippa presskonferensen för den filmen eftersom jag måste göra intervjuer för en annan film. Detta krockar i sin tur med intervjuer för en tredje film, men de två intervjuhotellen ligger nära varandra så jag ska försöka hitta ett sätta att hinna emellan.

Vid 18 borde alla detta vara klart och sedan ska jag ta mig tillbaka och skriva.

Förhoppningsvis hinner jag med filmen 21.30 också.

Lär inte hinna blogga så mycket som jag planerat i dag dock.

Bröderna Coen, Josh Brolin, Hailee Steinfeld och Jeff Bridges vandrar in till fullsatt presskonferens.

Nästa vecka har True grit svensk biopremiär.

Det är en bra film. Bröderna Coen är mycket trogna romanen den bygger på.

Filmen öppnar Berlins filmfestival i kväll och i eftermiddags mötte Coens och några av skådespelarna pressen.

Jag träffade de regisserande bröderna i ett mindre sällskap några timmar tidigare. Till presskonferensen var det många som ville komma in.

Vi som varit med förr vet att man måste komma en bra stund tidigare.

Hur mycket tidigare?

Det beror på vilka stjärnor det är. När Rolling Stones var på filmfestivalen för några år sedan visste jag att det gällde att vara på presskonfernsen minst en timme i förväg.

För True Grit satsade jag på 35 minuter.

Lite för sent. Alla sittplatser var tagna, men jag kom åtminstone in. De som kom senare hade svårt med det.

Det vill säga att jag kom 35 minuter innan presskonferensen skulle börja.

Oftast är de färsenade. Idag började den 25 minuter efter utsatt tid.

Men intressant var det.

Ska skriva lite om det till morgondagens tidning.

I går trodde jag söndagen skulle bli en dag för skidåkning.

Det blev det inte.

Tja, man kanske kunde åkt vattenskidar i plaskdammarna på Fleminggatan, men det mycket omysiga isregnet passade bättre för en dag i soffan.

Och det finns mycket dvd att ta igen. Eftersom jag mest ser långfilmer är jag dålig på tv-.serier. Massvis att titta i fatt.

Nu är vi igång med danska Livvakterna, och det är underbart att ha två säsonger att konsumera i den takt man vill. Livvakterna är lika bra som alla sagt.

Let it rain.

Jag skrev i tidningen om Ulf Malmros kommande film, Bröderna Hårdrock, som börjar spelas in 30 maj.

Om två män i 35-årsåldern som uppmuntras i sin passion av sin mamma, en präst. 

En inspirationskälla för Malmros var dokumentären om kanadensiska Anvil.

En annan den här dokumentären om svenska Iron Maiden-fans i trakterna av Trollhättan.

Ett minnesvärt inslag i SVT.

En läsare undrar vilka som nominerar till Guldbaggen.

De här:

Människorna bakom Guldbaggen har ett intressant sätt att räkna röster. De använder en metod från Australien, som först användes vid en rösträkning i Queensland.

Juryn som nominerar består av 34 personer.

I varje priskategori har varje ledamot en röst. De anger ett förstahandsval, ett andrahand och ett tredejehand.

Rösterna fördelas först efter förstahandsval. Det val som har samlat minst röster tas bort, men röstsedlarna fördelas ut på nytt till de kvarvarande kandidaterna. Nu efter deras andrahandsval.

Sedan börjar processen om. Rösterna räknas på nytt och allt upprepas. Om igen tills alla kandidater utom tre har åkt ut.

Om ett andrahansdval går till en kandidat som, redan är borta? Då räknas i stället röstens tredjehandsval. Och om även det går till någon som åkt ut då kasseras röst.

Till slut återstår bara tre kandidater – och de nomineras till en Guldbagge.

Låter komplicerat. Ungefär som spelreglerna för ett avancerat sällskapsspel.

Sedan är det en annan vinnarjury som väljer vilka som får baggen.

Den 24 januari vet vi det.