Saker jag gjort i veckan.
Varit på bio. Mycket.
Intervjuat folk. Bland annat en 80-talsklassiker som inspirerats av bland andra Paul McCartney, Elton John och Billy Joel.
Och spelat in ett nytt avsnitt av vårt tv-program FILM. Kan man se här.
I dag är det premiär för svenska ”Nobels testamente”.
Den bygger på Liza Marklunds thriller om Annika Bengtzon. Filmen är inte bra.
Jag gav den två plus, den fick två även i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Den fick en geting i Expressen av Mats Bråstedt.
Men Expressen har, av svårbegripliga skäl, bestämt sig för att de är stolta över att vara förebild för den osannolika redaktionen i ”Nobels testamente.”
När filmen hade galapremiär ägnade Expressen ett uppslag åt att Liza Marklund tycker sin film är bra.
I dag har de till sist publicerat den negativa recensionen av filmen. Undanskuffad i ett hörn. Istället vill de sända ut budskapet att ”proffsen” tycker att filmen är jättebra.
Mats Bråstedt är kunnig. Han har arbetat på Expressen sedan 1980-talet. Han vet hur man gör tidning. Han vet hur det går till på en redaktion.
Jag tycker Mats Bråstedt är ett proffs. Det tycker tydligen inte hans arbetsgivare.
Guldet blev till sand. Robert sjunger för Kristina och barnen.
Kristina från Duvemåla är verkligen en av de stora musikalerna.
En imponerande mängd starka sångnummer och melodier. Scenbilder man inte glömmer.
En upplevelse för alla sinnen. En uppsättning som brinner.
Jag skrev om premiären i Helsingfors i dagens tidning. Världsklass.
The Artist fick bästa film och regi. Rätt film vann.
Hugo Cabret fick också fem Oscar. Oscargalan hyllade det förflutna. En nästan desperat lovsång till biografen.
Hollywood hade kallat in många stjärnor som vittnade om filmens magi i Oscarsändningen.
Om sina första bioupplevelser. Just bio. I dessa tider känner sig filmbranschen hotad av att folk ser film på dator eller i telefoner eller andra bärbara prylar.
Så Oscar pratade om biografen. Om och om igen. Gammaldags bioupplevelser. Popcorn. Cirque du Soleil gestaltade biobesöket med akrobater i ett shownummer modell Las Vegas.
Helt rätt att Meryl Streep till sist fick en Oscar igen efter alla dessa nomineringar. Och en stående ovation. Hon höll ett rart känslosamt tal om vänner och kolleger. Passande under en natt som hyllade vita dukens storhet.
Billy Crystal gjorde ett av sina traditionella öppningsnummer där han klipptes in i olika filmer. Och sjöng ut om de nominerade. Han har hög lägstanivå som värd.
Det fanns flera tillbakablickar. Som en sketch kring Trollkarlen från Oz från 1939, av gänget bakom ”Best in show” och ”A mighty wind”. Svartvit, för att hålla tonen från The Artist. Lite för lång, men rätt kul.
”The Artist” skildrar övergången mellan stumfilm och ljud, en kärleksförklaring till gamla tiders berättande. Den gav också Jean Dujardin Oscar för bästa huvudroll. Det är en underbar film som får svensk premiär 9 mars.
En vecka senare kommer ”Hugo Cabret”, som utspelas i 1920-talets Paris. Om en pojke som upptäcker filmen och pionjären Georges Méliès.
Filmer som hyllar filmer. Perfekta för den anda som nu råder i Hollywood. Fast det traditionellt berättade känslosamma matinéäventyret ”War horse” fick inte en enda Oscar. Trots sex nomineringar.
Filip och Fredrik var hyggligt nedtonade som programledare i svenska sändningen. Och även lite självkritiska när en sa att ”Robert Downey jr tar mycket plats” och den andre svarade ”nu ska vi inte kasta sten i glashus”.
Men någon gång babblade de planlöst så att man inte hörde vad som sades från Oscargalan. Som när Scorsese och andra pratade om specialeffekterna.
Som helhet en medelmåttig Oscargala utan några historiska höjdpunkter. Vi kommer att minnas den för The Artist.
Och för artisten Meryl Streep som fick sin tredje Oscar – 30 år efter den senaste.
Det verkade stå mellan George Clooney i The Descendants och Jean Dujardin i The Artist.
Två väldigt olika roller.
En deppig familjefar på ett regnigt Hawaii i dag. Och en stumfilmsstjärna i Hollywood 1929, med stora gester och den sortens utspel som hörde till den genren.
Jag hade gett Oscar till Gary Oldman. Det är osannolikt att han inte ens varit nominerad tidigare med tanke på alla fantastiska rolelr han gjort.
Men det var inte hans år.
Det blev Oscar till Jean Dujardin, som åker med i den allmänna kärleken för The Artist.
Nu är det bara fyra Oscar kvar.
Tungviktarna.
De två för bästa huvudroll, plus bästa regi och film.
Och det har inte ens gått två pch en halv timme. Men det blir väl lite annat först.
Owen Wilson möter Hemingway och Gertrude Stein i 1920-talets Paris.
Alexander Paynes ”The Descendants” vann för bästa manus efter förlaga. Väntat och det var den värd.
Jag hade gissat att Woody Allen skulle vinna för Midnatt i Paris och så blev det också.
Han var förstås inte på plats. Det brukar han inte vara.
Min gissning är att Woody Allens film skulle vinna manuspriset – istället för bästa film och regi där den också är nominerad.
De som vann förra året brukar vara utdelare i år.
Vi har redan sett Christian Bale och Melissa Leo dela ut för bästa biroller.
Bör bli Natalie Portman och Colin Firth som sprättar kuverten när det är dags för bästa huvudrollerna.
John Williams hade två nomineringar i år.
Han har därmed 47 stycken och har vunnit fem Oscar tidigare. Första gången han var nominerad var 1967 för In the valley of the dolls.
Men den här gången blev det The Artist och Ludovic Bource som vann. Det är ett bra val. Musiken betyder fantastiskt mycket i den franska stumfilmen.
Plummer och Ewan McGregor i Beginners.
Christopher Plummer var favorit och fick mycket riktigt Oscar för bästa biroll.
Ett annat år hade Max von Sydow säkert vunnit, men Plummers roll i Beginners är större och en av hans bästa.
Två 82-åringar som konkurrerade.
Plummer skojade om att Oscar bara var två år äldre. Han tackade sina mednominerade och sa att han var stolt över att vara i samma grupp.