Veckans bästa skiv-köp var nya deluxe-utgåvan av Bridge over troubled water.

Jo, skivbranschen har lyckats igen.

De har fått mig att än en gång köpa ett album jag redan har. I flera ex.

Den här gången får abn förutom det gamla vanliga albumet en extra cd, Live 69. Den är för all del bra, men den hade jag kunnat klara mig utan.

det mest värdefulla är den dvd man får. Där finns tv-programmet Songs of America som sändes i amerikansk tv 1969 men inte visats sedan dess. Plus en dokumentär gjord i dag där Paul Simon, Art Gafunkel och producenten Roy Halee berättar om inspelningen av Bridge over troubled water. Intervjuerna är gjorda 2010.

Båda de timslånga filmerna är mycket fascinerande. Delvis använder de samma arkivmaterial. Filmen som sändes 1969 regisserades av skådespelaren Charles Grodin (Midnight run) som Garfunkel blev kompis med under inspelningen av Moment 22.

En häftig tidsbild.

Men beskrivningarna av den påkostade, och tidskrävande inspelningen, av sångerna är också mycket intressant. Man lyssnar på The Boxer med nya öron efter den genomgången.

När vi ändå pratar om Paul Simon.

Det är dags att skriva in en av vårens högtidsdagar i almanackan. 12 april släpps Paul Simons nya album, So beautiful or so what. 

Album är ordet. Paul Simon säger i inspelningsreportaget här att han satt sig ner och skrivit just ett album, som på den gamla LP-tiden. Han har också, för första gången sedan han skrev låtarna till 1986 års Graceland, satt sig med gitarr och börjat från noll. Alla de senaste skivorna har startat med rytmer.

Jag köpte Getting ready for Christmas day i december och nu finns även singeln The Afterlife på iTunes. Ännu bättre. Bitarna man får höra i inslaget på YouTube låter mycket bra.

Paul Simon. En av giganterna.

Här är låtlistan från Roxettes turnépremiär.

De ska spela fler när turnén kommit igång. Bland annat har de repat in en av mina favoriter, No one makes it on her own, som de spelar på varje soundcheck. När Marie känner sig redo kommer den med i konserten.

Dressed for success

Sleeping in my car

Opportunity nox

The Big L

Wish I could fly

Only when I dream

She´s got nothing on (but the radio)

Perfect day

Things will never be the same

It must have been love

7twenty7

Fading like a flower

Silver blue

How do you do?

Dangerous

Joyride

Extranummer:

Watercolours in the rain

Spending my time

The look

Mer extranummer

Way out

Listen to your heart

Church of your heart

SKÅL!

Med She´s got nothing on (but the radio) har Roxette fått en singelhit i en tid när det inte är så vanligt med singelhits.

De har flera sådana kandidater på nya plattan.

Way out som inleder Charm school är väldigt bra och lät ännu bättre på scen. Låg mot slutet av konserten som ett av extranumren och lyfte verkligen. Lär bli en av bandets klassiker.

Och som en sådan låt skulle slå ut allt annat i Melodifestivalen och Eurovisionsfinalen.

Här är lite Roxette-bilder jag tog vid turnéstarten i Kazan.

Autograf-skrivande i Kazan.

Har tillbringat några dagar i ryska Kazan där Roxette hade världspremiär i går.

Min rapport om det ska vara inne i dagens tidning.

Roxette är populära i Ryssland, något som visade sig med deras utsålda konserter i Moskva och St Petersburg i höstas. Nu gör de en turné i öst som start på sin 51 spelningar långa resa till olika kontinenter.

Fansen väntade på hotellet där Roxette skrev autografer. Några hade med sig plakat textade på svenska till arenan.

På eftermiddagen var det en presskonferens med anledning av spelningen. I Kazan är det stort att världsartister som Roxette kommer dit och fyller ishallen. Jag räknade till 41 journalister och fotografer på plats. De fick träffa borgmästaren, den ryske arrangören och Tomas Johansson från Live Nation. Den som ordnade presskonferensen hade inte berättat för Roxette att det skulle ske, och Johansson fick vet det en timme före start. Då var bandet och gjorde soundcheck och repeterade.

En av journalisterna hade tagit med sig ett par byxor till Marie Fredriksson.

Musikalen ”Leva livet”  är inte så lyckad.

Det är en dansk historia om ett popband som var på väg att bli stora för 16 år sedan. Men då försvann sångerskan med en melodi, skrev en engelsk text och blev internationell stjärna.

Nu möts hela bandet igen. Tre killar, tre tjejer, alla drygt 30 och med olika vardag. Sångerskan, den stora stjärnan, har med sin 16-åriga dotter.

I Stockholm spelas den med svenska hits från 1970-, 1980-, 1990-talen. Bandets egna låtar verkar vara Gyllene Tiders. De som plockat låtar verkar ha tänkt att sångerna var just hits.

Men låtar som blir framgångsrika är av olika slag. I musikalen finns lättsamheter som ”Ooa hela natten” bredvid Peps proggklassiker ”Hög standard” från 1975. Allt blandas hejsan svejsan som om det var party eller after beach. Tänkt för en publik som ska klappa takten åt vad som helst.

Men popsånger kan betyda mer än så.

Även om en del låtar framförs i allvarliga ögonblick i musikalen är det som om sångerna inte tas på allvar. En del av dem blir nästan som skämtbitar.

Och det är ju inte sångernas fel att de klämts in obarmhärtigt i den tunna intrigen. Vid ett tillfälle visar en av huvudpersonerna upp en check han fått för sin kompis. En check på 500 000 kronor. Då säger kamraten: Jag vet vad du ska göra. Köpa vingar för pengarna.

Och så sjungs Mikael Rickfors hitlåt.

Krystat så man ryser.

Ett annat problem är att sånginsatserna är väldigt ojämna och ibland är det falskt så det gör ont.

I bästa fall kan ”Leva livet” visa publiken hur välgjorda originallåtarna är. Och hur svårt det är att sjunga bra pop och rock.

Jag skrev i tidningen om Ulf Malmros kommande film, Bröderna Hårdrock, som börjar spelas in 30 maj.

Om två män i 35-årsåldern som uppmuntras i sin passion av sin mamma, en präst. 

En inspirationskälla för Malmros var dokumentären om kanadensiska Anvil.

En annan den här dokumentären om svenska Iron Maiden-fans i trakterna av Trollhättan.

Ett minnesvärt inslag i SVT.

What are you doing New years eve? är en av de finaste nyårslåtarna. Och då tycker jag särskit om den med The Orioles.

Men även The Eagles,  Ella Fitzgerald och många andra har gjort den bra.

Och Dianal Krall förstås. Här med stor orkester.

Den 31 december 1985 var jag på Hovet och lyssnade på Ulf Lundell.

Och hans gäster. En av dem var Cornelis Vreeswijk.

Konserten höll på över midnatt.

Ulf Lundell sjöng förstås sin egen nyårssång, den svenska versionen av Bruce Springsteens ”Sandy”.

Så här lät ”Sanna” då:

Jag såg Björn Skifs i går. Det var en fantastisk show. Världsklass, som jag skrev efter premiären på Cirkus i januari.

Den har bara blivit bättre sedan dess.

Skifs sjöng väldigt, väldigt bra och dansnumren är spektakulära.

I dessa tider har jag också lyssnat på hans skivor med svenska evigt gröna låtar. Till exempel ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”, som enligt en mig närstående moder var en sångtext jag kunde utantill redan 1959 när den kom med Gunnar Wiklund.

Per-Martin Hamberg tänkte på sitt Östersund när han skrev den, men för mig blir det alltid associationer till Varberg där jag bodde då.

Men den fungerar lika på andra städer.

Jag upptäckte i fredags att sången hörs några sekunder i nya ”Änglagård 3”, när Fanny tittar in i en vävstuga.

I höst har Nathalie som snart fyller tre lärt sig den av sin farmor.

När snön faller och isvindarna viner är det en extra vacker sång, en längtan tillbaka till en idyll som nog bara fanns i drömmen.

Hittar den inte på YouTube med Wiklund eller Skifs men Pierre Isacsson sjunger den fint.