Fredrik Bond som regisserat tävlingsfilmen ”The necessary death of Charlie Countryman” bor sedan sex år i Los Angeles.
Han är en mycket framgångsrik regissör av reklamfilm och har också gjort musikvideo, som åt Moby. Fyra gånger har han nominerats för reklamfilmer till de amerikanska regissörernas prestigefyllda pris.
Bland kunderna finns Heineken och Dove.
Jag träffade honom här i Berlin och han berättade att han sökt sig utomlands för att han inte ville komma in i branschen på grund av släkt och kontakter. Han ville stå på egna ben.
Vilka är då hans släkt?
Mamma Cay Bond är en framgångsrik modeguru och journalist. Pappa Bruno Edström jobbade i tv, bland annat med sin syster Karin Falck. Vars make Åke Falck var en gigant i branschen. Och Karin Falcks son Rolf Sohlman är också framgångsrik inom tv. En gång slog han igenom som tonårig skådespelare i Roy Anderssons klassiker ”En kärlekshistoria”.
Fortfarande en film som betytt mycket för Fredrik Bond.
– Den vann Guldbjörnen i Berlin samma år som jag föddes, 1970. Jag har sett den många gånger. Roffe var som en idol för mig.
Under åren som internationell reklamfilmare har han fått många kontakter, och till sin långfilmsdebut fick han ihop en imponerande rollista.
– Jag trodde inte det var sant när jag hörde att vi kom med i Berlins tävling, säger han. Och med en sådan personlig film. När man är reklamfilmare i USA blir man mest erbjuden skräckfilm.

En snöig söndag i Berlin.
Dagens schema innehåller många förflyttningar.
Först ska jag till festivalpalatset för att göra intervjuer för en film.
Sedan ska jag ta mig till ett hotell i gamla öst för att göra andra intervjuer.
Nästa stopp blir ett nytt hotell i gamla väst för en tredje omgång intervjuer.
Tillbaka till datorn för att skriva artiklar.
Och sedan åter till festivalområdet för att se en film i kväll.
Transportmedlen får bli vandring, tunnelbana och taxi för att hinna med allt.
Söndagar är aldrig vilodagar på filmfestivaler.

Matt Damon är i Berlin med Promised land, som han skrivit och spelar huvudrollen i.
När vi gör intervjun har han gott om saker framför sig på bordet.
En kopp te, ett rör med orange vitamintabletter och pappersnäsdukar.
– Det där ser ut som förkylning, sa jag.
– Ja, det är nog det, säger Matt Damon. Eller jet lag.
Han skrev Promised land tillsammans med John Krasinski som har en annan stor roll i filmen. Damon spelar en anställd på ett stort energibolag som reser till olika småstäder och övertalar bönder att sälja rättigheterna till att ta upp naturgas. Hans rollfigur kommer själv från en småstad och är duktig på att låtsas vara hygglig grabb från landet.
Han och kollegan Frances McDormand inleder charmoffensiven med att köpa vardagliga plagg i den lokala lågprisaffären.
Från början skulle Matt Damon även regissera filmen, men när han hade gjort upp arbetsschemat insåg han att det skulle ta för mycket tid.
– Jag ville inte vara borta så mycket från mina barn, sa han. Så jag gav mig själv sparken som regissör.
Han frågade sin gamle vän Gus van Sant som nu gjort filmen.
Som blivit ett intressant drama om ett småstads-USA i skuggan av den ekonomiska krisen.

Pressen väntar på juryn.
Wong Kar Wai leder juryn som ska bestämma vilka som får de prestigefyllda björnarna vid prets festival.
Han har också gjort ”The Grandmaster” som inviger festivalen i afton, men den är inte med i tävlingen.
Han sa att juryn inte ska döma utan lyfta fram.Visa på filmer som inspirerar och berör dem.
Susanne Bier är också med i juryn och höll med.
– När vi hade vårt första möte sa Wong Kar Wai att vi ska prata om det vi tycker om, inte det vi hatar i filmerna. Det kan vara lätt att fastna i det spåret…
Juryn består av fyra kvinnor och tre män. Bra, sa Tim Robbins som ser fram emot tio dagar att bara se på film och prata film.
Shirin Neshat är från Iran men har gjort sina filmer utanför landet och säger att hon inte kan återvända. Hon är ändå optimistisk över en ny generation filmmakare som kommer fram i Iran, och i Egypten där hon arbetet mycket.
I tävlingen finns bland annat ”Promised land” av Gus van Sant, med Matt Damon och Frances McDormand i huvudrollerna. Tyska västernfilmen ”Gold”. Franska ”La religieuse” med Isabelle Huppert, ”Side effects” av Steven Soderbergh med Jude Law och Rooney Mara. Och ”The necessary death of Charlie Countryman”, som är amerikansk men regisserad av svensken Fredrik Bond.
Lördag den 17 februari meddelas vilka som vunnit björnarna.

En solig dag i Berlin. Nollgradigt som i Stockholm, men ett vårljus som skapar förväntningar.
I morgon invigs filmfestivalen och i dag går jag runt mellan olika presskontor och schemalägger intervjuer.
Som gärna krockar med visningar.
Ett fascinerande pusslande, som den här dagen gått tillfredsställande bra.
Vi går mest på pressvisningar, men Berlin har också gott om visningar som alla kan köpa biljetter till. Därför de långa köerna på bilden ovan.

Jag besökte Orion-teatern som fyller 30 år och sätter upp en ny musikal i regi av Lars Rudolfsson.
Magnus Roosman, Johan Ulvesson och Sofia Pekkari står på scenen. Eller i gruset snarare, eftersom det utspelas på en bondgård. Med många djur. Deras ägare och tränare Suzanne Berdino är också med i uppsättningen, som mamma till Sofia Pekkaris rollfigur.
Björn Ulvaeus och Benny Anderson har skrivit åtta nya sånger, och det finns en del ny instrumental musik också. På skivbolaget Monos hemsida kan man höra en av de nya sångerna, den vackra visan ”Bortom sol och måne”.
Kristina Lugn har skrivit pjäsen. Jag skrev en artikel om det hela som är med i Aftonbladet i dag.
Här ovan kan man se hur det gick till när alla skulle fotograferas. Först med geten Kalleman, sedan med korna Ronja och Cindy.
Premiär på fredag 8 februari.
Ser väldigt lovande ut.

Nästa vecka är det biopremiär på Pitch perfect.
En charmig romantisk komedi som liknar många andra. Här tävlas det i att sjunga. A cappella, dvs utan komp. Som i tv-serien Glee.
Det är den vanliga historien om ett nytt lag som sätts ihop och som först ses som förlorare, men…
Det hörs mycket musik i filmen, och i de bästa stunderna mixas olika låtar ihop. Jag hörde två svenska klassiker när amerikanarna letade covers att tolka. En bit ur Roxettes ”It must have been love” och en bearbetning av Europes ”The final countdown” inför finalen.
Svensk biopremiär 8 februari.

Rod Stewarts självbiografi ”Rod” är underhållande läsning. Han framstår som en glad slarver som tar sig genom framgångar och problem med samma goda humör. Ett helt kapitel ägnas hans hår och hur han skapade sin frisyr i början av 1960-talet. De tidigaste åren har flest intressanta minnen, när han möter Rolling Stons, Eric Clapton och andra som börjar spela i samma period. Och under läsningen plockar man fram hans bästa skivor, från åren 1970 – 1975. Jag såg honom med Faces i Lund 1974. Sensationellt hög ljudvolym.
I boken berättar han också entusiastiskt om sin livslånga passion för modelljärnvägar. Han har en stor anläggning hemma i Los Angeles. Det är mest byggandet av hus, miljöer och figurer han gillar.
Rod Stewart skriver om hur han tar med sig modeller och bygger på under sina turneer.

Jag har inte bloggat på ett tag.
Strax före jul bröt jag armen. Efter en veckas väntan opererades jag och sedan dess går det framåt.
Det har blivit många dvd och tv-serier. Och böcker. Sådana man kan hålla med vänster hand.
Nu springer jag på bio igen och armen blir bättre dag för dag.
Veckans finaste är ”Du gör mig galen” (Silver linings playbook) som får svensk biopremiär 27 februari. Bradley Cooper och Jennifer Lawrence är mycket bra i huvudrollerna, och Robert De Niro är åter mycket stark som Coopers pappa. Om mentala problem, amerikansk fotboll och dans i Philadelphia.
En film man blir upplyft av. Bra musikval också, med Bob Dylan, Led Zeppelin och Stevie Wonder.

Snön lyser vit på taken, det är gnistrande kallt och det lackar mot… Diggiloo!
Sommarens turné annonseras flitigt.
I dagens Aftonbladet kan vi se att turnépremiären sker den 1 juni i Ronneby. Dags att packa picknicken.
De lockar då med Voltarens dansbana och DJ Clabbe.
Voltaren?
Jag förstår de som får ont i huvudet av snabbpratande Clabbe, men det måste vara udda att knyta en turné till smärta och värk.
Man ser bilden på laguppställningen med Lotta Engberg, Charlotte Perelli, Andreas Weise, E-Type och Mojje och tänker – jag behöver smärtlindring.
Det är inte bara värkmedlet Voltaren som är sponsor för Diggiloo. Showen vill också associeras med plåster och toalettpapper.
Diggiloo, diggilej.. sommaren väntar med smärta, sår och dassbesök.
Jämna plågor.
Dags att gnola på ”Aj aja aj, vad det bultar och det bankar”.
Här är andra sånger de kan tolka. Snacka om sommarplågor:
”Hurt” av Nine Inch nails
”Fever” som Elvis gjorde
”Needles and pins” med Jackie DeShannon
”Everybody hurts” av R.E.M
”Doctor my eyes” av Jackson Browne
”Bad liver and a broken heart” av Tom Waits
”PMS Blues” av Dolly Parton
”Bad medicine” av Bon Jovi
”Chest fever” av The Band”