”Release the Kraken!” skriker Liam Neeson i en rätt fånig scen i rätt fåniga Clash of the Titans.

Kraken är ett havsmonster, i den här filmen en sorts vapen för den himla elake Hades (Ralph Fiennes).

Men biobesökare har sett Kraken förut.

I Pirates of the Caribbean, till exemepel, där den också stack upp som en jättestor bläckfisk. Redan Jules Vernes skrev om den på 1800-talet.

Kraken är ett riktigt gammalt monster, från nordiska sagor. Men nu har den alltså hamnat i Medelhavet, om det är där vi tänker oss att de grekiska gudarna har sitt krig.

Det roliga med Kraken är att ordet faktiskt är det skandinaviska. Samma som när vi säger krake om någon stackare. Som en häst som knappt kan gå.

Låter inte lika skräckinjagande då.

”Släpp lös Kraken!”.

Ja ja.

 

 

 

Ett tar var Russell Crowe Oscarnominerad varenda år. men det är först nu han har fått en stjärna på Hollywood Boulevard. Den snart ändlösa raden med kända och nu glömda namn som slingrar sig fram genom nöjeskvarteren runt biografen Graumans Chinese.

Crowe tog med sig frun Danielle Spencer och sönerna Charles,6, och Tennyson, 3.

Sött.

 

 

 

Michael Winterbottoms ”The killer inside me” är en bitvis brutal film.

Den är nästan två timmar lång, men här finns två misshandelsscener som är mycket obehagliga att se. De kanske varar sammanlagt fem minuter. De är brutala och kommer överraskande, vilket är en del av chockeffekten. Det är rått.

Avsikten är förstås att man ska tycka illa om våldet. Avsikten är förmodligen inte att folk ska lämna biografen, vilket skedde när jag såg den här i Berlin för ett par timmar sedan.

”The killer inside me” är inte mycket våldsammare än andra filmer. Men den skapar en märklig känsla eftersom det är förövaren som berättar, och mycket är hans upplevelser. Det skapar en speciell atmosfär. Det är ingen realistisk film, mer som en sorts krypande mardröm.

Det är den där sortens film där man kan tycka det är intressant vad regissören försökt uppnå, men ändå inte något man skulle rekommendera. Det är en svår balansgång att hitta rätt ton i den här sortens film noir, och det finns några märkliga sekvenser i Michael Winterbottoms film.

Inte minst upplösningen.

Det är självklart att det blev mycket prat efteråt med Winterbottom om våldet och varför det skildrats så omskakande. Han har en poäng i att det här inte är underhållningsvåld. Det är verkligen inte underhållning. Det mer traditionella sättet att skildra våld på film är också värt att diskutera.

Jag tänkte på samma sak tidigare i veckan. I norska ”En ganska snäll man” finns en scen där Stellan Skarsgårds rollfigur inte alls är särskilt snäll. Det är en misshandel, men den används mer som en komisk effekt trots att den också är blodigt brutal. När det är över får den fler att skratta än att lämna salongen.

Filmvåld lär vi fortsätta prata länge om.

Potsdamer platz när muren fanns.

Berlin är fascinerande att vandra runt i. Här finns platser som påminner om hela 1900-talshistorien. Potsdamer platz, centrum för filmfestivalen, är ett tydligt exempel.

Före andra världskriget var det centrum i staden. Efter kriget var hela området ruiner.

När muren gick genom staden var det ett öde landskap på båda sidorna där Potsdamer platz en gång fanns. I Wim Wenders film ”Himmel över Berlin” kan man se en gammal man gå omkring på det tomma fältet och försöka gissa var Potsdamer platz en gång fanns.

Förr hölls filmfestivalen i gamla Väst-Berlin, men efter murens fall planerades ett nytt Potsdamer platz. 1998 invigdes de första delarna och sedan dess har området växt. Gatorna går på samma ställen som före andra världskriget och kvarteren har samma form som då. Gott om fina biografer har de också byggt.

 

Jag åkte in i hjärtat av gamla Öst-Berlin.

Där ligger biografen Babylon som visar tävlingsfilmerna i ungdomssektionen Generation 14+. Svenska ”Sebbe” premiärvisades där, och det var utsålt och fyllt av förväntningar i salongen. Innan filmen startade sorlades det rejält. Fnissiga flickor och ivrigt diskuterande medelålders filmentusiaster.

Men filmen fick snabbt tyst på alla. Ett drabbande drama.

”Sebbe” är en mörk historia om en 15-åring i Göteborg och hans trasiga mamma. Babak Najafi har regisserat, och Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander är mycket bra i huvudrollerna.

Svensk premiär 12 mars.

Här är den norska trailern för En ganske snill mann som jag skriver om i tidningen i dag.

Mycket sevärd.

Trailern ger en viss försmak av stämningen.

 

Kim Cattrall, Olivia Williams, Pierce Brosnan i ”The ghost writer”.

Har sett flera starka filmer i Berlin. ”The ghost writer” är det bästa Roman Polanski gjort på många, många år. Fungerar som thriller, och där vet han verkligen vad han gör, men har också ett innehåll som gör den mer laddad. Och bra skådespelare.

Andy Serkis är mycket, mycket bra som Ian Dury i ”sex&drugs&rock&roll”. En omtumlande och vemodig film om en strulig man.

James Franco är också övertygande som poeten Allen Ginsberg i ”Howl”. Filmen handlar om dikten Howl från 1955 som blev hans genombrott och betydde mycket för andra författare. ”Howl” är fyra filmer i en som på olika sätt skildrar dikten, författaren och rättegången mot bokens förläggare som åtalades för obscenitet.

Mycket sevärd.

Howl med James Franco som Allen Ginsberg.

 

En mycket skön historia.

I dag är det premiär på filmen Valentines day.

En romantisk komedi som vill vara Love actually och knyter ihop en massa kärlekshistorier i Los Angeles på Alla hjärtans dag.

På söndag är det Alla hjärtans dag. Inte alls lika hysteriskt köptvång och fastlagda ritualer hos oss som i USA. Men man kan ändå tänka vackra tankar om sina älskade.

Och fundera på vilka som är de bästa romantiska komedierna. På en sådan topplista platsar inte Valentines day.

Men de här:

1. En skön historia (1940)

Cary Grant och Katharine Hepburn. Börjar med gräl, men…

2. Notting Hill (1999)

Fyndig dialog, tjusiga huvudpersoner, ovanlig intrig med Julia Roberts som filmstjärna.

3. Amelie från Montmartre (2000)

Fransk och galen, en kärleksförklaring till filmkonsten.

4. Annie Hall (1977)

Woody Allen hittade sin stil. Och Diane Keaton.

5. Slumdog millionaire (2008)

Inte bara romantik och komedi, men stark i de känslorna också.

6. I hetaste laget (1959)

Mycket humor, full fart. Och sångnummer med Marilyn Monroe.

7. Italienska för nybörjare (2000)

Danska öden som verkar tragiska i det längsta. Lone Scherfig har nu gjort An education.

8. Fyra bröllop och en begravning (1994)

Hugh Grant hittade stilen. Genialt manus där de först hamnar i säng. Sedan börjar velandet.

9. Shakespeare in love (1998)

Underhållande skröna om teater och kärlek. Tillkomsten av Romeo & Julia är bakgrunden.

10. Det ligger i blodet (1940)

Fantastiska skådespelare, blixtrande repliker. Och tidningsmiljö.

11. Eternal sunshine of the spotless mind (2004)

Briljant invecklat om rätten att minnas även det som gör ont.

12. En fisk som heter Wanda (1989)

Mycket humor, brott och kulturkrockar och en del opålitlig förförelse.

13. När Harry träffade Sally (1989)

Modellen för nytändningen för den romantiska komedin.

14. Love actually (2003)

Många människor, mycket godhet, mycket kärlek.

15. Måndag hela veckan (1993)

Om att lära sig se det speciella i vardagen och omgivningen.

16. Den där Mary (1998)

Galen kärlek är också kärlek. Om en kvinna som flera blir besatta av.

17. About a boy (2002)

Man som inte vill växa upp möter barn som tvingats göra det.

18. Goddag yskaft (1972)

En hyllning till klassiska sortens screwball. Barbra Streisand som charmig vandrande katastrof.

19. High fidelity (2000)

Passion till musik och till människor. Oförenliga?

20. Sömnlös i Seattle (1993)

Bra historia, rara huvudpersoner, smart vald musik.

21. Medan du sov (1995)

Välskriven, med charmiga Chicago och charmiga Sandra Bullock.

22. Det hände en natt (1934)

Jo, 1930-talskomedier kan fortfarande roa. Reportern Clark Gable och rika Claudette Colbert.

23. Jerry Maguire (1996)

”You had me at hello”. Rar Renee Zellweger mot kaxig Tom Cruise.

24. Mångalen (1987)

Brooklyn, bageri, passion istället för resonemang. Chers största stund på film.

25. Snacka går ju… (1989)

Bäst av 1980-talets många ungdomsfilmer om första kärleken.

 

I dag släpps en box med Björn Skifs.

Den är bra.

På tre dvd berättas hans liv och karriär. Mycket genomarbetet och innehållsrikt. Skifs är intervjuad och berättar själv och så visas massvis med filmklipp. Först från barndomen och popbandet Slamcreepers på 1960-talet. Sedan alla andra framgångar.

Och en del töntigheter.

Skifs bjuder generöst på allt.

Att följa honom genom 1970-talets tv-produktioner är en härlig nostalgifest. Just det. Så där var det ju. Så där såg tv-programmen ut. Shower med svenska jazzeliten. Sketcher av Lasse Hallström. Melodifestivaler. Filminspelnigar. Ett märkligt program som hyllar stenkakor där Skifs vandrar runt på en fiskebåt och sjunger Gamla Nordsjön och sånt.

En video som borde bli en YouTube-favorit är när Björn Skifs och Sten Nilsson vandrar runt i en skog och sjunger ”Flickorna i Småland”.

En tidsresa.

I går fick Sandra Bullock en Oscarnominering för The blind side.

Nyss fick hon en nominering som sämsta skådespelerska, en Razzie, för All about Steve.

I båda fallen förståeliga nomineringar.

Skådespeleri är fascinerande. Man kan under samma år göra sitt livs bästa roll och sitt livs sämsta. Dessutom gjorde hon The proposal som fick min kollega Jan-Olov att rysa. ”Den dummaste film jag sett”.

Fast Bullocks kommentar till sin sämsta skådespelarinsats i All about Steve är kul.

”Thank God that film is finally being recognized”. Här är trailern: